Moral är bra, dubbelmoral är dubbelt så bra!

Östran, en socialdemokratisk tidning, ska dra ner. Trots sin politiska färg, tycker man det är lämpligt att göra så genom att frångå bestämmelserna i LAS. På pappret är allt ok, men så är det ju den lilla saken att sossarna vill ha striktare regler än vad som idag finns i LAS.

För oss som varit med förr är det inte så förvånande, även om det går på kors med den politiska färgen. Socialdemokratiska partiet har ju faktiskt självt gjort precis samma sak. Och åtminstone rykten har det funnits även vad gäller Vänsterpartiet.

Moral är bra, dubbelmoral är dubbelt så bra?

Läs även Dayana och Annie.

Sprutbyte är inte tänkt som en bot

Moderaterna är ensamma i Alliansen i Stockholms län om att vara mot sprutbyten. Och nej - sprutbyten är inte någon bra lösning. Samtidigt är man tvungen att mellan två dåliga ting - sprutbyten, eller inte sprutbyten, ändå fundera över vad som är värst. Med sprutbyten riskerar missbrukare dö av överdoser. Utan sprutbyten riskerar de att dö av överdoser, gulsot, AIDS och andra sjukdomar. Och dessutom ha en sämre kontakt med sjukvården, som kan vara en väg in i rehabilitering. Naturligtvis är ett sprutbytesprogram förenat med juridiska krångligheter, som moderaterna i länken ovan mycket riktigt påpekar - men att låta bli, och bara inte bry sig, är i sin tur förenat med rejäla moraliska krångligheter. För mig gör det att ett sprutbytesprogram ändå bör finnas - för även om det inte är en bra lösning, är det den lösning som är minst fel.

Läs även: Gustav, Stefan, Sanna, Maria, Magnus.

Proletärer i alla länder, förenen eder... eller kanske inte?

Internationell har enda sedan start varit en viktig del av vänsterideologierna. Med den bakgrunden är dagens debattartikel i SvD från de rödgröna så uppseendeväckande: indirekt säger man med den också att arbetare i Baltikum inte ska ha samma rättigheter att företräda sig själva, som svenska arbetare. Det är nämligen precis det som blir följden av att riva upp Laval - man ger svenska fackförbund rätten att sätta sig på estniska och lettiska fackförbund, om de känner för det (det är notabelt att Laval un Partneri i Vaxholmsfallet hade löner enligt svenskt kollektivavtal, dock ville de inte sluta avtal med Byggnads om ännu högre löner än så). Allt slutade med att företaget Laval gick i konken, byggnadsarbetarna fick åka hem utan jobb, och Europadomstolen gav Sverige smisk på fingrarna för bristande rättssäkerhet. Och det är visst det här som (s) och (v) kallar solidaritet...

Läs även: Hanna, Rickard, Mark

Fackets obekväma sanning

Igår gjorde CUF:s ordförande Magnus Andersson ett utspel om frysning av ingångslönerna. Idén är att det skulle ge unga en större chans att få in första foten på arbetsmarknaden. Idag nappade Jytte direkt på kroken och går till attack. Att sänka (sic!) löner skulle vara att sparka på de som redan ligger ner, påstår hon (notabelt är att Magnus bara argumenterade för en frysning). Att de ungdomar som har det värst i Sverige ("ligger ned") idag knappast är de som har låglöneanställningar, utan den fjärdedel som inte har någon anställning alls, verkar hon inte beakta.

För ärligt talat - vilka är det facket förhandlar för när lönerna sätts? Jo, sig själva. Man är ju sig själva närmast, precis som alla andra. Vilka är då facket, förutom Wanja och andra fackpampar? Jo, till allra största delen de som redan har anställning. Ungdomar som inte fått sitt första jobb söker sällan medlemskap, särskilt om de inte vet vilken bransch de kommer att hamna i än. Med tanke på sin medlemskår är fackets främsta drivkraft i löneförhandlingarna inte att lönen ska hamna på en nivå så att fler kan anställas, utan på en nivå som gör att så många medlemmar som möjligt får höjd lön. Att det faktum att någon utan erfarenhet troligen inte är lika produktiv som någon med lång yrkeserfarenhet tar de inte hänsyn till. Och den som inte klarar av att vara lika produktiv som lönelappen säger att man ska vara, har extremt svårt att få jobb. Om man vänder på det, så riskerar företag som anställer folk som inte drar in mer pengar till företaget än de ska ha betalt, att gå i konkurs.

Så, fackets obekväma sanning är denna: bara för att man använder retorik som säger att man står för dem som är underst i samhället, betyder det inte att man faktiskt gör det. Genom att göra något som vid första anblicken faktiskt verkar sjysst, betyder det inte att man är det. Det kan precis lika gärna vara en björntjänst. 9 av 10 ungdomar föredrar ett jobb med låg lön över inget alls...

Att frysa ingångslönerna må synas drastiskt, men det är faktiskt så att nästan alla kollektivavtal fungerar som miniminivåer. De som redan idag lyckas få anställning till en högre lön har alltså alla möjligheter att förhandla om extra lönetillägg. Kort sagt, genom att sänka ingångslönerna, och därmed minstalönerna, får man en arbetsmarknad med mer möjlighet för parterna (företag och arbetslösa) att själva bestämma vad som är rimligt, istället för att luta sig på arbetsgivarorganisationer och fackförbund. Det är något som är svårt att bemöta för facket och rödmärkta politiker - det är något som ingen brukar tala om - och som stämmer.

Läs även: Karl, Annie, Elias, Hanna, Simon.

LO vill chockhöja skatten för sina medlemmar

Igår gjorde LO ett utspel i Aftonbladet, och sågar jobbskatteavdraget (artikeln hittade jag via Dick), som replik av en debattartikel från Fredrik. Jobbskatteavdraget skapar ett orättvist samhälle, tycker de: "Mer än 70 procent av skattesänkningen tillfaller den halva av befolkningen som har högst inkomster."

Den som tänker efter lite grann, noterar att det kanske inte är så konstigt att det bara är lite drygt halva befolkningen som tar del av jobbskatteavdraget. Själva förutsättningen för att få ta del av jobbskatteavdraget är ju att man har ett jobb! Detta är knappast någon väl gömd hemlighet - snarare gick man tydligt ut med det som en del av Alliansens valkampanj för fyra år sedan. Att gissningsvis ungefär en fjärdedel av (den arbetsföra, antar jag mellan raderna) befolkningen får föga nytta av jobbskatteavdraget beror inte på att de är lågavlönade - utan att de är oavlönade. Man får nämligen sällan lön om man inte har jobb. Det LO:s citat visar är alltså inget annat än en självklarhet, de enda som fått jobbavdrag är de som har jobb.

Det är dessutom så att jobbskatteavdraget i extremt stor utsträckning i första hand är en skattesänkning till de som har normala inkomster - och det var tydligt redan vid valet att så är fallet. Den som är börs-vd har alltså inte fått mer jobbskatteavdrag än den som är sjuksköterska eller polis.

Men - det står naturligtvis LO-medlemmar fritt att göra vad de vill med sin inkomst. Om man som LO-medlem nu tycker att jobbskatteavdraget är så dåligt, föreslår jag att man går in på den här hemsidan, räknar ut hur mycket skatten sänkts, och betalar in det femsiffriga årsbelopp man får fram som en frivillig donation till staten. Eller den välgörenhetsorganisation som man själv föredrar. Eller för den delen, antingen LO eller sossarna, som kampanjbidrag inför valet (är det många LO-medlemmar som tycker det senare, skulle man kunna höja medlemsavgiften och bara utöka bidragen till sossarna som redan ges, så slipper LO:s medlemmar sköta inbetalningen själva).

För övrigt rekommenderas läsning av historien om de tio vännerna som åt på restaurang.

Uppdatering: Karls inlägg på samma tema rekommenderas starkt.

Ett miljonprogram till?

Få har väl missat att de rödgröna har tänkt sig en storsatsning på byggen av hyreshus. Kort sagt, ett slags miljonprogram i version 2.0. Vän av ordning frågar sig varför det är just bygge av hyreshus som ska få statliga subventioner - och inte ägarlägenheter, bostadsrätter, eller radhus och villor? Och varför är det staten som ska organisera denna enorma satsning på nya bostäder?

Man kan också fråga sig varför har man på vänstersidan en sådan skräck för ordet "marknadshyror"? Det är väl inte alldeles otroligt med en något höjd hyresnivå i centrala Stockholm med marknadshyror - den vanligaste invändningen. Samtidigt skulle längden på köerna minska drastiskt, och bygge av nya hyreshus skulle automatiskt stimuleras, när inte enda sättet för byggbolagen att tjäna pengar är på att bygga bostadsrätter eller kontor. Dessutom skulle det faktiskt vara möjligt att skaffa en hyresrätt i centrala Stockholm på mindre än ett decennium eller två. För den som har invändningen om att det skulle drabba de som har en svår ekonomisk situation, är det uppenbara svaret, att det går att hantera det problemet på ett bättre sätt (exempelvis behovsprövade eller inkomstrelaterade bostadsbidrag) än att reglera ner hyrorna för alla, oavsett om de är arbetslösa ensamma mammor eller välbetalda direktörer.

Dessutom har Magnus räknat lite på vänstersidans framtida satsningar. Han kom fram till att subventionerna de vill se, motsvarar en hyreshöjning på 200 kr i månaden för en normal lägenhet. Om de tror att det är den kostnadshöjning som är nödvändig för en verkligt fungerande bostadssektor i de svenska storstadsområdena, varför är de så rädda för att marknadshyror ska dra upp priset? Om det räcker med den lilla höjning som pratas om, skulle ju en ännu större höjning leda till en byggboom så att många av oss kan skaffa två lägenheter var! Och om de inte tror att en sådan höjning räcker - då har de ju faktiskt också ogiltigförklarat sin egna satsning!

Trots utspelets innehållsmässiga svaghet - så pekar det på en mycket stor brist hos både mitt eget parti, och dessutom övriga allianspartier. Odells utredning, som skulle leda till en mer marknadsmässig prissättning på hyresmarknaden, blev bara en tummetott. Det duger helt enkelt inte.

Läs även ett äldre inlägg från Per Ankersjö om mjuka marknadshyror.

Lögn, förbannad lögn, och statistik

Få har väl missat att Fredrik Reinfeldt råkade försäga sig vad gäller statistik i tv-debatten här om dagen och påstod att antalet sysselsatta 2009 kvartal 4 var 100.000 fler än tre år tidigare. Rent objektivt är kritiken naturligtvis sann: Det är inte 100.000 till som är sysselsatta jämfört med för tre år sedan. Samtidigt, om man man justerar jämförelsedatum till att vara ett halvår tidigare (dvs innan det var känt hur valet gick), så hade uttalandet stämt. Och variationerna i siffrorna är så stora att det är osäkert om man alls kan uttala sig vettigt, när felmarginalerna är så stora att det är tveksamt om en sådan skillnad är statistiskt säkerställd. Ytterligare kritik har framförts att det inte är helt transparent att använda ett absolut tal (dvs antal sysselsatta) snarare än ett relativt (dvs andel sysselsatta). Andelen sysselsatta har nämligen på grund av befolkningsökningen gått ner en aning, trots att ungefär lika många är sysselsatta.

Nej, för att göra någon vettig jämförelse måste man se en mer komplett bild. Dessutom bör man ha i bakhuvudet att olika definitioner på vem som räknas till vilken grupp, statistiskt, kan spela roliga spratt med siffrorna. Dessutom varierar sysselsättningen över året och framför allt så styrs den till största delen inte av politiker utan av konjunkturläget. Med bakgrund av det, och det faktum att vi enligt många just nu har den största ekonomiska krisen sedan trettiotalet, så tycker jag att vi kan sluta käbbla om exakt vilka statistiska siffror som är de korrekta. Trots att vi har en kris, och att sysselsättningsgraden gått ner något sedan toppen nåddes, så har sysselsättningsnedgången från toppen ändå gått betydligt långsammare än exempelvis vid krisen vid millenieskiftet.

Alla som tror att vänstersidan hade hanterat krisen lika väl, har nog bedragit sig. Det är inte statistiskt korrekt att rätt av jämföra sysselsättningen 2006 (under brinnande högkonjunktur) med den 2009 (i stark ekonomisk kris). Jag tror att om vi inte hade fått ett maktskifte 2006, så hade nog både sysselsättning och sysselsättningsgrad gått ner rejält, och vi hade överhuvudtaget inte behövt ha någon debatt om i vilken riktningen statistiken ändrar sig.

Medmänsklighet

Jag noterar med glädje att den linje om vård för papperslösa som röstades igenom på centerstämman, nu också håller på att bli regeringspolitik. Trevligt!

Personligt rekord i tågförsening

I fredags, eller ska jag kanske skriva i lördags, lyckades jag med konststycket att tangera personligt rekord i tågförsening (SJ innehade det tidigare rekordet med ca 5 timmar, sedan kontaktledningen rivits ner på västkustbanan, och man lyckades med konststycket att ersätta två fulla Öresundståg, som borde gått två timmar isär, med en enda buss var, dessutom flera timmar efter ordinarie avgångar). Den här gången åkte jag med Veolia, och det visade sig inte vara dagens bästa val. Knappt något tåg gick ju i fredags helt i tid, men mitt val visade sig tyvärr vara en värre nitlott än andra.

Nästan en timma sent redan innan tåget kört in på spår 12 på Stockholms C. Sen hann vi knappt till Nyköping innan loket havererar. Jag som trodde att jag bokat biljett mot Örkelljunga med goda marginaler (1½ timme byte i Hässleholm, och en andra anslutning två senare) fick se anslutningarna fara all världens väg. Ingen fara när man har en resplusbiljett, men tråkigt när man hade tänkt sig att komma hem i normal tid. Nu rullade tåget in i Hässleholm först 03.15 (ca 6½ timme sent), och taxin var inte i Örkelljunga förrän 03.55. Fem timmar senare än tänkt. Som tur är finns restidsgaranti - och ganska många av SJs tåg var också rejält försenade även om det inte var riktigt lika illa.

Samtidigt frågar man sig om lite snö - i fredags snöade det visserligen, men den stackars centimeter som kom då var inga problem ens för en cykel - verkligen ska kunna få infrastrukturen att kollapsa helt? Att just mitt tåg blev ännu mer försenat får väl däremot hänskjutas till ren oflax...

Skivbolagen: "Gör som vi säger, inte som vi gör!"

I tisdags höll Ung Allians en workshop om upphovsrätt. Intressanta diskussioner, tyvärr kändes rapporten lite som soppa kokt på en spik. LUF:s krav på registrering framstår dessutom som ganska orealistiskt för mig. Det klarar inte att hantera den nya situation som har uppstått där allt mer material genereras av amatörer ("användargenererat material" är visst det buzzword som gäller). Detta är något som är tydligt för mig som var aktiv som amatörmusiker (s.k. tracker-musiker). Redan för över decenniet sedan distribuerades musik, utan större problem, helt gratis över nätet. En del av den var uppenbarligen ganska bra, eftersom den senare blivit utgiven på skiva.

Det intressanta är bara, att det ofta i dessa fall inte är att det beror på att man fått skivkontrakt (många var aldrig så intresserade av det utan höll på mest för skojs skull). Flera fall har avslöjats där mer eller mindre kända artister helt enkelt plagierat amatörerna. Det mest uppmärksammade är Timbalands och Nelly Furtados låt "Do It", som i stort bygger på ett verk av en finne och en norrman. För tillfället ligger fallet i rätten, både i Helsingfors och i Florida. Notabelt är att det bara är norrmannen som driver ärendet, som egentligen inte är kompositör utan bara den som gjort den version av låten som "Do It" till stora delar bygger på genom excessiv sampling. Finnen gör inga uttalanden men det intryck man får är att han inte tycker det är lönt att lägga ner möda på det, även om skivan givits ut i miljontals exemplar. Flera mer eller mindre liknande fall finns på andra håll, även om det är i mindre skala.

Andra fall som uppmärksammats är det fall i Kanada, där skivbolagen fortsatte lägga in låtar på skivor, fast de bara hade tidsbegränsade rättigheter, eller Edwyn Collins som förgäves kämpar mot skivbolag som återsäljer rättigheter de inte har och till och med har blockerat honom från att lägga ut sina alster på bland annat Youtube.

Alla dessa tre exempel är fall där det är upphovsmännen som har en konflikt med skivbolagen, inte skivbolagen som har konflikter med piratkopierare. Tvisterna gäller inte tolkning av kontrakt, eller ersättningsnivåer, utan vem som faktiskt innehar upphovsrättigheterna. Samtidigt har skivbolagen i den politiska debatten runt upphovsrätten satt sig på höga hästar, och hävdat att det är viktigt med en stark upphovsrätt för att skydda upphovsmännen. "Gör som vi säger, inte som vi gör!" är en devis som man omedelbart kommer att tänka på.

En framtida upphovsrätt måste ta även dessa fall i beaktande. De riskerar att bli normalfallet i framtiden, när allt mer användargenererat material dyker upp på nätet.

Det är också därför LUF:s förslag om registrering för att upphovsrätten ska gälla inte är realistiskt. LUF anser uppenbarligen att fall där en stor organisation utnyttjar amatörverk är helt acceptabel. Det är inte ens tydligt om de anser att ursprungsupphovsmannen i dessa fall ens har rätt att bli nämnd som medupphovsman, eller om det kommer att vara fritt fram att plagiera oregistrerade verk...

Flera av dessa fall skulle även med Piratpartiets krav på kraftigt kortad kommersiell upphovsrätt bli ett problem. I många fall av dessa bortförklarar sig man dessutom, när man snott en hel låt, med "jag samplade ju bara", och Piratpartiet vill tillåta fri sampling. Tyvärr är det oklart när sampling övergår i kopiering. I Piratpartiets partiprogram är det dessutom oklart vad som ska hända med den ideella upphovsrätten (i sin FAQ skriver man att man tycker att det funkar bra idag - bah, humbug!). Kort sagt, dessa fall är frågeställningar som fortfarande behöver få en tydlig lösning. Ingen politisk aktör tycks mig ha några svar. Än.

Lästips om LAS

Magnus Andersson har idag ett debattinlägg på Politikerbloggen om LAS. Enligt statistik han tagit del av har småföretag - med möjlighet till små undantag i LAS-reglerna, i betydligt större grad anställt unga när det gått dåligt i samhället i stort. Jag är föga förvånad. Gör man det krångligt att anställa tenderar företagare att undvika att anställa...

Jag vill också passa på och göra lite självreklam för två blogginlägg på samma ämne: Jag har tidigt skrivit om hur LAS är strukturellt diskrimerande, och föreslagit att den rivs upp från grunden.

Läs även: Annie och Johan.

Saab Automobile köps av Spyker

För några minuter sedan direktsändes delar av Mauds och Jörans presskonferens om att Saab köps av Spyker. Det blir alltså inte, i varje fall inte på kort sikt, så att Saab läggs ner. Många teknikfantaster gläds säkerligen. Man kan också glädjas att det till sist kom en lösning som inte innebar fullkomlig nedläggning, även om det satt långt inne för GM:s del. Det är en besparing av skattepengar, jämfört med sossarnas förslag, på ett par hundra kronor per skattebetalare. Som påminnelse om hur Sahlin ville lösa nedläggningshotet mot Saab finns nedanstående Youtube-video:



Det är nog inte någon högoddsgissning att Saab kommer att se annorlunda ut när ägarbilden blir helt annorlunda än vad den varit både det senaste decenniet och innan dess. Det är en intressant utmaning Spyker tagit sig an att göra Saab lönsamt, och jag skulle inte bli så förvånad om en del i den strategin innebär att antalet anställda minskar. Låt oss hoppas att de lyckas väl, och att Saab blir världsledande i att bygga häftiga miljösnälla bilar.

Läs även (media): DN, SvD, SVT, Aftonbladet, Sydsvenskan, HD, Expressen, Ny Teknik (x2)
Läs även (bloggar): Annie, Oscar, Per

Känns inte buss Nacka-City-Solna-Täby som en sniklösning?

För en dryg vecka sedan rapporterades det att SL funderar över särskilda ledbussar mellan Värmdö och Täby via Solna, i upplägg liknande så kallad BRT (bus rapid transit), dvs särskilda snabbussar som mer liknar spårväg i upplägget, och helst med egna filer. SL har en utredning tillgänglig här. Det närmsta som finns i Sverige är stombussarna i Göteborg, även om de till stor del går på det "vanliga" bussnätet och inte har egna filer. För övrigt kan jag konstatera att jag kliade mig ordentligt i huvudet när det påstods i utredningen att Halmstad har ett BRT-system. Halmstad har några hundra meter bussgata längs med Brogatan mitt i centrum, och om jag inte minns helt fel någon stump ute vid Eurostop också. Med andra ord är bussarna i Halmstad snarare som de bussar som redan finns i Stockholm, som redan till stor del har helt egna körfält och gator i innerstaden.

Men - förutom att bussar är en enkel lösning på kort sikt - finns det något bra med idén på lång sikt? Busstrafiken mellan Nacka och Slussen kommer fortfarande att vara riktigt tät, med skillnaden att alla inte hoppar av vid Slussen för två byten till. Frågan är hur egentligen rusningstrafiken kommer att se ut - även med kollektivtrafikfält, kommer det att funka? Det man tjänar på att köra buss i låga investeringskostnader, kommer också tillbaka i form av sämre komfort och svårbedömda restider. Inte ens ett helt separerat busstrafiksystem kan räknas som konkurrenskraftigt med tåg eller tunnelbana.

På sikt frågar jag mig om man inte skulle kunna ordna transporter mellan Solna och Nacka mycket enklare med den tunnelbana som redan finns mellan Solna och City, blå linjen. Den tar idag slut i Kungsträdgården, men idén om fortsättning till Nacka har funnits sedan start och finns fortfarande. Nacka är i princip också den enda större närförorten som inte har någon spårbunden anslutning med centralen (bara den enkelspåriga Saltsjöbanan till Slussen). Även om investeringskostnaden är högre, blir lösningen i slutänden så mycket bättre med tunnelbana. Och det har SL själva också kommit fram till, i en tidigare utredning tillsammans med Nacka kommun, Värmdö kommun, Stockholms stad samt landstinget. Det tycks man inte vara medveten om längre? Eller så vill man helt enkelt inte vara medveten, ledande landstingspolitiker har ju uttalat sig om att tunnelbanan redan är färdigbyggd.

Själv ser jag snarare buss som en tillfällig lösning som är den bästa som är enkel att ordna på kort tid, i väntan på en framtida, bättre, infrastruktur. Även om man omgående bestämmer sig för att bygga tunnelbana kommer det dröja många år innan man kan klippa band på invigningen.

Mot en avveckling av arbetsförmedlingen

Centerpartiet kom med flera omtalade förslag under veckan som gick. Ett sådant var idén om att privatisera arbetsförmedlingarna genom ett jobbpengsystem. Privata jobbförmedlare har en möjlighet att betydligt bättre kunna nischa sig mot de jobbsökande. Nu har jag (som tur är) haft ett nästintill obefintligt behov av att använda Arbetsförmedlingens tjänster själv, men Maria har det. Och hon bodde vid tillfället i Uppsala, där de borde vara vanare vid akademiker. Enligt vad som publiceras om Arbetsförmedlingen hos SACO, verkar hon inte vara ensam.

Läs även: Ekot, SVT, Elias, DN, SvD, Helen, Annie, Karl.

Hur högt borde det nya området vid norra station vara?

Debatten runt norra stationsområdet på gränsen mellan Solna och Stockholm har gått flera varv. Senaste nytt är att det ser ut som att kostnaderna för överdäckningarna inte kommer att täckas av byggnationerna ovanpå. Kanske inte så oväntat, det är inte gratis att bygga in Sveriges mest trafikerade motorväg. Samtidigt kan man se att planerna för området ändå är relativt modesta - normalnivån kommer att vara 7 våningar, en våningshöjd som redan idag är ganska vanlig i innerstan. Intressant nog skulle, med grov räkning, det bara behövas ytterligare två våningsplan för att nå en exploateringsnivå som skulle göra överdäckningen till en nollsummeaffär för Stockholm (förutsatt att betalningsviljan för marken för byggherrarna är proportionerligt mot den faktiskt användbara ytan i husen som byggs). Hus som är nio våningar höga är ganska vanliga i Solna (även om man räknar bort Blåkulla där jag bor), även om de inte alltid är byggda i kvarterslösningar. Risken att det dominerar över omgivande hus är också ganska liten, eftersom både Stockholm sydöst om norra station och KI/KS nordväst om norra station ligger på höjdryggar.

Det är intressant att sammanföra dessa ekonomiska frågeställningar, med det faktum att området blir lägre än som ursprungligen var tänkt, och att SL som följd blivit tveksammare till att dra dit tunnelbanan.

Avvägningen mellan lågt och högt är för övrigt något som ledde till heta diskussioner i Centerpartiet i Stockholms läns arbetsgrupp för hållbar stad och region, med flera åsikter i frågan. För om man bygger högt, kan man göra det på två sätt; antingen genom att från början planera för höga hus (exempelvis med bra kollektivtrafik, tydliga cykel- och promenadstråk, parkering under mark), och med samma täthet få gott om plats för exempelvis parker, eller genom att helt enkelt ta ett vanlig "hyreslimpa" och lägga på ytterligare några våningar - och få ett område som är ännu tätare än utgångsläget, men i ett asfaltslandskap av bilparkeringar och utan fungerande gång- och cykeltrafik. Det slutade med att vi inte kom överens om annat än att tätheten och miljöpåverkan nära - men inte om hur. Vårt systerdistrikt i Stockholms stad har kommit till en betydligt gemensammare ståndpunkt.

Läs även: Per, Johan, Helen, Per igen samt en artikel i SvD.

Nej tack, Terje!

För någon vecka sedan fick jag ett brev i inkastet på min dörr från Terje och Hyresgästföreningen, som ville att jag skulle bli medlem. Eftersom det pågår en ombildning i huset där jag bor, och jag tänkt köpa, är jag inte riktigt med i målgruppen. Samtidigt kan jag förstå att de som vill bo kvar som hyresgäster kan behöva någon organisation som står bakom (det är inte alldeles ovanligt att nya BRF-styrelser har dålig koll på vilka rättigheter som en hyresgäst har).

Samtidigt läser jag en del av det övriga man säljer sig med:
"hyreslägenheten är bland de sista samhälleliga rättigheterna som tack vare vårt arbete ännu så länge inte har lämnats till marknadskrafterna"
(man kan ju fråga sig hur många av de stockholmska köande inflyttade ungdomarna som har fått uppleva att det är en "rättighet" att få hyra)

Ja, det är sant, hyran för min lägenhet har varit låg. Men samtidigt har många andra som flyttat in ungefär samtidigt som mig ingen lägenhet alls. Att sänka hyrorna så lågt, så att företag inte tjänar pengar på hyresgäster, kramar man nämligen bara ihjäl de företagen som gör det. Hyresmarknaden i Stockholm är helt enkelt ihjälkramad. Ombildningarna till bostadsrätt är även det en tydlig följd.

Det behövs kort sagt en rejäl reform av hyresmarknaden, och en som Hyresgästföreningen antagligen inte kommer att gilla (som den socialistiskt rödfärgade förening de är). Att den som hyr ut sin bostadsrätt i andra hand i extremfallet kan tänkas vara en ockrare, även om man inte tar ut mer än självkostnadspris, känns också konstigt. Kort sagt, det skulle behövas en reform där den som redan har ett kontrakt även i fortsättningen får ett tydligt skydd (eftersom man är i en helt annan sits som inflyttad), men där man lägger mindre jobb på att, i välvilja, försöka skydda den som ännu inte flyttat in.

Och - precis där är anledningen till att jag aldrig ens varit i närheten av att gå med i Hyresgästföreningen. Deras mål är rakt emot mina! Hade de varit en ren intresseorganisation, och bara stått för att bevaka hyresgästers rättigheter, så kanske det hade varit annorlunda. Nu har man en ganska tydlig politisk agenda, och då är chansen att värva mig minimal.

Läs även: SvD (x2), Per

Debattinlägg i Mitti om Kymlinge

Magnus Andersson och jag har ytterligare ett debattinlägg i följetongen Kymlinge i vår lokala tidning Mitti. Finns att läsa här tills de släpper nästa nummer i början på nästa vecka. Passa gärna på att också besvara den enkät om Kymlinge som Kymlingekampanjen har.

Att ombilda eller inte ombilda, det är frågan

I eftermiddag har vi köpstämma i huset på gården där jag bor. De av er som bor i Stockholm känner säkert till området jag bor i, Blåkulla. Till skillnad från en del andra bloggande Hagalundare som känt att de måste tänka efter en gång extra innan ombildning kan diskuteras, har jag inga ideologiska betänkligheter med att låta huset jag bor i bli bostadsrätter, oavsett om det hade legat på en lite finare adress än det gör. Samtidigt har jag inte, som vi uppmanats av vår BRF-styrelse, valt att lämna in en fullmakt. Att besluta om en affär i mångmiljonklassen är inte något man gör helt förhastat, och jag har velat läsa igenom allt ordentligt innan jag snart går ner för att rösta ja. Jag har heller inte något emot att bo i en hyresrätt och kommer bo kvar oavsett vilket resultat omröstningen får. Jag har helt enkelt valt att titta rent ekonomiskt på frågan.

Jag kan också, precis som jag tidigare skrivit, konstatera att den situation vi idag har med ombildningar av hyreshus inte är önskvärd. Alltför många hyresgäster får dollargrin i ögonen när en ombildning kommer på tal. Det är inte så konstigt, eftersom ett bostadsrättshus är värt betydligt mer än ett hyreshus. Hyresregleringarna kommer alltså inte bara att ge en skev hyresrättsmarknad, utan också sabba hyreshusmarknaden, där hyresgästerna själva har en betydande prisfördel gentemot kommersiella företag. De kan ju värdera huset efter det faktum att det kommer att vara bostadsrätter efter ombildningen, medan bostadsföretag måste värdera huset som hyresrätter.

Slutligen kan jag konstatera, att även om ombildningarna kritiseras för att vara den enskilde närmast, är en förhållandevis kollektiv lösning. Numera har vi ju också en tredje ägandeprincip - ägarlägenheten. Vore det inte intressant med en lösning där vissa lägenheter i ett hus kan ombildas till lägenhet, medan de som vill förbli hyresgäster kan fortsätta vara det? Som reglerna ser ut idag får ägarlägenheter bara bildas i nybyggen.

Uppdrag granskning om stipendiedoktorander

Jag vill tipsa om något som annars inte brukar vara huvudämnet på den här bloggen - studievillkor för doktorander. Frågan är något som sysselsatt oss i Doktorandsektionens styrelse på KTH flera gånger under året. Det förekommer att doktorander (som ju redan har en vanlig examen på magisternivå, dvs motsvarande civilingenjör, i botten) inte får mer pengar än vad man får på studiemedel.

Igår körde Uppdrag granskning ett reportage om frågan i TV. Bland annat kommenterar Fredrik Häggström, doktorandombud på KTH, frågan. Tidigare har samma fråga behandlats även i Osqledaren.

Orsaken är att de ofta finansieras av sina hemländer, och om det är ont om pengar så hamnar den som vill doktorera på KTH gärna i kläm. Alternativet är ju att inte doktorera på KTH alls, och det är oftast inget önskvärt resultat för doktoranden. Kort sagt, det är som upplagt för att den som kommer till Sverige för att doktorera hamnar i en situation som inte kännetecknas av sjyssta villkor. Särskilt illa blir det genom att den som kommer hit sällan har koll på varken avtalade löner i den s.k. .doktorandtrappan, eller att de stipendier de ofta erbjuds inte berättigar till ett socialt skyddsnät. De hamnar helt enkelt väldigt enkelt i kläm mellan sina hemländer och de svenska universiteten.

Slutligen, även om reportaget tar upp ett viktigt ämne som förtjänar mer uppmärksamhet, kan jag ändå inte sluta reta mig på alla konstiga sakfel i reportaget. På engelska pratas det om en doktorand som studerar bränsleceller, men i den svenska översättningen blir det "avancerade batterier". Av någon konstig anledning illustreras prat om ICT-skolan med bilder på ett kemilabb. Och doktorander betraktas alltigenom reportaget som forskare, när man normalt sett inte formellt blir del av forskarvärlden förrän man fått sin doktorsexamen. Menmen, man kan kanske inte förvänta sig så mycket korrekthet av journalister...

Mer bostadsdebatt

Noterar kort gårdagens utspel i SvD, där Stellan Lundström kräver en mer marknadsmässig hyresmarknad, än den genomreglerade vi har idag. Ja tack, tänker jag bara kort, och hänvisar den intresserade till ett äldre blogginlägg för motiveringen.