Skivbolagen: "Gör som vi säger, inte som vi gör!"

I tisdags höll Ung Allians en workshop om upphovsrätt. Intressanta diskussioner, tyvärr kändes rapporten lite som soppa kokt på en spik. LUF:s krav på registrering framstår dessutom som ganska orealistiskt för mig. Det klarar inte att hantera den nya situation som har uppstått där allt mer material genereras av amatörer ("användargenererat material" är visst det buzzword som gäller). Detta är något som är tydligt för mig som var aktiv som amatörmusiker (s.k. tracker-musiker). Redan för över decenniet sedan distribuerades musik, utan större problem, helt gratis över nätet. En del av den var uppenbarligen ganska bra, eftersom den senare blivit utgiven på skiva.

Det intressanta är bara, att det ofta i dessa fall inte är att det beror på att man fått skivkontrakt (många var aldrig så intresserade av det utan höll på mest för skojs skull). Flera fall har avslöjats där mer eller mindre kända artister helt enkelt plagierat amatörerna. Det mest uppmärksammade är Timbalands och Nelly Furtados låt "Do It", som i stort bygger på ett verk av en finne och en norrman. För tillfället ligger fallet i rätten, både i Helsingfors och i Florida. Notabelt är att det bara är norrmannen som driver ärendet, som egentligen inte är kompositör utan bara den som gjort den version av låten som "Do It" till stora delar bygger på genom excessiv sampling. Finnen gör inga uttalanden men det intryck man får är att han inte tycker det är lönt att lägga ner möda på det, även om skivan givits ut i miljontals exemplar. Flera mer eller mindre liknande fall finns på andra håll, även om det är i mindre skala.

Andra fall som uppmärksammats är det fall i Kanada, där skivbolagen fortsatte lägga in låtar på skivor, fast de bara hade tidsbegränsade rättigheter, eller Edwyn Collins som förgäves kämpar mot skivbolag som återsäljer rättigheter de inte har och till och med har blockerat honom från att lägga ut sina alster på bland annat Youtube.

Alla dessa tre exempel är fall där det är upphovsmännen som har en konflikt med skivbolagen, inte skivbolagen som har konflikter med piratkopierare. Tvisterna gäller inte tolkning av kontrakt, eller ersättningsnivåer, utan vem som faktiskt innehar upphovsrättigheterna. Samtidigt har skivbolagen i den politiska debatten runt upphovsrätten satt sig på höga hästar, och hävdat att det är viktigt med en stark upphovsrätt för att skydda upphovsmännen. "Gör som vi säger, inte som vi gör!" är en devis som man omedelbart kommer att tänka på.

En framtida upphovsrätt måste ta även dessa fall i beaktande. De riskerar att bli normalfallet i framtiden, när allt mer användargenererat material dyker upp på nätet.

Det är också därför LUF:s förslag om registrering för att upphovsrätten ska gälla inte är realistiskt. LUF anser uppenbarligen att fall där en stor organisation utnyttjar amatörverk är helt acceptabel. Det är inte ens tydligt om de anser att ursprungsupphovsmannen i dessa fall ens har rätt att bli nämnd som medupphovsman, eller om det kommer att vara fritt fram att plagiera oregistrerade verk...

Flera av dessa fall skulle även med Piratpartiets krav på kraftigt kortad kommersiell upphovsrätt bli ett problem. I många fall av dessa bortförklarar sig man dessutom, när man snott en hel låt, med "jag samplade ju bara", och Piratpartiet vill tillåta fri sampling. Tyvärr är det oklart när sampling övergår i kopiering. I Piratpartiets partiprogram är det dessutom oklart vad som ska hända med den ideella upphovsrätten (i sin FAQ skriver man att man tycker att det funkar bra idag - bah, humbug!). Kort sagt, dessa fall är frågeställningar som fortfarande behöver få en tydlig lösning. Ingen politisk aktör tycks mig ha några svar. Än.

Lästips om LAS

Magnus Andersson har idag ett debattinlägg på Politikerbloggen om LAS. Enligt statistik han tagit del av har småföretag - med möjlighet till små undantag i LAS-reglerna, i betydligt större grad anställt unga när det gått dåligt i samhället i stort. Jag är föga förvånad. Gör man det krångligt att anställa tenderar företagare att undvika att anställa...

Jag vill också passa på och göra lite självreklam för två blogginlägg på samma ämne: Jag har tidigt skrivit om hur LAS är strukturellt diskrimerande, och föreslagit att den rivs upp från grunden.

Läs även: Annie och Johan.

Saab Automobile köps av Spyker

För några minuter sedan direktsändes delar av Mauds och Jörans presskonferens om att Saab köps av Spyker. Det blir alltså inte, i varje fall inte på kort sikt, så att Saab läggs ner. Många teknikfantaster gläds säkerligen. Man kan också glädjas att det till sist kom en lösning som inte innebar fullkomlig nedläggning, även om det satt långt inne för GM:s del. Det är en besparing av skattepengar, jämfört med sossarnas förslag, på ett par hundra kronor per skattebetalare. Som påminnelse om hur Sahlin ville lösa nedläggningshotet mot Saab finns nedanstående Youtube-video:



Det är nog inte någon högoddsgissning att Saab kommer att se annorlunda ut när ägarbilden blir helt annorlunda än vad den varit både det senaste decenniet och innan dess. Det är en intressant utmaning Spyker tagit sig an att göra Saab lönsamt, och jag skulle inte bli så förvånad om en del i den strategin innebär att antalet anställda minskar. Låt oss hoppas att de lyckas väl, och att Saab blir världsledande i att bygga häftiga miljösnälla bilar.

Läs även (media): DN, SvD, SVT, Aftonbladet, Sydsvenskan, HD, Expressen, Ny Teknik (x2)
Läs även (bloggar): Annie, Oscar, Per

Känns inte buss Nacka-City-Solna-Täby som en sniklösning?

För en dryg vecka sedan rapporterades det att SL funderar över särskilda ledbussar mellan Värmdö och Täby via Solna, i upplägg liknande så kallad BRT (bus rapid transit), dvs särskilda snabbussar som mer liknar spårväg i upplägget, och helst med egna filer. SL har en utredning tillgänglig här. Det närmsta som finns i Sverige är stombussarna i Göteborg, även om de till stor del går på det "vanliga" bussnätet och inte har egna filer. För övrigt kan jag konstatera att jag kliade mig ordentligt i huvudet när det påstods i utredningen att Halmstad har ett BRT-system. Halmstad har några hundra meter bussgata längs med Brogatan mitt i centrum, och om jag inte minns helt fel någon stump ute vid Eurostop också. Med andra ord är bussarna i Halmstad snarare som de bussar som redan finns i Stockholm, som redan till stor del har helt egna körfält och gator i innerstaden.

Men - förutom att bussar är en enkel lösning på kort sikt - finns det något bra med idén på lång sikt? Busstrafiken mellan Nacka och Slussen kommer fortfarande att vara riktigt tät, med skillnaden att alla inte hoppar av vid Slussen för två byten till. Frågan är hur egentligen rusningstrafiken kommer att se ut - även med kollektivtrafikfält, kommer det att funka? Det man tjänar på att köra buss i låga investeringskostnader, kommer också tillbaka i form av sämre komfort och svårbedömda restider. Inte ens ett helt separerat busstrafiksystem kan räknas som konkurrenskraftigt med tåg eller tunnelbana.

På sikt frågar jag mig om man inte skulle kunna ordna transporter mellan Solna och Nacka mycket enklare med den tunnelbana som redan finns mellan Solna och City, blå linjen. Den tar idag slut i Kungsträdgården, men idén om fortsättning till Nacka har funnits sedan start och finns fortfarande. Nacka är i princip också den enda större närförorten som inte har någon spårbunden anslutning med centralen (bara den enkelspåriga Saltsjöbanan till Slussen). Även om investeringskostnaden är högre, blir lösningen i slutänden så mycket bättre med tunnelbana. Och det har SL själva också kommit fram till, i en tidigare utredning tillsammans med Nacka kommun, Värmdö kommun, Stockholms stad samt landstinget. Det tycks man inte vara medveten om längre? Eller så vill man helt enkelt inte vara medveten, ledande landstingspolitiker har ju uttalat sig om att tunnelbanan redan är färdigbyggd.

Själv ser jag snarare buss som en tillfällig lösning som är den bästa som är enkel att ordna på kort tid, i väntan på en framtida, bättre, infrastruktur. Även om man omgående bestämmer sig för att bygga tunnelbana kommer det dröja många år innan man kan klippa band på invigningen.

Mot en avveckling av arbetsförmedlingen

Centerpartiet kom med flera omtalade förslag under veckan som gick. Ett sådant var idén om att privatisera arbetsförmedlingarna genom ett jobbpengsystem. Privata jobbförmedlare har en möjlighet att betydligt bättre kunna nischa sig mot de jobbsökande. Nu har jag (som tur är) haft ett nästintill obefintligt behov av att använda Arbetsförmedlingens tjänster själv, men Maria har det. Och hon bodde vid tillfället i Uppsala, där de borde vara vanare vid akademiker. Enligt vad som publiceras om Arbetsförmedlingen hos SACO, verkar hon inte vara ensam.

Läs även: Ekot, SVT, Elias, DN, SvD, Helen, Annie, Karl.

Hur högt borde det nya området vid norra station vara?

Debatten runt norra stationsområdet på gränsen mellan Solna och Stockholm har gått flera varv. Senaste nytt är att det ser ut som att kostnaderna för överdäckningarna inte kommer att täckas av byggnationerna ovanpå. Kanske inte så oväntat, det är inte gratis att bygga in Sveriges mest trafikerade motorväg. Samtidigt kan man se att planerna för området ändå är relativt modesta - normalnivån kommer att vara 7 våningar, en våningshöjd som redan idag är ganska vanlig i innerstan. Intressant nog skulle, med grov räkning, det bara behövas ytterligare två våningsplan för att nå en exploateringsnivå som skulle göra överdäckningen till en nollsummeaffär för Stockholm (förutsatt att betalningsviljan för marken för byggherrarna är proportionerligt mot den faktiskt användbara ytan i husen som byggs). Hus som är nio våningar höga är ganska vanliga i Solna (även om man räknar bort Blåkulla där jag bor), även om de inte alltid är byggda i kvarterslösningar. Risken att det dominerar över omgivande hus är också ganska liten, eftersom både Stockholm sydöst om norra station och KI/KS nordväst om norra station ligger på höjdryggar.

Det är intressant att sammanföra dessa ekonomiska frågeställningar, med det faktum att området blir lägre än som ursprungligen var tänkt, och att SL som följd blivit tveksammare till att dra dit tunnelbanan.

Avvägningen mellan lågt och högt är för övrigt något som ledde till heta diskussioner i Centerpartiet i Stockholms läns arbetsgrupp för hållbar stad och region, med flera åsikter i frågan. För om man bygger högt, kan man göra det på två sätt; antingen genom att från början planera för höga hus (exempelvis med bra kollektivtrafik, tydliga cykel- och promenadstråk, parkering under mark), och med samma täthet få gott om plats för exempelvis parker, eller genom att helt enkelt ta ett vanlig "hyreslimpa" och lägga på ytterligare några våningar - och få ett område som är ännu tätare än utgångsläget, men i ett asfaltslandskap av bilparkeringar och utan fungerande gång- och cykeltrafik. Det slutade med att vi inte kom överens om annat än att tätheten och miljöpåverkan nära - men inte om hur. Vårt systerdistrikt i Stockholms stad har kommit till en betydligt gemensammare ståndpunkt.

Läs även: Per, Johan, Helen, Per igen samt en artikel i SvD.

Nej tack, Terje!

För någon vecka sedan fick jag ett brev i inkastet på min dörr från Terje och Hyresgästföreningen, som ville att jag skulle bli medlem. Eftersom det pågår en ombildning i huset där jag bor, och jag tänkt köpa, är jag inte riktigt med i målgruppen. Samtidigt kan jag förstå att de som vill bo kvar som hyresgäster kan behöva någon organisation som står bakom (det är inte alldeles ovanligt att nya BRF-styrelser har dålig koll på vilka rättigheter som en hyresgäst har).

Samtidigt läser jag en del av det övriga man säljer sig med:
"hyreslägenheten är bland de sista samhälleliga rättigheterna som tack vare vårt arbete ännu så länge inte har lämnats till marknadskrafterna"
(man kan ju fråga sig hur många av de stockholmska köande inflyttade ungdomarna som har fått uppleva att det är en "rättighet" att få hyra)

Ja, det är sant, hyran för min lägenhet har varit låg. Men samtidigt har många andra som flyttat in ungefär samtidigt som mig ingen lägenhet alls. Att sänka hyrorna så lågt, så att företag inte tjänar pengar på hyresgäster, kramar man nämligen bara ihjäl de företagen som gör det. Hyresmarknaden i Stockholm är helt enkelt ihjälkramad. Ombildningarna till bostadsrätt är även det en tydlig följd.

Det behövs kort sagt en rejäl reform av hyresmarknaden, och en som Hyresgästföreningen antagligen inte kommer att gilla (som den socialistiskt rödfärgade förening de är). Att den som hyr ut sin bostadsrätt i andra hand i extremfallet kan tänkas vara en ockrare, även om man inte tar ut mer än självkostnadspris, känns också konstigt. Kort sagt, det skulle behövas en reform där den som redan har ett kontrakt även i fortsättningen får ett tydligt skydd (eftersom man är i en helt annan sits som inflyttad), men där man lägger mindre jobb på att, i välvilja, försöka skydda den som ännu inte flyttat in.

Och - precis där är anledningen till att jag aldrig ens varit i närheten av att gå med i Hyresgästföreningen. Deras mål är rakt emot mina! Hade de varit en ren intresseorganisation, och bara stått för att bevaka hyresgästers rättigheter, så kanske det hade varit annorlunda. Nu har man en ganska tydlig politisk agenda, och då är chansen att värva mig minimal.

Läs även: SvD (x2), Per

Debattinlägg i Mitti om Kymlinge

Magnus Andersson och jag har ytterligare ett debattinlägg i följetongen Kymlinge i vår lokala tidning Mitti. Finns att läsa här tills de släpper nästa nummer i början på nästa vecka. Passa gärna på att också besvara den enkät om Kymlinge som Kymlingekampanjen har.

Att ombilda eller inte ombilda, det är frågan

I eftermiddag har vi köpstämma i huset på gården där jag bor. De av er som bor i Stockholm känner säkert till området jag bor i, Blåkulla. Till skillnad från en del andra bloggande Hagalundare som känt att de måste tänka efter en gång extra innan ombildning kan diskuteras, har jag inga ideologiska betänkligheter med att låta huset jag bor i bli bostadsrätter, oavsett om det hade legat på en lite finare adress än det gör. Samtidigt har jag inte, som vi uppmanats av vår BRF-styrelse, valt att lämna in en fullmakt. Att besluta om en affär i mångmiljonklassen är inte något man gör helt förhastat, och jag har velat läsa igenom allt ordentligt innan jag snart går ner för att rösta ja. Jag har heller inte något emot att bo i en hyresrätt och kommer bo kvar oavsett vilket resultat omröstningen får. Jag har helt enkelt valt att titta rent ekonomiskt på frågan.

Jag kan också, precis som jag tidigare skrivit, konstatera att den situation vi idag har med ombildningar av hyreshus inte är önskvärd. Alltför många hyresgäster får dollargrin i ögonen när en ombildning kommer på tal. Det är inte så konstigt, eftersom ett bostadsrättshus är värt betydligt mer än ett hyreshus. Hyresregleringarna kommer alltså inte bara att ge en skev hyresrättsmarknad, utan också sabba hyreshusmarknaden, där hyresgästerna själva har en betydande prisfördel gentemot kommersiella företag. De kan ju värdera huset efter det faktum att det kommer att vara bostadsrätter efter ombildningen, medan bostadsföretag måste värdera huset som hyresrätter.

Slutligen kan jag konstatera, att även om ombildningarna kritiseras för att vara den enskilde närmast, är en förhållandevis kollektiv lösning. Numera har vi ju också en tredje ägandeprincip - ägarlägenheten. Vore det inte intressant med en lösning där vissa lägenheter i ett hus kan ombildas till lägenhet, medan de som vill förbli hyresgäster kan fortsätta vara det? Som reglerna ser ut idag får ägarlägenheter bara bildas i nybyggen.

Uppdrag granskning om stipendiedoktorander

Jag vill tipsa om något som annars inte brukar vara huvudämnet på den här bloggen - studievillkor för doktorander. Frågan är något som sysselsatt oss i Doktorandsektionens styrelse på KTH flera gånger under året. Det förekommer att doktorander (som ju redan har en vanlig examen på magisternivå, dvs motsvarande civilingenjör, i botten) inte får mer pengar än vad man får på studiemedel.

Igår körde Uppdrag granskning ett reportage om frågan i TV. Bland annat kommenterar Fredrik Häggström, doktorandombud på KTH, frågan. Tidigare har samma fråga behandlats även i Osqledaren.

Orsaken är att de ofta finansieras av sina hemländer, och om det är ont om pengar så hamnar den som vill doktorera på KTH gärna i kläm. Alternativet är ju att inte doktorera på KTH alls, och det är oftast inget önskvärt resultat för doktoranden. Kort sagt, det är som upplagt för att den som kommer till Sverige för att doktorera hamnar i en situation som inte kännetecknas av sjyssta villkor. Särskilt illa blir det genom att den som kommer hit sällan har koll på varken avtalade löner i den s.k. .doktorandtrappan, eller att de stipendier de ofta erbjuds inte berättigar till ett socialt skyddsnät. De hamnar helt enkelt väldigt enkelt i kläm mellan sina hemländer och de svenska universiteten.

Slutligen, även om reportaget tar upp ett viktigt ämne som förtjänar mer uppmärksamhet, kan jag ändå inte sluta reta mig på alla konstiga sakfel i reportaget. På engelska pratas det om en doktorand som studerar bränsleceller, men i den svenska översättningen blir det "avancerade batterier". Av någon konstig anledning illustreras prat om ICT-skolan med bilder på ett kemilabb. Och doktorander betraktas alltigenom reportaget som forskare, när man normalt sett inte formellt blir del av forskarvärlden förrän man fått sin doktorsexamen. Menmen, man kan kanske inte förvänta sig så mycket korrekthet av journalister...

Mer bostadsdebatt

Noterar kort gårdagens utspel i SvD, där Stellan Lundström kräver en mer marknadsmässig hyresmarknad, än den genomreglerade vi har idag. Ja tack, tänker jag bara kort, och hänvisar den intresserade till ett äldre blogginlägg för motiveringen.

Strukturell diskrimering av unga, lektion 1

Läs gärna gårdagens debattartikel i Aftonbladet och dagens replik. Den skriver i klartext mycket som diskuterades i helgen när jag var på valkurs. Genom att ha starkt anställningsskydd, och höga ingångslöner, tvingar man nämligen nytillkomna på arbetsmarknaden att arbeta i stort sett lika effektivt som erfarna anställda. Det är inte alltid unga faktiskt klarar av att göra detta, ofta med arbetslöshet som följd...

Läs även exempelvis: Helen, Johan, Maria och Ingrid.

Schweizisk intolerans.

Jag skakar på huvudet när jag läser artiklarna om minaretförbudet i Schweiz. I konsekvensens namn så borde detta innebära att även kyrktorn ska förbjudas, annars vore det att särbehandla islam. Eller hur tror ni schweizarna hade känt sig om katolska kyrktorn förbjöds i mellanöstern?

Licentiatseminarium imorgon

Det är nog flera av mina läsare som tyckt att det var lite väl tyst på min blogg på sistone. Jag har helt enkelt haft fullt upp med annat. Det märks också om man kollar i min kalender - just nu har jag fullt upp med dels undervisning i kursen Inbyggda styrsystem, dels forskning inom CESAR-projektet. Dessutom har planeringen inför valet nästa år börjats. Slutligen ska jag presentera den senaste kioskvältaren i form av min lic-avhandling imorgon. Den som eventuellt känner för att lyssna är välkommen förbi imorgon kl. 14 (ej akademisk kvart). Själv ska jag återgå till att göra det sista småfilandet på presentationen innan jag går och lägger mig i tid ikväll, och hoppas att allt ska gå vägen imorgon...

Hattifnatt i Laholm

Man kan ju undra vad de håller på med hemma i Laholm. 60 hattar för 300 kronor styck? Visst, de är del av ett särskilt arbetssätt, men det låter ändå inte särskilt billigt; man hade säkert kunnat nöja sig med enklare hattar, kanske till och med färre (man har nog knappast möte med sextio chefer i taget). Mina partikamrater där hemhemma verkar undra ungefär lika förundrade över beslutet som mig...

Förslaget till riksdagslista färdigt

Nomineringskommittén har gjort klart sitt arbete, och kommit fram med ett förslag till riksdagslista. Enligt förslaget står jag på plats 26. Jag kan inte tycka att jag är missnöjd med att ha hamnat en bit ner - dels är jag rätt nyinflyttad, dels har jag inte drivit den allra hårdaste kampanjen. För egen del har det inte så stor betydelse var man hamnar, om man ändå inte står på realistiskt valbar plats. Att jag puttats ner är också ganska naturligt, med tanke på att vi är tre killar från Solna i ungefär samma ålder, alla med varianter på ingenjörsexamina, som ställer upp.

Det är bara naturligt att det är min namne som får fronta, dock har även han puttats ner, även om det bara är en enda plats. Samtidigt är det, som Ingrid påpekar, stor skillnad mellan plats 3, 4 och 5. Vi har idag i länet tre mandat, så den som står på tredjeplatsen kommer nästan säkert in, och den som står på fjärde kommer ha en god chans att kampanja sig in när vi vinner fler röster än tidigare, eller i varje fall tjänstgöra som ersättare. På femteplatsen och neråt är det däremot jobbigare, om man inte har en mycket lyckad personvalskampanj...

Uppdatering: Läs även kommentarerna av Magnus, Tobias och Stefan.

Uppdatering 2: Även Fredrick kommenterar.

Mera Kymlinge

En kortis: Jag har en insändare i debatten om Kymlinge veckans Mitti. Går att läsa här tills på tisdag. Jag vill också uppmärksamma namninsamlingen.

Öppet brev till Centerpartiets riksdagsledamöter

(nedanstående har skickats per e-post till samtliga riksdagsledamöter för Centerpartiet, tillsammans med en uppmaning om att lämna eventuellt svar här på bloggen istället för privat via e-post)

Hej!

Förra årets omröstning om signalspaningslagarna är antagligen den händelse i riksdagen som väckt mest uppmärksamhet i samhället under hela den här mandatperioden. Vi i Centerpartiet har fått utstå särskilt stark kritik, även om det inte varit vi som drivit på frågan. Att vi kritiserats extra starkt beror förstås till stor del att vi före valet mycket tydligt gick ut med ett mycket tydligt budskap i vårt öppenhetsmanifest- där signalspaning uttryckligen nämns som ett hot mot ett öppet samhälle.

Imorgon onsdag blir frågan aktuell igen - då ska omröstningen om tilläggen ske. Tyvärr stämmer de 15 punkter som blev den politiska överenskommelsen i fjol, inte att bli verklighet i och med dagens omröstning. Flera av dem kommer inte att genomföras i praktiken; eller bara vara till för syns skull. Som några av de tydligaste exemplen kan nämnas:

• Domstolsprövningen inte att genomföras av en faktisk domstol, utan något som bara har en domstols namn (den uppfyller enligt Advokatsamfundet inte Europakonventionens krav på opartiskhet).
• Det nyformulerade begreppet "trafikstråk" har inte använts på ett sätt så att det effektivt kan man minska spaningsuppslagen, utan kan troligen motsvara mindre städers trafikmängder.
• Att det inte ska spanas mot Sverige är en garanti som inte går att få; det var ett uttryckligt svar på en fråga jag ställde under den FRA-hearing som Centerpartiet anordnade.
• Underrättelseskyldigheten till enskild går inte att uppfylla i praktiken, i varje fall inte med mindre än att vi gör det olagligt att använda internet anonymt, och ställer krav på alla internetoperatörer och andra som tillhandahåller internetuppkopplingar (dvs även kaféer mm), att föra en tydlig logg över vilka personer som varit anslutna.
• Mikael Nilsson tar upp ytterligare några, plus reder dessutom ut ett par vanliga missförstånd runt vad som egentligen står eller inte gör det i liggande förslag.
  

Med ovanstående motivering kan jag inte annat än konstatera att förarbetet på signalspaningslagarna inte uppfyllt de krav vi ställt. De är dåligt genomarbetade, inte anpassade till hur bland annat Internet faktiskt fungerar, och dessutom inte organisatoriskt genomförbara. De har kritiserats skarpt från flera håll, bland annat Amnesty, och även anmälts till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Att lagändringarna som ska debatteras imorgon fortfarande inte är bra, är ett faktum som länge varit tydligt för den som har den tekniska bakgrundskunskapen och följt debatten. Det är mycket svårt för oss att ställa oss bakom förslaget och samtidigt på ett trovärdigt sätt kunna möta väljarna rakryggade. Det är också ett faktum som våra politiska motståndare i (s) enkelt utnyttjat, trots att de en gång i tiden la fram ursprungsförslagen.

Det kan knappast vara tydlig centerpartistisk politik att driva igenom dåligt skrivna lagar till varje pris, som dessutom går mot både våra egna vallöften och är brott mot löften som Alliansen som helhet kommunicerat till såväl väljare, sympatisörer som medlemmar. Jag ber dig
därför överväga knappen "Avstår" i omröstningen imorgon.

Med vänlig hälsning
Magnus Persson (c), Solna, civilingenjör och doktorand.

Läs även: SvD, DN, Erik, Oscar, Sophia, Staffan, Markus och Mark.

Sverigedemokraterna har fel

En artikel i Aftonbladet gläder mig mycket. En FN-rapport visar att migration är en historia som är bra för i stort sett alla inblandande. Såväl mottagar- som avreseland tjänar på flytten, liksom den som flyttar. Riktigt trevligt, och glädjande för de av oss som vill se en öppen värld. Frågan är vad Sverigedemokraterna tycker om rapporten? Deras invandringspolitiska program skriver ju öppet på flera platser att de tror att invandring kostar pengar. Vad baserar man det påståendet på? Och hur har man tänkt bemöta rapporten från UNDP?

Forska fritt eller forska rätt?

Forskningsfinansiering är en intressant debatt. De senaste veckorna har en följetong på temat ägt rum på bland annat Ny Tekniks debattsida:1, 2, 3, 4, 5. Debatten har pågått en längre tid, och när jag lite snabbt sökte på nätet hittades även artiklar hos bland annat SSF och Vinnova. Jag hittar också två artiklar av förre högskoleministern, Lars Leijonborg, på DN, 1, 2, om den nya finanseringsformen "strategiska satsningar". Frågan är onekligen viktig, även om debatten runt den varit mycket segdragen. Det finns mängder av debattinlägg som jag inte orkat leta reda på, förutom de som jag länkat här.

Vilka är då utmaningarna, vad gäller att skaffa en fungerande forskningsfinansiering?

Dagens situation

Forskning finansieras i allmänhet genom tre olika sätt:

• Fakultetspengar. Dessa fördelas genom universitetens organisation som en "grundplåt" för kommande forskning
• "Ansökningspengar". Här ingår både helt "svenska" pengar från exempelvis Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) och Vinnova, och olika former av EU-pengar (inom mitt forskningsområde: ramprogrammen, ARTEMIS, ITEA). Pengar fås efter att projektansökan skickats in, och enligt någon bedömningsgrund jämförts med andra ansökningar. Formerna för ansökan och granskning (review) varierar en hel del mellan olika organisationer och ofta även mellan olika utlysningar (calls). Normalt kräver dessa utlysningar alltid medfinansiering från industrin, men formerna varierar. Begränsningar i hur de konsortium som står bakom projekten får vara sammansatta är också mycket vanliga, och varierar i hög grad.
  
• De av Lars Leijonborg nämnda strategiska pengarna, som beskrivs i länkarna ovan.
  

Att mäta kvalitet

Naturligtvis ska all offentligt finansierad forskning vara av god kvalitet, det är självklart att vettig hushållning av invånarnas skattepengar ska användas på ett så gott sätt som möjligt. Den principen är väldigt enkel, tyvärr är den svårare att omsätta i praktiken. Det är mycket svårt att mäta kvaliteten på forskning, utan att göra en omfattande review av forskningen. Det ingår naturligtvis alltid sådan i många typer av forskningsprojekt, men det är alltid svårt för en utomstående att på endast totalt någon vecka, bedöma kvaliteten av något som tagit flera manår att utföra. Det kräver också att andra forskare lägger ner tid på att granska resultaten från ett projekt, eftersom det sällan är tydligt vilken betydelse forskningsresultaten har om man inte har betydande sakkunskap inom området.

Ett sätt att mäta kvalitet, som på sistone ökat i omfattning, är bibliometri, olika former av statistiska analyser på hur mycket forskare publicerar, i vilken mån de citerar varandra, och så vidare. Att bibliometri kan ha sitt syfte är tydligt, men det är också ett grovt verktyg. Bibliometri ger ju inte tydligt resultat förrän efter några år, när andra forskare har börjat läsa artiklarna och skriva egna arbeten baserade på det. Det finns även ett antal statistiska fenomen som dyker upp beroende på vilka statistika som används, och det finns även en uppenbar risk att forskare anpassar sitt sätt att publicera till den forskningsfinansiering som ges. Kanske man försöker publicera med mindre "deltan" mellan efterföljande publiceringar om samma ämne, eller så "dubbelpublicerar" man i större grad mot olika målgrupper. Man kan även välja fora som är de som är effektivast - lättast att komma in i, men som ger störst "nytta per krona" vad gäller creds i forskningsfinansieringssammanhang.

Vidare kan konstateras att bibliometri, på grund av sin natur, endast mäter det förgångna. Att ett kommande projektförslag är bra, är på inget sätt nödvändigtvis givet av det faktum att det är skrivet av forskare som tidigare presterat bra. Det finns naturligtvis en samkorrelation, men det är inte alldeles ovanligt att projekt helt enkelt går under av det faktum att det finns för stora skillnader i forskningsansats mellan olika projektpartner (som var en tidigare varit duktiga forskare, men endast på sina egna områden).

Slutligen kan konstateras att mycken forskning som varit mycket användbar, inte varit det då den skapades. Ett tydligt exempel är boolesk algebra, som endast var en matematisk kuriositet då den beskrevs på artonhundratalet. Idag innebär den algebran den logiska grunden för all modern datorteknik...

Följdverkningar

Forskningsfinansiering har också ett antal indirekta verkningar på arbetsmiljön för de som är forskare. Normalfallet för forskare är en betydligt lägre nivå av anställningstrygghet, än för andra anställda, eftersom deras anställning ofta direkt är beroende av att de kan hitta lämplig finansiering. Indirekt finansierar forskningsprojekt också ofta doktoranders forskarstudier. Eftersom många finansieringsformer endast ger finansiering till projekt med en längd på normalt två-tre år, får detta indirekta konsekvenser för doktorander. I och med Tham-reformen får man inte anta doktorander om inte finansieringen är klar. Som en indirekt följd har detta betytt att antagandet till licentiatstudier ökat, även i de fall då doktoranden egentligen helst vill sikta på doktorsstudier. Det finns regler som säger att det egentligen inte är tillåtet att göra så, men det är ändå vanligt att det görs. Oftast sätts det mer eller mindre i system på en del institutioner, ett ofog, som jag låter illustrera med detta remissvar från SULF.

Ineffektivitet?

Det jag känner är tydligast känns som ett problem med forskningsfinansieringssystemet är frågan om dess effektivitet, i den mening att man i så hög mån som möjligt får ut en vettig nytta av de skattefinansierade pengar som stoppas in i systemet. Främst finns det några tydliga fenomen som dyker upp av det projektinriktade arbetssättet:

• Ledande forskare tenderar att satsa betydande mängder tid på att skriva forskningsansökningar, snarare än att faktiskt forska (eller i varje fall satsa på att leda andra forskare). Att skriva en projektansökan är en process som tar i alla fall några veckor, kanske en veckas arbetstid, för varje inblandad skribent.
• Det är inte tydligt för forskare exakt vilka projekt som kommer att ges finansiering baserat på hur ansökan ser ut. Även om en granskning görs, finns ett betydande mått av godtycklighet (bland annat beroende på vem som får uppdraget att granska ansökan). Det är ett ganska vanligt internt skämt att projektfinansieringen till viss mån fungerar som ett lotteri...
• Samtidigt finns det ett antal projekt som blir godkända, men som i slutändan inte presterar några egentliga, viktiga resultat (nu är jag lite inklusiv, och inkluderar här även negativa resultat, som sällan egentligen ses som en framgång). Tydligt är att en del forskningspengar går till projekt som kanske borde avbrutits på vägen. Det är ändå ganska ovanligt att projekt avslutas innan de är slut.
• Det finns slutligen en svårighet i att hitta opartiska bedömare, som samtidigt förstår ämnet. När ett forskningsområde är så litet att antalet ledande forskare i Europa är så få att alla redan känner varandra väl, så är det svårt att hitta en bedömare med motsvarande kompetens, som inte redan har personlig kontakt med de som står bakom projektansökan.
  

För den som är inne i systemet, förefaller det möjligt att kunna hitta effektivare allokeringsformer. Visst är det bra att forskare i viss mån triggas att tävla mot varandra, men det känns som om det också spiller tid för dem.

Slutsats?

Det finns många utmaningar för den som vill bygga ett fungerande forskningsfinansieringssystem. Att det nästan bara är andra forskare som är tillräckligt kompetenta att (förhoppningsvis) ge en ansökan en korrekt och rimlig bedömning är en utmaning. Jag är inte säker på att jag har alla lösningar i frågan, men jag är ganska säker på att jag sett en stor del av problemen...

Uppdatering 091122: Även om det gått ett tag är det visst fler som skriver om forskningsfinansiering, och till och med tipsar om en artikel...

Att dagtinga med sitt samvete?

Som de flesta av mina regelbundna läsare redan vet, har jag varit starkt engagerad i integritetsfrågorna, med start i FRA-lagen. Jag kandiderar dessutom som förvalskandidat till riksdagslistan i Centerpartiet. Som sådan, förutsätts man i allt väsentligt dela partiets ställningstaganden och valplattform. Många i mitt distrikt delar min syn, men man ska även ställa upp på partiets valplattform på riksnivå. Eftersom Centerpartiet, sitt öppenhetsmanifest till trots, inte har följt sina tidigare ställningstagande, och valplattformen ännu inte antagits, har jag kännt mig tvungen att lämna in en notering om avvikande mening till nomineringskommittén för att inte skriva under ett oskrivet dokument som kommer innehålla sådant jag inte kan hålla med om:

Personlig integritet har för mig viktiga principiella betydelser, baserat på ideologiska ställningstaganden. Jag är inte nöjd med stämmobeslutet från Örebro, som officiellt innebär att FRA-lagen accepteras utan tydlig motivering, och kan därför i dagsläget inte anse mig dela partiets linje i dessa frågor. I den mån Centerpartiets valplattformar följer detta beslut och inte tydligt har väsentligt högre ambitionsnivåer på området än vad partiet har praktiskt genomfört idag, anser jag mig nödgad att formellt notera avvikande mening på området.

Lästips för partiledningen

Det finns ingen anledning att bli långrandig. De flesta partier planerar nu för fullt inför valrörelsen under nästa år, så även Centerpartiet. Då är den undersökning som idag fick en puff på DN Debatt intressant. Det viktigaste att notera är att sinnesstämningarna är rätt olika i olika grupper. Integritetsfrågan är enligt debattartikeln på DN störst bland äldre kvinnor (en viktig väljargrupp för Centerpartiet) och bland yngre män (yngre är en grupp som vi hoppas ska kunna bli viktig, och den jag i stor utsträckning möter). Hur vi ska kunna nå de personer som ingår i dessa grupper är en stor utmaning. Speciellt bland yngre, kan konstateras att våra huvudkonkurrenter utan tvekan är Piratpartiet och Miljöpartiet, som bland yngre är de två största partierna tillsammans med sossarna. Onekligen har integritetsfrågan här spelat en viktig roll, tillsammans med en av våra andra hjärtefrågor, miljön...

Skulle inte SJ kunna bli lite mer som DB?

Sitter i Köpenhamn och gratissurfar lite hos McDonalds i väntan på vidare färd söderut till München via Hamburg. Tågresan känns mindre stressig än vad en resa med flyg hade varit - i vilket fall hade jag fått åka idag, även om orsaken till resan är ett möte nära flygplatsen imorgon (avgångarna på morgonen är inte tillräckligt tidiga). Att det dessutom är Oktoberfest i München, och därmed fullt med ölglada turister som pressar upp hotellpriserna, avgjorde definitivt saken till förmån för en långresa med tåg.

Hur som helst, varför kan inte SJ vara lite piggare på att samarbeta med andra länders tågbolag, som DB är? Visserligen är DB också en statlig monopolist, men deras resemarknad är numera mera konkurrensutsatt än SJs. DB har också priser som varierar med efterfrågan, men inte alls lika mycket. Man samarbetar dessutom, till skillnad från SJ, betydligt mer med omkringliggande länder. Detta förefaller riktigt naturligt - med SJ går det inte enkelt att köpa biljetter bortom Östdanmark, Narvik, Oslo eller Berlin (den sistnämnda erbjuds endast sommartid). För en Malmöbo är det antagligen betydligt fler troliga resmål som ligger i resten av Danmark, eller för den delen Tyskland, än i norra Norrland. Det finns många destinationer med nattåg från Köpenhamn som kan innebära en riktigt smidig resa. Via SJ går dessa varken att boka eller se. Annat är det med DBs resplanerare, är du tåggalen kan du leta förbindelser över flera dygn och genom hela Europa.

Att SJ inte samarbetar med andra länders tågbolag får också andra konstiga följder. När resan som jag är på väg att göra skulle bokas, var priset som resebyrån fick fram (via SJ) betydligt högre än det som visades på DB.de. När jag lite halvt på skämt föreslog min kontakt på resebyrån om att samarbeta med DB (utöver SJ) istället för att resenärerna ska boka sina tåg på DB.de och smidigt få dem i brevlådan, fick jag följande svar:

[...] Vi får vara glada att SJ har fått sätta upp en biljettautomat på Kastrup. Vi får inte koppla upp oss mot DB eftersom det är SJ som "äger" biljettutskrivningen utrikes och få en tysk biljettskrivare är nog inte det lättaste - trots att det skulle vara så mycket smidigare.

Tågsidan är tungrodd.

Snälla Åsa, när ni avreglerar persontrafiken på järnväg i Sverige - glöm inte utrikesbiljetterna då!

Det börjar lukta valfläsk...

Mona gör utspel om att Socialdemokraterna kommer att riva upp FRA-lagen, och ersätta den med något nytt. Tyvärr säger hon inte vad, och jag misstänker att den bara ska rivas upp för att det är det som ser bäst ut utåt. Hon kanske skulle samordna sig bättre med Paggan, som gör sina egna utspel? Att Socialdemokraterna plötsligt har fått ett samvete vad gäller integritetsfrågor skulle jag se som ytterst förvånande. Särskilt som tanken är att vi som centerpartistiska kandidater till riksdagen här i länet, ska få mannen som lånat sitt namn till uttrycket "Bodströmssamhället" till huvudmotståndare. Sossarna har velat fram och tillbaka så många gånger i integritetsfrågorna, att det endast blir tydligt vad de egentligen vill när man bortser från vad de tyckt när de suttit vid makten själva. Nu har knappast mitt eget parti heller förtjänat en guldstjärna, men vi är många som jobbar på att ändra partiets ståndpunkter inifrån, medan det i (s) inte alls verkar vara en så viktig fråga.

Tyskt valtest

Det är snart förbundsdagsval i Tyskland. Nu har jag inte rösträtt där, men det är ju ändå rätt intressant att veta vad som händer där man tidigare bott. En fågel viskar i mitt öra och tipsar om wahl-o-maten. Mitt resultat blev, i tät följd, tyska piraterna, liberalerna i FDP, och de gröna på tredje plats. Inte så oväntat resultat, det är utan tvekan de tre partierna som har mest gemensamt med Centerpartiet i Sverige, om än inte allt.

Intressant DN-ledare

Man skulle nästan kunna tro att hela DN-ledarredaktionen har gått och blivit centerpartister. Av de fem förslag de för fram (ett uppsnyggat stadsrum, friare hyror, cykelsatsning, decentralisering av trängselskatten och spårvägssatsningar), är åtminstone de tre sista klockrena centerfrågor. Marknadshyror är inte riktigt officiell ståndpunkt (än i alla fall), men vi är många centerpartister i storstadsregionen, bland annat jag, som tror att det är en nödvändighet. Fyra av fem rätt med andra ord!

När det gäller första punkten är det mer tveksamt om de helt följer centerpartistisk partilinje. Dels är DN-redax ganska otydliga med vad de egentligen menar; dels får de kritik från Per A som är gruppledare i Stockholm. Samtidigt ska nog motvilligt erkännas att här är (c) ganska splittrat i frågan bland sina landsbygdsföreträdare - det råder en del oenighet om hur tätt städer bör byggas, en debatt som lär fortsätta inom partiet.

Ett frihetligt Centerparti, gärna, men kan vi inte vara lite mer konkreta?

Flera vänner till mig skriver på Newsmill om ett frihetligare centerparti. De har helt rätt i att lite mer tydlighet är precis vad Centerpartiet, och att konsekvent driva en frihetslinje är ett sådant sätt.

Frihet allena är dock inte hela svaret. För det första, finns det frågor där det inte finns en helt tydlig skiljelinje mellan frihetliga ställningstaganden och (exempelvis) socialistiska, och all vår politik kan inte på ett enkelt sätt motiveras endast med frihetliga argument. Ett exempel är miljöpolitiken, som är betydligt mer grundläggande i den centerpartistiska politiken än i andra liberala partier. Så även om frihet är en del av svaret, så är det inte ensamt hela lösningen.

Den andra synpunkten jag har, är att bara uttalanden om frihet inte är värt något. Man måste konkretisera på varje enskilt område. "Mer frihet" är alldeles för abstrakt för att förstå, men sänkt skatt, minskat regelkrångel, avskaffande av LAS turordningsregler, ett backande från FRA-lagen och IPRED, är alla möjliga förslag på en delvis konkretisering av budskapet, som är betydligt enklare att förstå, och dessutom inte lika luddiga som krav på det abstrakta begreppet "frihet". Frihet är ju ett ord som betyder olika saker för olika personer, beroende på hur de lever sina liv, och vilka värderingar de har, och ett sådant budskap kommer garanterat att missförstås, eller ens tydligt kunna uttydas. Vad händer när två olika fraktioner inom partiet företräder olika linjer, bägge med argumentet att deras åsikter är de mest frihetliga? Frihet har dessutom flera dimensioner - en vanlig uppdelning är ekonomisk och social frihet. Det går mycket väl att vara för det ena, men inte det andra. Exakt vilken variant av frihet är det tänkt att vi ska stå för?

Slutligen finns det ett rejält frågetecken om trovärdighet. På vissa områden har Centerpartiet tydligt burit frihetsfanan, men på andra har vi (tyvärr) lika tydligt fört en konflikterande linje. Det uppenbara, övertydliga, exemplet är naturligtvis frågor om personlig integritet, som FRA-lagen. Det är inte acceptabelt att Centerpartiet medverkat till att göra övervakning av DDR-modell helt laglig, om än inte verklighet (än?). Vi har mycket effektivt bränt förtroendekapitalet hos ett stort antal moderna väljare, som idag hellre röstar på Piratpartiet, eller kanske Miljöpartiet. Det kommer ta tid att ogöra den skadan, och än så länge finns inte ens skuggan av en tillstymmelse till ett ändrat budskap om exempelvis FRA eller IPRED från partiet! Som Markus säger: "Handling, inte ord!"

Uppdatering: Nej, jag hade inte läst Mattias inlägg innan jag skrev mitt. Great minds think alike! :-)

Miljöpartiet, ska ni verkligen acceptera sossarnas IPRED-utspel?

I slutet på förra veckan gjorde sossarna utspel om att de kanske är för IPRED-lagen i alla fall. Det gör dem rejält veliga, det var inte länge sedan de ändrade sig till att vara mot IPRED. Det har varit märkligt tyst sedan dess. Utspelet går bland annat rejält på tvärs med Miljöpartiets ganska starka ordval i frågan. Ska de verkligen acceptera att bli överkörda av sossarna i den här frågan helt och hållet?

Läs även: Stefan och Per.

Förbifart Stockholm

Det har gått ett par veckor sedan beskedet om att Förbifart Stockholm ska byggas. Frågan har triggat en intensiv debatt mellan centerpartister och miljöpartister, bland annat om det rätta i att bygga en motorväg, istället för att bygga ut kollektivtrafiken. Personligen skulle jag tjäna mycket mer på det senare, men jag inser också att det kanske inte är helt realistiskt att göra så...

Vad kan man då konstatera? Jo, att nya nordsydliga förbindelser för bilar i Stockholm behövs, det är det ingen tvekan om. Storstockholm är tänkt att växa med en halv miljon invånare de närmsta decennierna, så även om vi kör betydligt mindre, kan trafiken som helhet ändå öka. Dessutom är trafiksystemet idag mycket känsligt, vilket visats när större olyckor inträffar på Essingeleden. Motorvägen förvandlas då till Sveriges största parkeringsplats...

En hel del trafik från södra Stockholm har sitt mål någonstans i Västerort, och skulle inte köra på Essingeleden om det fanns en förbindelse längre västerut. Flera förslag har varit på tapeten; de främsta två är Förbifarten och Ulvsundadiagonalen. Även om Vägverket tydligt pekat ut Förbifarten som rätt plats att bygga på, så är det svårt att jämföra dessa bägge två alternativ. Beroende på vad man värderar som viktigast, så kan man ranka de olika alternativen olika. Vägverkets utredningar pekar på olika fördelar för bägge.

Ett tredje alternativ, som inte riktigt tas upp i dessa utredningar, är att komplettera det med den i Dennispaketet föreslagna Österleden, som skulle skapa en ringled runt Stockholm.

Jag har inte läst tillräckligt mycket för att göra en tydlig avvägning mellan dessa alternativ; och inte heller för att säkert kunna säga att alternativet förbifarten verkligen är det bästa. Det jag dock vet, är att någon form av nordsydlig trafikled behövs, om inte riktigt nu, så snart. Exakt vilken som är lämpligast är en fråga jag hellre överlåter till experter och de politiker som äger frågan. Som en följd av detta är inte heller Miljöpartiets approach till problemet särskilt seriös - det kommer att behövas nya vägar mellan norra och södra Stockholm - men de kritiserar bara liggande förslag utan att komma med något annat alternativ själva.

Uppdatering 090924: Per Ankersjö har en debattartikel i frågan i svenskan.

Kymlinge

I förra veckan fanns det en artikel i vår lokaltidning Mitt i Solna (länken dör nog snart; e-tidningen brukar ligga ute endast en vecka) om byggplanerna på ett värmeverk i Kymlingeskogen. Vi i Centerpartiet i Solna har flera gånger om diskuterat frågan. Vi har hela tiden inte kännt att det var en lysande idé, med tanke på närheten till Igelbäckens naturreservat och det stor antalet strövstråk genom området. Att vi har en viss skepsis till gör oss ganska ensamma i Solna, samtliga övriga partier står bakom planerna. Vill man vara lite elak, kan man fundera på om detta kanske har att göra med att den föreslagna byggplatsen ligger på andra sidan gränsen mot Sumpan...

Det kan inte vara omöjligt att lösa värmeproblemet på annat sätt - samarbete med omgivande kommuner exempelvis, eller minska värmebehovet genom att tilläggsisolera äldre energislösande hus i staden. Vi är inte emot ett bygge av ett värmeverk som sådant, men platsen måste väljas bättre. Kymlinge är inte rätt plats för industriverksamhet, inte ens en ganska miljövänlig sådan.

Läs även: Inlägg på Politikerbloggen av Magnus Andersson och Stefan Bergström, Centerpartiet Solnas uttalande, kampanjbloggen Bevara Kymlinge, samt Johan Hedin.

Hyresmarknaden kramas ihjäl

Den oheliga alliansen mellan Barbro Engman, Hyresgästföreningen, och Dick Kling, Timbro, skrev i förra veckan om problemen på bostadsmarknaden i Svenskan. Tyvärr hann jag inte (som HSB) kommentera inlägget då. För en gångs skull, håller jag helt med Barbro. Man ska inte behöva ta miljonlån för att kunna flytta hemifrån. Man ska inte tvingas göra sin privatekonomi starkt beroende av ränteutvecklingen, om man inte önskar det. Man ska inte behöva sätta sina pengar på spel på en marknad som de senaste åren visserligen mestadels gått upp, men lika gärna kan få för sig att vända neråt (som på nittiotalet). Man ska inte riskera att inte alls få bostad om det skulle visa sig att man inte har råd med lånet...

Problemet är bara att Barbro inte kopplar varför det ser ut så här, och jag frågar mig varför inte Dick reagerar över det. Genom att starkt reglera hyresmarknaden, något som Barbro förespråkar, skapar man inte som man kan tro billiga bostäder för de som behöver dem. Man kramar istället ihjäl marknaden helt. Svarthandeln med hyreskontrakt gracerar. Man sitter på hyreskontrakt i onödan som kan vara "bra att ha". Man skapar ekonomiska incitament för hyresgäster att ombilda sina bostäder, när hyresrätten i praktiken är värd en förmögenhet.

Värdeskillnaden mellan hus som förvaltas som hyresrätt och som förvaltas som bostadsrätter är riktigt stor - och därav alla ombildningar. Säga vad man vill om ombildningar, men det tenderar inte vara en process som lockar fram det bästa ur människor. Risken är stor att en del av de boende snarare får dollargrin i ögonen av de lättförtjänta pengarna. Hade hyrorna inte varit reglerade på det vis de är i Sverige hade bostadsrättsombildning istället varit närmast en juridisk kuriositet.

Riksdagen, om teknikstudenterna finge välja

Jag läser i Ny Teknik om en opinionsundersökning, som gjorts lite annorlunda än annars. Man har nämligen bara frågat teknikstudenter. Resultatet är onekligen intressant:

(m) 22,7%
(s) 16,6%
(mp) 13%
(pp) 11,6%
(fp) 8,3%
(v) 6,1%
(sd) 5,8%
(c) 4,4%
(kd) 1,9%
(fi) 1,4%
blankt 3%
soffan 5%

Dessa siffror, framförallt att Piratpartiet är så stora, gör att om alla svenskar röstade som teknikstudenterna gör, skulle varken Alliansen eller de Rödgröna, på långa vägar, få egen majoritet. Om man antar att Sverigedemokraterna placeras i en frysbox, och i enlighet med siffrorna ovan både Kristdemokraterna och FI hamnar under 4%-spärren, så finns det tre möjliga formationer för majoritetsregering:

(m)+(fp)+(c)+(pp)
(m)+(fp)+(c)+(mp)
(s)+(mp)+(v)+(pp)

Detta vore onekligen en mycket intressant förhandlingsposition för både Miljöpartiet och Piratpartiet!

Som centerpartist är jag också glatt överraskad över vårt resultat. Även om det är betydligt under hur många som röstar på oss i allmänhet, har vi aldrig varit särskilt duktiga att nå gruppen teknikstudenter. Eftersom nästan en tredjedel röstar på de andra partier som ligger oss närmst (fp, mp, pp) så finns det ändå potential för oss att nå fler.

Uppdatering: Nu har även Aftonbladet skrivit om undersökningen.

Lästips

Markus´hälsar och ger som lästips en artikel i Aftonbladet där han medverkar. Även om journalisten vinklat det lite väl mycket mot "medlemmarna är missnöjda", så har han en poäng. Alliansen har inte hanterat bland annat FRA-frågan på ett föredömligt sätt...

Läs också en artikel i DN om FRA-lagen kontra mänskliga rättigheterna.

Höghastighetståg - ja! Men var?

Senare idag kommer betänkandet om höghastighetståg att lämnas över. Spännnande. Ovan har jag skissat de alternativa sträckor som jag känner till. Grått är befintliga stambanor, svart är den föreslagna Götalandsbanan vars grova sträckning inte är omdebatterad, den sammanbinder flera stora städer med i dag ganska dåliga anknytningar. Den sänker dessutom restiden, även mot Malmö, med över en halvtimme, tack vare att de tågen följer samma räls nästan halva sträckan.

De som debatterar Götalandsbanan debatterar snarare för eller emot höghastighetståg överhuvudtaget, exempelvis genom att hävda att det inte är ett kostnadseffektivt sätt att förbättra klimatet. Jag ser det snarare som ett sätt att leva med de förändringar som blir nödvändiga, inte främst genom klimatförändringar, utan genom att oljepriset på sikt är på väg upp, tack vara peak oil, och att bygga ett samhälle "bortom oljan" som ändå är kapabelt till att bära en stark ekonomi.

Däremot har ett antal andra alternativ framkommit för en bana mot Sydsverige: Jönköping-Halmstad (rött), ungefär längs E4:an mellan Jönköping och Helsingborg, dvs Europabanan (blått), eventuellt med koppling direkt söderut från Örkelljungatrakten, längs nuvarande södra stambanan mellan Tranås och Lund (orange), samt ett helt östligt (nybyggt) alternativ via Linköping-Växjö-Kristianstad-Lund (lila).

Senaste utvecklingen är att i förra veckan släpptes en dansk rapport om en möjlig tågtunnel mellan Helsingör och Helsingborg. En sådan tunnel är, i alla fall på sikt, antagligen en nödvändighet för att de bägge västliga alternativen ska vara lämpliga.

De alternativ som troligtvis är billigast, är Halmstad-Jönköping (pga kortare sträcka) samt längs södra stambanan (enklare att bygga längs gammal sträcka). Allra billigast är att höja hastigheten på befintlig bana till 250 km/h, men då blir det också ganska trångt på banan (snabba och långsamma tåg - som godståg - är svåra att blanda). Troligen behövs alltså ytterligare alltså åtminstone partiella extra spår. Slutligen blir det östligaste alternativet antagligen ganska dyrt att bygga på grund av längden.

Då är Europabanan intressant av andra anledningar. Visserligen har den kritiserats för att inte passera några större orter, vilket förvisso är sant, men kanske ska man även se detta som dess styrka? Det blir lättare att bygga för snabba hastigheter utan blockerande bebyggelse. Längs södra stambanan är orterna inte heller så stora. Restiden blir med detta förslag allra lägst. Alltså är det min favorit med en liten marginal, även om en förbättrad stambana vore intressant om pengarna inte räcker, eller som enklare extraalternativ (en potentiell Europabana kommer kunna vara ansluten till södra stambanan via flera tvärlänkar - Skånebanan, Markarydsbanan, Kust-till-kust-banan, Halmstadbanan och Jönköpingsbanan). Även om alla dessa sträckor inte är lämpliga för snabbtåg idag, skulle de vara utmärkta sätt att skapa direkttåg mot Stockholm. De är också möjliga kopplingar mellan banorna i ett byggskede. I alla fall i ett inledningsskede skulle några tåg kunna köra Jönköping-Värnamo-Alvesta, eller Jönköping-Markaryd-Hässleholm, istället för längs hela Europabanan. Det är inte självklart om det skulle bli snabbare än att köra längs med södra stambanan i lägre hastighet, men man skulle nå fler stora städer på det viset. Tåg som har andra mål än södra Sverige kommer fortfarande delvis kunna köra på höghastighetsbanan, för att sedan växlas in på tvärgående banor mot de bägge kusterna.

Det allra västligaste, och allra östligaste alternativet, verkar till viss del ha uppkommit andra anledningar än att de är allra bästa sättet att köra tåg mellan Mälardalen och Skåne. Både Halmstad, Växjö och Kristianstad, som alla är ganska stora städer, ligger idag något utanför tågens allfarvägar, även om det går järnvägar rätt igenom samtliga. För tåg mot Stockholm krävs det från alla orter normalt byten - för Halmstad i Göteborg (alternativt Hässleholm eller Nässjö), från Kristianstad i Hässleholm och från Växjö i Alvesta. Det vore antagligen bra om anslutningarna till dessa orter blev bättre, även om banor för >300 km/h kanske inte är nödvändiga.

Från Halmstad mot Värnamo och Nässjö är Halmstadbanan inte ens elektrifierad. Det går ett par dieseltåg om dagen - resan till Värnamo tar 1½ timme eftersom det är ganska många stopp och mycket kurvig bana. En elektrifiering och något förbättrad spårdragning skulle kunna spara en hel del tid jämfört med idag. Växjö skulle få mycket bättre anknytning norrut med ett triangelspår i Alvesta, så regionaltåg längs stambanan norrifrån mot sydöstra Sverige kunde svänga av stambanan där utan att behöva vända i Alvesta. Och Kristianstad väntar på sin diagonalbana mot Malmö. Tillsammans med en återuppbyggd järnväg mellan Olofström och Sölvesborg (tillsammans med elektrifiering Älmhult-Olofsström) skulle man ge en möjlighet att låta persontåg gå en östlig väg mot Malmö via Kristianstad. Detta skulle ge flera parallella sätt att köra tåg igenom landet - ett snabbt längs enbart höghastighetsbanan, och flera halvsnabba igenom intressanta städer på vägen, precis som man idag kör både X2000 kortaste vägen Stockholm-Göteborg, och InterCity-tåg längs omvägen norr om Mälaren.

Hur som helst: det viktigaste just nu är det Per säger. Viktigast är att starta Götalandsbanan. Höghastighetståg mot Malmö/Köpenhamn kan jämfört med det egentligen bara bli prioritet två.

Mer läsning: Banverkets höghastighetsutredning, föreslagen dragning Europabanan, föreslagen dragning uppgraderad stambana.

Uppdatering: SvD skriver också.

Uppdatering 2: Regeringen har släppt rapporten på webben. Det blir en variant av Europabanan, med en förgrening i Markaryd; ena benet mot Helsingborg och andra längs östra halvan av Markarydsbanan. Ett antal tidningar skriver: GP, SvD, DN, HD, HDs ledarblogg, Sydsvenskan samt Kristianstadsbladet. Dessutom språkrören för (mp) på Newsmill.

Tänkte de inte på det?...

Någon måste ha haft riktigt mycket otur när de tänkte, samtidigt som de jobbade med socialtjänstutredningen. Jag kan inte för mitt liv föreställa sig att socialen har ett reellt behov av att lagra uppgifter om politiska åsikter. Gör om, gör rätt!

SJ AB baklänges blir...

SJ tar i med krafttag och stoppar andrahandshandeln med biljetter. Fast man tar inte bort orsaken till problemet - att SJ tre månader innan avgång säljer sina biljetter långt under marknadsvärdet, för att sedan succesivt höja priset. Det är precis detta som har möjliggjort de arbitrageaffärer som många gjort på tågbiljetterna.

En resa Stockholm-Halmstad en fredageftermiddag är fortfarande värd betydligt mer än 95 kr, oavsett när den köps. Detta leder också till att de allra sista biljetterna som säljs får ett betydligt högre pris än vad de hade behövt ha - de måste ju subventionera de allra billigaste biljetterna. Maxpriserna ligger på över en tusenlapp, en prisökning med över tusen procent, gott om plats att tjäna pengar alltså. Jag har själv räknat ut att det är billigare att köpa biljetter tre månader innan, och slänga tre av fyra i papperskorgen, än att köpa biljetter strax innan när jag vet att jag kommer att använda dem. Man hade gott kunnat höja lägstapriset för de längre sträckorna på ungefär samma nivå som expressbusspriserna och samtidigt sänka högstapriserna.

Även om andrahandshandeln kommer att upphöra, är den inte den enda effekten av prissystemet. En annan effekt är tågets svårigheter att konkurrera med flyget för resor som beställs med kort varsel, det är helt enkelt både billigare och snabbare att flyga. Även om bara resan ut till Arlanda kostar mer än en tågbiljett hade gjort tre månader innan...

Med tanke på att SJ framhärdar med sin prispolitik, så är det skönt att veta att tågtrafiken nu är konkurrensutsatt i Sverige. Hittills är det bara Öresundståg och Veolia som kör parallellt. Bägge kör med fasta prismodeller - Öresundståg ganska höga sådana, och Veolia med låga. Bägge är dock billigare än SJ om man får för sig att göra en spontantripp. Jag utnyttjar systemet till fullo och åker med SJ när jag planerar i tid och oftast Veolia när jag inte gör det.

Jag har skrivit mer om SJ och deras prispolitik tidigare, exempelvis här.

Tror (m) ens på det själva?

Från Västerås rapporteras att moderaterna gått och blivit LAS-kramare riktigt ordentligt. En stor skillnad mot de saker moderaterna brukade vilja, i alla fall när de var visionära. Som det ser ut nu, verkar det som om de vill driva mer eller mindre samma politik som sossarna, fast med något lägre skatt, och ett par sålda bolag. Är det verkligen deras vision för framtiden? Tror de att det är en framtidsbild som är lätt att sälja till väljarna?

Istället för att försöka vara bättre sossar än sossarna kanske man skulle våga gå ut med i varje fall lite grann av det man tror på, i varje fall i debatten. Som Maud vågar. Att bara bevara status quo är nämligen inte någon vinnare på sikt...

En gång är ingen gång, två gånger en gång för mycket, tre gånger en vana.

Byggnads har en tradition att inte göra sig helt poppis. De har lyckats igen nu. När de inte fick igenom sitt krav om lönehöjning på en tusenlapp i månaden, krävde de istället en sänkning med 6500 tills förhandlingen avslutats. När arbetsgivaren tyckte att det ändå inte var berättigat, och betalade mellanskillnaden ändå, sa Byggnads till ordentligt med ett rejält skadeståndskrav, för att stoppa dessa orättvisor mot arbetstagarna. Ytterligare kommentarer är väl i stort sett överflödiga?

Förvalskandidat till riksdagen

Nästa år är det riksdagsval, och redan nu börjar förnomineringarna i de olika partierna. Jag är en av tre centerpartister i Solna som jag känner till har blivit nominerade - de andra två jag känner till är Martin Karlsson och Magnus Andersson. Antagligen finns det någon mer utöver det som jag inte känner till än.

I samband med detta har jag som nominerad fått ett utskick med bland annat vilka regler som man ska förhålla sig till. Dessutom ingick tre frågor, som ska besvaras och vara en del av presentationen inför partiets förval, som skulle skickas in under veckan. Mina svar på frågorna kan ses nedan.

1. Vilka frågor vill du driva i riksdagen?
Som akademiker är naturligtvis högre utbildning, forskning och kunskapssamhället självklara områden.

Personlig integritet är för mig, som en bakom Centeruppropet.se, en viktig principfråga som jag vill driva tydligt och kompromisslöst.

Jag är även intresserad av teknikfrågor i övrigt, särskilt miljöteknik.

2. Vad gör just dig till en bra riksdagskandidat?
Jag har naturlig kontakt med ingenjörsstudenter och andra teknikintresserade. Som ingenjör har jag också en annan yrkesbakgrund jämfört med de flesta politiker, vilket innebär andra synsätt och vis att tänka.

3. Hur kommer du att arbeta för att skapa engagemang kring centerpartiets politik i valrörelsen?
Förutom att kampanja traditionellt, särskilt riktat mot studenter, kommer jag att försvara Centerpartiets positioner med min blogg. Jag kommer att särskilt jobba med ideologiska diskussioner och försvara centerståndpunkter principiellt.

Vill sossarna äta kakan eller ha den kvar?

Att ta ut vinst från en privatdriven skola är något kontroversiellt för sossar. Det visar bland annat den debattartikeln som Carin Jämtin skrev i DN för några dagar sedan.

Debattartikeln från Carin har redan fått två uppföljare: den första skriven av Pernilla Ström, vars kritik i mycket sammanfaller med det jag skriver om nedan. Hon lanserar dessutom ett nytt begrepp - socialmediokratin - som jag finner mycket träffande och med glädje ska försöka lägga till min vokabulär inför valrörelsen.

Den andra debattartikeln har skrivits av Malin Siwe, som jag låter vara ett stickspår i detta inlägg. Hon kritiserar att högre lärartäthet av Carin Jämtin antas vara det samma som högre kvalitet. Det är inte något självskrivet faktum, men jag lämnar den diskussionen för tillfället därhän.

För vad Carin Jämtin också skriver i sin artikel, är att hon tycker att friskolor är bra. Kort sagt, hon vill ha friskolor, men de ska inte få göra vinst, eller i vart fall, inte betala ut sagda vinst till den som äger verksamheten. Detta förefaller mig som att hon vill både äta kakan och ha den kvar. Det är nämligen idag så, att de allra flesta friskolor drivs i företagsform. Det finns naturligtvis undantag, men det handlar mest om organisationer som av en eller annan anledning har en särskild syn på pedagogiken än den i kommunala skolan gängse (religiösa friskolor, Waldorff-skolor mm), och till viss del föräldrakooperativ eller liknande som tagit över verksamheten i nedläggningshotade kommunala skolor. Det är nog inte dessa som i första hand bidragit till den valfrihet som Carin i sin debattartikel hyllar.

Vad händer då när man tar bort vinstmöjligheterna för företag som driver skolor? Då tar man ju bort incitamentet att driva dessa företag! Även om pengar sällan är det enda motivet att starta ett företag, är det väldigt få företag som startas med det uttryckliga syftet att inte försöka gå med vinst (förr eller senare). I sanningens namn ska dessutom säga att de flesta skolor inte idag är några stora guldkalvar, utan har tämligen ordinära eller till och med ganska ynkliga vinstmarginaler. Det synas alltså som att även om Carin Jämtin gillar valfriheten, så vill hon göra den praktiskt omöjlig. Hon vill både äta friskolekakan genom att begränsa utbudet av friskolor, samtidigt som hon vill ha kakan kvar eftersom valfriheten är bra. Hennes partikollegor bör ta en rejäl funderare över vilken av de två vägarna man vill ta...

Läs även: Magnus Ljungkvist, Johan Folin, Erik Laakso, Jonas Morian, Göran Widham, Edvin Alam, Gunnar Hökmark, Helen Törnqvist, Robert Noord samt Johan Ingerö.

Var är FRAmtidsvisionen?

En av de första grundlektionerna i hur man övertygar folk, är att det inte räcker att säga "Beslutet är fattat. Så här blir det.". Man övertygar få på det viset.

Nej, man måste börja med att hitta en vision om hur samhället ska komma att se ut i framtiden, sedan tydligt förmedla denna bild till dem som man försöker övertyga, och tydligt argumentera varför det borde vara på detta viset. Man behöver inte gå långt för att få en utomordentlig praktisk lektion på ett sådant sätt att föra politik - Alliansen var under den senaste valrörelsen mästare på den här konsten, och vann på det viset ett rejält mått politisk trovärdighet.

Samtidigt verkar man inte alls klara av att föra debatten på detta vis på integritetsområdet. Finns det verkligen en vision om vart man vill hän? Hur menar man i Alliansens partiledningar att ett samhälle bör se ut, och hur kommer man därifrån till det hafsverk som FRA-lagen de facto har blivit?

Det blir inte bättre av det förslag som idag (nåja, det hamnade där redan igår) ligger på bordet, om att utöka tillgången till FRA:s spaning till att även omfatta Säpo, och dessutom vanliga Polisen. Utredningen finns att ladda ner här. Anders Eriksson verkar ha gjort ett acceptabelt jobb - om man utgår från premissen att signalspaning behövs till Polisen. Om man istället ifrågasätter denna premiss, blir det otydligare med nyttan av utredningen. Det står exempelvis ingenting om antalet utredningar som fram till idag kunnat klaras upp genom att avlyssnad radiokommunikation snappats upp; något som är väsentlig information för den som vill bedöma om man delar den subjektiva avvägning som gjorts i utredningen. Att avvägningen är som den är kan dock knappast utredaren Anders klandras för; direktivet ger ganska tydligt ungefärligen vilket utgångsperspektivet. Vilket utredningsdirektivet är, är helt och hållet en politisk fråga kontrollerad av riksdagen (och därigenom indirekt regeringen).

Man må förlora lite i handlingskraft om man skulle våga skjuta upp ett beslut som inte är omedelbart nödvändigt; men man vinner potentiellt ordentligt i trovärdighet om man vägrar att fatta förhastade beslut. Därför vore det nog klokt att ordentligt diskutera igenom integritetsfrågorna inom Alliansen (och inte bara i partiledningarna, utan även bland gräsrötterna!) tills man lyckats enas om grundläggande principer för hur vårt samhälle ska se ut. Kommer man inte överens om det, skadar man bara sitt samarbete och riskerar att istället gynna bland annat Piratpartiet och Miljöpartiet, som tagit en betydligt tydligare linje i frågan.

Läs även: Hanna, Oscar, Markus (x2), Erik, Sophia, Mark, Ola och Gun.

PS. förlåt för den urusla ordvitsen i rubriken, kunde inte låta bli...

Det är inte för sent att tänka om vad gäller FRA-lagen

Integritetsdebatten bland centerbloggarna fortsätter. Själv är jag för lat att referera alla som skrivit de senaste 2-3 veckorna. Jag kan bara konstatera några enkla fakta:

Den 15-punkters-lista som i hast togs fram förra året som komplement till FRA-lagen 0.1 (jag vägrar kalla något som var så buggigt för nummer 1.0!), har fortfarnande inte blivit lag. Både kritiker och påhejare till lagen verkar dock ha svårt att se hur tillägget ska funka i praktiken. Som exempel kan nämnas att:

• Den domstol som ska ge tillstånden kommer inte alls att vara en domstol. Den kommer bara ha domstols namn. (punkt 2)
• Jag har fortfarande inte fått en definition av begreppet "trafikstråk" som jag begriper mig på. I alla fall inte en som innebär att begreppet kan omfatta en betydande del av svenska folket. (punkt 4)
  
• Det pågår en utredning om Säpos tillgång eller icke-tillgång till FRA-spaning trots att en av punkter uttryckligen utesluter deras tillgång till avlyssnad information. (punkt 6,7)
• Underrättelseskyldigheten till enskild verkar inte vara praktiskt genomförbar (punkt 11)

Med så många tveksamheter tror jag det inte är troligt att det verkligen går att sy ihop alltihopa. Här har Alliansen en chans att visa att man vill föra en politik som verkligen funkar i praktiken; går det inte att skapa en bra lag på en eftermiddag (det var ungefär så lång tid det tog att skriva ihop de femton punkterna efter att frågan återremitterats, precis innan midsommar förra året...), så ska man inte försöka göra det. Gör om, gör rätt. Även om det tar lite längre tid; ingen har nämligen heller ännu lyckats förklara varför det var så ohyggligt bråttom att ta beslutet om FRA-lagen alldeles precis innan midsommar förra året, och varför det inte kunde vänta några månader i alla fall.

Jag vill också uppmärksamma demonstrationen som Centeruppropet är med och samarrangerar nu på onsdag runt Stockholmsprogrammet. Läs mer hos Erik, Markus, Oscar (som kommer tala).

Själv har jag tänkt att få en välförtjänt semester (om man nu kan kalla det "semester" när man lovat sina föräldrar att hjälpa till att byta tak...) och jag sätter mig därför på tåget mot västkusten imorgon, ni får alltså demonstrera på egen hand utan mig. Ändrade planer; biljetten ombokad till på torsdag. Kommer på onsdag.

Äntligen konkurrens om tågresenärerna!

För ett par veckor sedan togs beslut om att SJ:s monopol på lönsam tågtrafik i Sverige avslutas. Trevligt! Än så länge är det dock bara veckoslutstrafik som tillåts, under de kommande åren kommer det successivt att reformeras mera.

De rödgröna har naturligtvis redan innan första tåget hunnit lämna stationen, bestämt sig för att låta reformen gå i retur.

Beslutet togs med kort varsel, och alltså är de flesta privata tågoperatörerna inte helt redo för att hantera möjligheten. Undantaget är Veolia, som kör sin första avgång från Stockholm C kvart över tolv imorgon mot Malmö, med flera stopp på vägen. Biljetten kostar 299 kronor, om man åker hela vägen och inte är ungdom eller student, vill säga. För de grupperna är priset rabatterat. En riktigt trevlig lågprisuppstickare, som snart lär köra med helt fullsatta tåg om de fortsätter med samma priser!

En del har uttryckt oro över att det ska bli krångligare att köpa biljetter när konkurrensen griper in. Jag konstaterar ganska nöjt, att än så länge hjälper både SJ och Veolia varandra med biljettförsäljningen. Jag hoppas att detta samarbete kommer att utökas till att även gälla andra kommande tågbolag. Det vinner de dels själva på - det är mycket bättre att sälja en biljett till ett konkurrerande tågföretag i det långa loppet, än att få kunder som hellre åker flyg eller kör bil!

Vidare så kan konstateras att järnvägsnätet idag är ganska fullknökat. Det är utan tvekan sant. Däremot betyder det inte att det skulle kunna vara fler som reser med tåg, förutom i den allra värsta högtrafiken kör SJ ofta med ganska korta tåg. Längre tåg har plats med fler passagerare. Dessutom är det ganska ofta jag konstaterat att jag sitter i ett halvfullt tåg (särskilt mitt på dagen) trots att biljetterna till avgången i fråga redan hunnit bli ganska dyra.

Andra oroar sig för att den för företagen olönsamma trafiken ska försvinna - men den handlas redan idag upp av Rikstrafiken. Det är meningen att den på det viset ska finansiera sig själv. Om SJ idag använder pengar från exempelvis trafiken mellan Stockholm och Göteborg till att sänka de anbuden, så är det i praktiken prisdumping.

Slutligen avskräcks en del av hur det gick med "avregleringen" i England. Man måste dock komma ihåg att den "avreglering" som gjordes där innebar att tågbolag finns ensamrätt på vissa sträckor efter en upphandling. Ungefär så som idag gäller för resor mellan Stockholm C och Arlanda, där enda direktanslutningen körs av A-Train, som tar över 200 kr för en resa på drygt fyra mil. Inte ens SJ är i närheten av den prisbilden...

Som sammanfattning: Lycka till Veolia och andra kommande aktörer. Må bästa tågbolag vinna!

Maud om partiets integritetspolitik: "Vi får bli bättre"

Det har idag varit Centerpartiets dag i Almedalen, något som på ett naturligt sätt satt spotlighten på vårt parti. Som ett led i det har även Erik Hultin fått in en debattartikel i Expressen, där han diskuterar implikationerna av hur integritetsfrågorna skötts av Centerpartiet det senaste året. Anders Flanking svarar på sin blogg. Även Magnus Andersson (ordförande för CUF) och övriga borgerliga ungdomsförbund är kritiska. Den som sammanfattar kritiken bäst är dock, intressant nog, vår partiordförande Maud, i en intervju i P1 Morgon:

"Vi får bli bättre. Vi får inte skylla på väljarna, vi måste skylla på oss själva."

Huvudet på spiken! Men hur ska vi bli bättre? Det är inte alldeles klart, varken från radiointervjun, eller från Mauds tal idag, där integritetsfrågorna överhuvudtaget inte nämns. Man måste ha en konkret tanke när man sätter igång ett sådant arbete! Och man måste ha en tydlig målsättning - vad, rent handgripligt, är det vi ska försöka uppnå? Det måste vara tydligt såväl för medlemmar som sympatisörer vart vi är på väg. Oförutsägbara partier brukar tappa förtroende i största allmänhet när väljare inte vågar lita på att det som sägs är det som verkligen menas...

Jag har de senaste veckorna dock kunnat se en ytterligt försiktig antydan till en långsam reträtt på området: för några veckor sedan välkomnade Maud i riksdagen ett samarbete med Piratpartiet i Europaparlamentet, även om det sedan inte blev något med det. Lena Ek anmälde för en dryg månad sedan en anmälan av universitet som utan prövning stänger av sina studenter från internet. Kerstin Lundgren problematiserar IPRED på sin blogg, men applicerar lagen om det uteslutna tredje slarvigt. Det finns många som varken vill ha dagens situation eller anarki (dagens situation kan för övrigt sägas innebära ett visst mått av just anarki - ansvaret för att patrullera internet lämnas ju i och med IPRED till viss del uttryckligen över till privata företag). Johan Linander har krävt att ACTA-förhandlingarna öppnas. Anders Flanking har tydligt hänvisat förslaget om abortregister till papperskorgen. Slutligen har man rent allmänt valt en relativt försiktigare retorik i frågorna, ungefär som man är försiktiga att inte säga något som kan övertolkas. Kort sagt, efter över ett år verkar det så smått som man har börjat ta till sig det vi i Centeruppropet påpekade för snart ett år sen. Bättre sent än aldrig?

Läs även: Johan, Sophia, Ulf, Markus, Erik, Tim, Hans, Mark och Björn.