Förslaget till riksdagslista färdigt

Nomineringskommittén har gjort klart sitt arbete, och kommit fram med ett förslag till riksdagslista. Enligt förslaget står jag på plats 26. Jag kan inte tycka att jag är missnöjd med att ha hamnat en bit ner - dels är jag rätt nyinflyttad, dels har jag inte drivit den allra hårdaste kampanjen. För egen del har det inte så stor betydelse var man hamnar, om man ändå inte står på realistiskt valbar plats. Att jag puttats ner är också ganska naturligt, med tanke på att vi är tre killar från Solna i ungefär samma ålder, alla med varianter på ingenjörsexamina, som ställer upp.

Det är bara naturligt att det är min namne som får fronta, dock har även han puttats ner, även om det bara är en enda plats. Samtidigt är det, som Ingrid påpekar, stor skillnad mellan plats 3, 4 och 5. Vi har idag i länet tre mandat, så den som står på tredjeplatsen kommer nästan säkert in, och den som står på fjärde kommer ha en god chans att kampanja sig in när vi vinner fler röster än tidigare, eller i varje fall tjänstgöra som ersättare. På femteplatsen och neråt är det däremot jobbigare, om man inte har en mycket lyckad personvalskampanj...

Uppdatering: Läs även kommentarerna av Magnus, Tobias och Stefan.

Mera Kymlinge

En kortis: Jag har en insändare i debatten om Kymlinge veckans Mitti. Går att läsa här tills på tisdag. Jag vill också uppmärksamma namninsamlingen.

Öppet brev till Centerpartiets riksdagsledamöter

(nedanstående har skickats per e-post till samtliga riksdagsledamöter för Centerpartiet, tillsammans med en uppmaning om att lämna eventuellt svar här på bloggen istället för privat via e-post)

Hej!

Förra årets omröstning om signalspaningslagarna är antagligen den händelse i riksdagen som väckt mest uppmärksamhet i samhället under hela den här mandatperioden. Vi i Centerpartiet har fått utstå särskilt stark kritik, även om det inte varit vi som drivit på frågan. Att vi kritiserats extra starkt beror förstås till stor del att vi före valet mycket tydligt gick ut med ett mycket tydligt budskap i vårt öppenhetsmanifest- där signalspaning uttryckligen nämns som ett hot mot ett öppet samhälle.

Imorgon onsdag blir frågan aktuell igen - då ska omröstningen om tilläggen ske. Tyvärr stämmer de 15 punkter som blev den politiska överenskommelsen i fjol, inte att bli verklighet i och med dagens omröstning. Flera av dem kommer inte att genomföras i praktiken; eller bara vara till för syns skull. Som några av de tydligaste exemplen kan nämnas:

• Domstolsprövningen inte att genomföras av en faktisk domstol, utan något som bara har en domstols namn (den uppfyller enligt Advokatsamfundet inte Europakonventionens krav på opartiskhet).
• Det nyformulerade begreppet "trafikstråk" har inte använts på ett sätt så att det effektivt kan man minska spaningsuppslagen, utan kan troligen motsvara mindre städers trafikmängder.
• Att det inte ska spanas mot Sverige är en garanti som inte går att få; det var ett uttryckligt svar på en fråga jag ställde under den FRA-hearing som Centerpartiet anordnade.
• Underrättelseskyldigheten till enskild går inte att uppfylla i praktiken, i varje fall inte med mindre än att vi gör det olagligt att använda internet anonymt, och ställer krav på alla internetoperatörer och andra som tillhandahåller internetuppkopplingar (dvs även kaféer mm), att föra en tydlig logg över vilka personer som varit anslutna.
• Mikael Nilsson tar upp ytterligare några, plus reder dessutom ut ett par vanliga missförstånd runt vad som egentligen står eller inte gör det i liggande förslag.
  

Med ovanstående motivering kan jag inte annat än konstatera att förarbetet på signalspaningslagarna inte uppfyllt de krav vi ställt. De är dåligt genomarbetade, inte anpassade till hur bland annat Internet faktiskt fungerar, och dessutom inte organisatoriskt genomförbara. De har kritiserats skarpt från flera håll, bland annat Amnesty, och även anmälts till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Att lagändringarna som ska debatteras imorgon fortfarande inte är bra, är ett faktum som länge varit tydligt för den som har den tekniska bakgrundskunskapen och följt debatten. Det är mycket svårt för oss att ställa oss bakom förslaget och samtidigt på ett trovärdigt sätt kunna möta väljarna rakryggade. Det är också ett faktum som våra politiska motståndare i (s) enkelt utnyttjat, trots att de en gång i tiden la fram ursprungsförslagen.

Det kan knappast vara tydlig centerpartistisk politik att driva igenom dåligt skrivna lagar till varje pris, som dessutom går mot både våra egna vallöften och är brott mot löften som Alliansen som helhet kommunicerat till såväl väljare, sympatisörer som medlemmar. Jag ber dig
därför överväga knappen "Avstår" i omröstningen imorgon.

Med vänlig hälsning
Magnus Persson (c), Solna, civilingenjör och doktorand.

Läs även: SvD, DN, Erik, Oscar, Sophia, Staffan, Markus och Mark.

Sverigedemokraterna har fel

En artikel i Aftonbladet gläder mig mycket. En FN-rapport visar att migration är en historia som är bra för i stort sett alla inblandande. Såväl mottagar- som avreseland tjänar på flytten, liksom den som flyttar. Riktigt trevligt, och glädjande för de av oss som vill se en öppen värld. Frågan är vad Sverigedemokraterna tycker om rapporten? Deras invandringspolitiska program skriver ju öppet på flera platser att de tror att invandring kostar pengar. Vad baserar man det påståendet på? Och hur har man tänkt bemöta rapporten från UNDP?

Forska fritt eller forska rätt?

Forskningsfinansiering är en intressant debatt. De senaste veckorna har en följetong på temat ägt rum på bland annat Ny Tekniks debattsida:1, 2, 3, 4, 5. Debatten har pågått en längre tid, och när jag lite snabbt sökte på nätet hittades även artiklar hos bland annat SSF och Vinnova. Jag hittar också två artiklar av förre högskoleministern, Lars Leijonborg, på DN, 1, 2, om den nya finanseringsformen "strategiska satsningar". Frågan är onekligen viktig, även om debatten runt den varit mycket segdragen. Det finns mängder av debattinlägg som jag inte orkat leta reda på, förutom de som jag länkat här.

Vilka är då utmaningarna, vad gäller att skaffa en fungerande forskningsfinansiering?

Dagens situation

Forskning finansieras i allmänhet genom tre olika sätt:

• Fakultetspengar. Dessa fördelas genom universitetens organisation som en "grundplåt" för kommande forskning
• "Ansökningspengar". Här ingår både helt "svenska" pengar från exempelvis Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) och Vinnova, och olika former av EU-pengar (inom mitt forskningsområde: ramprogrammen, ARTEMIS, ITEA). Pengar fås efter att projektansökan skickats in, och enligt någon bedömningsgrund jämförts med andra ansökningar. Formerna för ansökan och granskning (review) varierar en hel del mellan olika organisationer och ofta även mellan olika utlysningar (calls). Normalt kräver dessa utlysningar alltid medfinansiering från industrin, men formerna varierar. Begränsningar i hur de konsortium som står bakom projekten får vara sammansatta är också mycket vanliga, och varierar i hög grad.
  
• De av Lars Leijonborg nämnda strategiska pengarna, som beskrivs i länkarna ovan.
  

Att mäta kvalitet

Naturligtvis ska all offentligt finansierad forskning vara av god kvalitet, det är självklart att vettig hushållning av invånarnas skattepengar ska användas på ett så gott sätt som möjligt. Den principen är väldigt enkel, tyvärr är den svårare att omsätta i praktiken. Det är mycket svårt att mäta kvaliteten på forskning, utan att göra en omfattande review av forskningen. Det ingår naturligtvis alltid sådan i många typer av forskningsprojekt, men det är alltid svårt för en utomstående att på endast totalt någon vecka, bedöma kvaliteten av något som tagit flera manår att utföra. Det kräver också att andra forskare lägger ner tid på att granska resultaten från ett projekt, eftersom det sällan är tydligt vilken betydelse forskningsresultaten har om man inte har betydande sakkunskap inom området.

Ett sätt att mäta kvalitet, som på sistone ökat i omfattning, är bibliometri, olika former av statistiska analyser på hur mycket forskare publicerar, i vilken mån de citerar varandra, och så vidare. Att bibliometri kan ha sitt syfte är tydligt, men det är också ett grovt verktyg. Bibliometri ger ju inte tydligt resultat förrän efter några år, när andra forskare har börjat läsa artiklarna och skriva egna arbeten baserade på det. Det finns även ett antal statistiska fenomen som dyker upp beroende på vilka statistika som används, och det finns även en uppenbar risk att forskare anpassar sitt sätt att publicera till den forskningsfinansiering som ges. Kanske man försöker publicera med mindre "deltan" mellan efterföljande publiceringar om samma ämne, eller så "dubbelpublicerar" man i större grad mot olika målgrupper. Man kan även välja fora som är de som är effektivast - lättast att komma in i, men som ger störst "nytta per krona" vad gäller creds i forskningsfinansieringssammanhang.

Vidare kan konstateras att bibliometri, på grund av sin natur, endast mäter det förgångna. Att ett kommande projektförslag är bra, är på inget sätt nödvändigtvis givet av det faktum att det är skrivet av forskare som tidigare presterat bra. Det finns naturligtvis en samkorrelation, men det är inte alldeles ovanligt att projekt helt enkelt går under av det faktum att det finns för stora skillnader i forskningsansats mellan olika projektpartner (som var en tidigare varit duktiga forskare, men endast på sina egna områden).

Slutligen kan konstateras att mycken forskning som varit mycket användbar, inte varit det då den skapades. Ett tydligt exempel är boolesk algebra, som endast var en matematisk kuriositet då den beskrevs på artonhundratalet. Idag innebär den algebran den logiska grunden för all modern datorteknik...

Följdverkningar

Forskningsfinansiering har också ett antal indirekta verkningar på arbetsmiljön för de som är forskare. Normalfallet för forskare är en betydligt lägre nivå av anställningstrygghet, än för andra anställda, eftersom deras anställning ofta direkt är beroende av att de kan hitta lämplig finansiering. Indirekt finansierar forskningsprojekt också ofta doktoranders forskarstudier. Eftersom många finansieringsformer endast ger finansiering till projekt med en längd på normalt två-tre år, får detta indirekta konsekvenser för doktorander. I och med Tham-reformen får man inte anta doktorander om inte finansieringen är klar. Som en indirekt följd har detta betytt att antagandet till licentiatstudier ökat, även i de fall då doktoranden egentligen helst vill sikta på doktorsstudier. Det finns regler som säger att det egentligen inte är tillåtet att göra så, men det är ändå vanligt att det görs. Oftast sätts det mer eller mindre i system på en del institutioner, ett ofog, som jag låter illustrera med detta remissvar från SULF.

Ineffektivitet?

Det jag känner är tydligast känns som ett problem med forskningsfinansieringssystemet är frågan om dess effektivitet, i den mening att man i så hög mån som möjligt får ut en vettig nytta av de skattefinansierade pengar som stoppas in i systemet. Främst finns det några tydliga fenomen som dyker upp av det projektinriktade arbetssättet:

• Ledande forskare tenderar att satsa betydande mängder tid på att skriva forskningsansökningar, snarare än att faktiskt forska (eller i varje fall satsa på att leda andra forskare). Att skriva en projektansökan är en process som tar i alla fall några veckor, kanske en veckas arbetstid, för varje inblandad skribent.
• Det är inte tydligt för forskare exakt vilka projekt som kommer att ges finansiering baserat på hur ansökan ser ut. Även om en granskning görs, finns ett betydande mått av godtycklighet (bland annat beroende på vem som får uppdraget att granska ansökan). Det är ett ganska vanligt internt skämt att projektfinansieringen till viss mån fungerar som ett lotteri...
• Samtidigt finns det ett antal projekt som blir godkända, men som i slutändan inte presterar några egentliga, viktiga resultat (nu är jag lite inklusiv, och inkluderar här även negativa resultat, som sällan egentligen ses som en framgång). Tydligt är att en del forskningspengar går till projekt som kanske borde avbrutits på vägen. Det är ändå ganska ovanligt att projekt avslutas innan de är slut.
• Det finns slutligen en svårighet i att hitta opartiska bedömare, som samtidigt förstår ämnet. När ett forskningsområde är så litet att antalet ledande forskare i Europa är så få att alla redan känner varandra väl, så är det svårt att hitta en bedömare med motsvarande kompetens, som inte redan har personlig kontakt med de som står bakom projektansökan.
  

För den som är inne i systemet, förefaller det möjligt att kunna hitta effektivare allokeringsformer. Visst är det bra att forskare i viss mån triggas att tävla mot varandra, men det känns som om det också spiller tid för dem.

Slutsats?

Det finns många utmaningar för den som vill bygga ett fungerande forskningsfinansieringssystem. Att det nästan bara är andra forskare som är tillräckligt kompetenta att (förhoppningsvis) ge en ansökan en korrekt och rimlig bedömning är en utmaning. Jag är inte säker på att jag har alla lösningar i frågan, men jag är ganska säker på att jag sett en stor del av problemen...

Att dagtinga med sitt samvete?

Som de flesta av mina regelbundna läsare redan vet, har jag varit starkt engagerad i integritetsfrågorna, med start i FRA-lagen. Jag kandiderar dessutom som förvalskandidat till riksdagslistan i Centerpartiet. Som sådan, förutsätts man i allt väsentligt dela partiets ställningstaganden och valplattform. Många i mitt distrikt delar min syn, men man ska även ställa upp på partiets valplattform på riksnivå. Eftersom Centerpartiet, sitt öppenhetsmanifest till trots, inte har följt sina tidigare ställningstagande, och valplattformen ännu inte antagits, har jag kännt mig tvungen att lämna in en notering om avvikande mening till nomineringskommittén för att inte skriva under ett oskrivet dokument som kommer innehålla sådant jag inte kan hålla med om:

Personlig integritet har för mig viktiga principiella betydelser, baserat på ideologiska ställningstaganden. Jag är inte nöjd med stämmobeslutet från Örebro, som officiellt innebär att FRA-lagen accepteras utan tydlig motivering, och kan därför i dagsläget inte anse mig dela partiets linje i dessa frågor. I den mån Centerpartiets valplattformar följer detta beslut och inte tydligt har väsentligt högre ambitionsnivåer på området än vad partiet har praktiskt genomfört idag, anser jag mig nödgad att formellt notera avvikande mening på området.

Lästips för partiledningen

Det finns ingen anledning att bli långrandig. De flesta partier planerar nu för fullt inför valrörelsen under nästa år, så även Centerpartiet. Då är den undersökning som idag fick en puff på DN Debatt intressant. Det viktigaste att notera är att sinnesstämningarna är rätt olika i olika grupper. Integritetsfrågan är enligt debattartikeln på DN störst bland äldre kvinnor (en viktig väljargrupp för Centerpartiet) och bland yngre män (yngre är en grupp som vi hoppas ska kunna bli viktig, och den jag i stor utsträckning möter). Hur vi ska kunna nå de personer som ingår i dessa grupper är en stor utmaning. Speciellt bland yngre, kan konstateras att våra huvudkonkurrenter utan tvekan är Piratpartiet och Miljöpartiet, som bland yngre är de två största partierna tillsammans med sossarna. Onekligen har integritetsfrågan här spelat en viktig roll, tillsammans med en av våra andra hjärtefrågor, miljön...

Skulle inte SJ kunna bli lite mer som DB?

Sitter i Köpenhamn och gratissurfar lite hos McDonalds i väntan på vidare färd söderut till München via Hamburg. Tågresan känns mindre stressig än vad en resa med flyg hade varit - i vilket fall hade jag fått åka idag, även om orsaken till resan är ett möte nära flygplatsen imorgon (avgångarna på morgonen är inte tillräckligt tidiga). Att det dessutom är Oktoberfest i München, och därmed fullt med ölglada turister som pressar upp hotellpriserna, avgjorde definitivt saken till förmån för en långresa med tåg.

Hur som helst, varför kan inte SJ vara lite piggare på att samarbeta med andra länders tågbolag, som DB är? Visserligen är DB också en statlig monopolist, men deras resemarknad är numera mera konkurrensutsatt än SJs. DB har också priser som varierar med efterfrågan, men inte alls lika mycket. Man samarbetar dessutom, till skillnad från SJ, betydligt mer med omkringliggande länder. Detta förefaller riktigt naturligt - med SJ går det inte enkelt att köpa biljetter bortom Östdanmark, Narvik, Oslo eller Berlin (den sistnämnda erbjuds endast sommartid). För en Malmöbo är det antagligen betydligt fler troliga resmål som ligger i resten av Danmark, eller för den delen Tyskland, än i norra Norrland. Det finns många destinationer med nattåg från Köpenhamn som kan innebära en riktigt smidig resa. Via SJ går dessa varken att boka eller se. Annat är det med DBs resplanerare, är du tåggalen kan du leta förbindelser över flera dygn och genom hela Europa.

Att SJ inte samarbetar med andra länders tågbolag får också andra konstiga följder. När resan som jag är på väg att göra skulle bokas, var priset som resebyrån fick fram (via SJ) betydligt högre än det som visades på DB.de. När jag lite halvt på skämt föreslog min kontakt på resebyrån om att samarbeta med DB (utöver SJ) istället för att resenärerna ska boka sina tåg på DB.de och smidigt få dem i brevlådan, fick jag följande svar:

[...] Vi får vara glada att SJ har fått sätta upp en biljettautomat på Kastrup. Vi får inte koppla upp oss mot DB eftersom det är SJ som "äger" biljettutskrivningen utrikes och få en tysk biljettskrivare är nog inte det lättaste - trots att det skulle vara så mycket smidigare.

Tågsidan är tungrodd.

Snälla Åsa, när ni avreglerar persontrafiken på järnväg i Sverige - glöm inte utrikesbiljetterna då!

Det börjar lukta valfläsk...

Mona gör utspel om att Socialdemokraterna kommer att riva upp FRA-lagen, och ersätta den med något nytt. Tyvärr säger hon inte vad, och jag misstänker att den bara ska rivas upp för att det är det som ser bäst ut utåt. Hon kanske skulle samordna sig bättre med Paggan, som gör sina egna utspel? Att Socialdemokraterna plötsligt har fått ett samvete vad gäller integritetsfrågor skulle jag se som ytterst förvånande. Särskilt som tanken är att vi som centerpartistiska kandidater till riksdagen här i länet, ska få mannen som lånat sitt namn till uttrycket "Bodströmssamhället" till huvudmotståndare. Sossarna har velat fram och tillbaka så många gånger i integritetsfrågorna, att det endast blir tydligt vad de egentligen vill när man bortser från vad de tyckt när de suttit vid makten själva. Nu har knappast mitt eget parti heller förtjänat en guldstjärna, men vi är många som jobbar på att ändra partiets ståndpunkter inifrån, medan det i (s) inte alls verkar vara en så viktig fråga.

Tyskt valtest

Det är snart förbundsdagsval i Tyskland. Nu har jag inte rösträtt där, men det är ju ändå rätt intressant att veta vad som händer där man tidigare bott. En fågel viskar i mitt öra och tipsar om wahl-o-maten. Mitt resultat blev, i tät följd, tyska piraterna, liberalerna i FDP, och de gröna på tredje plats. Inte så oväntat resultat, det är utan tvekan de tre partierna som har mest gemensamt med Centerpartiet i Sverige, om än inte allt.

Intressant DN-ledare

Man skulle nästan kunna tro att hela DN-ledarredaktionen har gått och blivit centerpartister. Av de fem förslag de för fram (ett uppsnyggat stadsrum, friare hyror, cykelsatsning, decentralisering av trängselskatten och spårvägssatsningar), är åtminstone de tre sista klockrena centerfrågor. Marknadshyror är inte riktigt officiell ståndpunkt (än i alla fall), men vi är många centerpartister i storstadsregionen, bland annat jag, som tror att det är en nödvändighet. Fyra av fem rätt med andra ord!

När det gäller första punkten är det mer tveksamt om de helt följer centerpartistisk partilinje. Dels är DN-redax ganska otydliga med vad de egentligen menar; dels får de kritik från Per A som är gruppledare i Stockholm. Samtidigt ska nog motvilligt erkännas att här är (c) ganska splittrat i frågan bland sina landsbygdsföreträdare - det råder en del oenighet om hur tätt städer bör byggas, en debatt som lär fortsätta inom partiet.

Ett frihetligt Centerparti, gärna, men kan vi inte vara lite mer konkreta?

Flera vänner till mig skriver på Newsmill om ett frihetligare centerparti. De har helt rätt i att lite mer tydlighet är precis vad Centerpartiet, och att konsekvent driva en frihetslinje är ett sådant sätt.

Frihet allena är dock inte hela svaret. För det första, finns det frågor där det inte finns en helt tydlig skiljelinje mellan frihetliga ställningstaganden och (exempelvis) socialistiska, och all vår politik kan inte på ett enkelt sätt motiveras endast med frihetliga argument. Ett exempel är miljöpolitiken, som är betydligt mer grundläggande i den centerpartistiska politiken än i andra liberala partier. Så även om frihet är en del av svaret, så är det inte ensamt hela lösningen.

Den andra synpunkten jag har, är att bara uttalanden om frihet inte är värt något. Man måste konkretisera på varje enskilt område. "Mer frihet" är alldeles för abstrakt för att förstå, men sänkt skatt, minskat regelkrångel, avskaffande av LAS turordningsregler, ett backande från FRA-lagen och IPRED, är alla möjliga förslag på en delvis konkretisering av budskapet, som är betydligt enklare att förstå, och dessutom inte lika luddiga som krav på det abstrakta begreppet "frihet". Frihet är ju ett ord som betyder olika saker för olika personer, beroende på hur de lever sina liv, och vilka värderingar de har, och ett sådant budskap kommer garanterat att missförstås, eller ens tydligt kunna uttydas. Vad händer när två olika fraktioner inom partiet företräder olika linjer, bägge med argumentet att deras åsikter är de mest frihetliga? Frihet har dessutom flera dimensioner - en vanlig uppdelning är ekonomisk och social frihet. Det går mycket väl att vara för det ena, men inte det andra. Exakt vilken variant av frihet är det tänkt att vi ska stå för?

Slutligen finns det ett rejält frågetecken om trovärdighet. På vissa områden har Centerpartiet tydligt burit frihetsfanan, men på andra har vi (tyvärr) lika tydligt fört en konflikterande linje. Det uppenbara, övertydliga, exemplet är naturligtvis frågor om personlig integritet, som FRA-lagen. Det är inte acceptabelt att Centerpartiet medverkat till att göra övervakning av DDR-modell helt laglig, om än inte verklighet (än?). Vi har mycket effektivt bränt förtroendekapitalet hos ett stort antal moderna väljare, som idag hellre röstar på Piratpartiet, eller kanske Miljöpartiet. Det kommer ta tid att ogöra den skadan, och än så länge finns inte ens skuggan av en tillstymmelse till ett ändrat budskap om exempelvis FRA eller IPRED från partiet! Som Markus säger: "Handling, inte ord!"

Uppdatering: Nej, jag hade inte läst Mattias inlägg innan jag skrev mitt. Great minds think alike! :-)

Miljöpartiet, ska ni verkligen acceptera sossarnas IPRED-utspel?

I slutet på förra veckan gjorde sossarna utspel om att de kanske är för IPRED-lagen i alla fall. Det gör dem rejält veliga, det var inte länge sedan de ändrade sig till att vara mot IPRED. Det har varit märkligt tyst sedan dess. Utspelet går bland annat rejält på tvärs med Miljöpartiets ganska starka ordval i frågan. Ska de verkligen acceptera att bli överkörda av sossarna i den här frågan helt och hållet?

Läs även: Stefan och Per.

Förbifart Stockholm

Det har gått ett par veckor sedan beskedet om att Förbifart Stockholm ska byggas. Frågan har triggat en intensiv debatt mellan centerpartister och miljöpartister, bland annat om det rätta i att bygga en motorväg, istället för att bygga ut kollektivtrafiken. Personligen skulle jag tjäna mycket mer på det senare, men jag inser också att det kanske inte är helt realistiskt att göra så...

Vad kan man då konstatera? Jo, att nya nordsydliga förbindelser för bilar i Stockholm behövs, det är det ingen tvekan om. Storstockholm är tänkt att växa med en halv miljon invånare de närmsta decennierna, så även om vi kör betydligt mindre, kan trafiken som helhet ändå öka. Dessutom är trafiksystemet idag mycket känsligt, vilket visats när större olyckor inträffar på Essingeleden. Motorvägen förvandlas då till Sveriges största parkeringsplats...

En hel del trafik från södra Stockholm har sitt mål någonstans i Västerort, och skulle inte köra på Essingeleden om det fanns en förbindelse längre västerut. Flera förslag har varit på tapeten; de främsta två är Förbifarten och Ulvsundadiagonalen. Även om Vägverket tydligt pekat ut Förbifarten som rätt plats att bygga på, så är det svårt att jämföra dessa bägge två alternativ. Beroende på vad man värderar som viktigast, så kan man ranka de olika alternativen olika. Vägverkets utredningar pekar på olika fördelar för bägge.

Ett tredje alternativ, som inte riktigt tas upp i dessa utredningar, är att komplettera det med den i Dennispaketet föreslagna Österleden, som skulle skapa en ringled runt Stockholm.

Jag har inte läst tillräckligt mycket för att göra en tydlig avvägning mellan dessa alternativ; och inte heller för att säkert kunna säga att alternativet förbifarten verkligen är det bästa. Det jag dock vet, är att någon form av nordsydlig trafikled behövs, om inte riktigt nu, så snart. Exakt vilken som är lämpligast är en fråga jag hellre överlåter till experter och de politiker som äger frågan. Som en följd av detta är inte heller Miljöpartiets approach till problemet särskilt seriös - det kommer att behövas nya vägar mellan norra och södra Stockholm - men de kritiserar bara liggande förslag utan att komma med något annat alternativ själva.

Uppdatering 090924: Per Ankersjö har en debattartikel i frågan i svenskan.

Kymlinge

I förra veckan fanns det en artikel i vår lokaltidning Mitt i Solna (länken dör nog snart; e-tidningen brukar ligga ute endast en vecka) om byggplanerna på ett värmeverk i Kymlingeskogen. Vi i Centerpartiet i Solna har flera gånger om diskuterat frågan. Vi har hela tiden inte kännt att det var en lysande idé, med tanke på närheten till Igelbäckens naturreservat och det stor antalet strövstråk genom området. Att vi har en viss skepsis till gör oss ganska ensamma i Solna, samtliga övriga partier står bakom planerna. Vill man vara lite elak, kan man fundera på om detta kanske har att göra med att den föreslagna byggplatsen ligger på andra sidan gränsen mot Sumpan...

Det kan inte vara omöjligt att lösa värmeproblemet på annat sätt - samarbete med omgivande kommuner exempelvis, eller minska värmebehovet genom att tilläggsisolera äldre energislösande hus i staden. Vi är inte emot ett bygge av ett värmeverk som sådant, men platsen måste väljas bättre. Kymlinge är inte rätt plats för industriverksamhet, inte ens en ganska miljövänlig sådan.

Läs även: Inlägg på Politikerbloggen av Magnus Andersson och Stefan Bergström, Centerpartiet Solnas uttalande, kampanjbloggen Bevara Kymlinge, samt Johan Hedin.

Hyresmarknaden kramas ihjäl

Den oheliga alliansen mellan Barbro Engman, Hyresgästföreningen, och Dick Kling, Timbro, skrev i förra veckan om problemen på bostadsmarknaden i Svenskan. Tyvärr hann jag inte (som HSB) kommentera inlägget då. För en gångs skull, håller jag helt med Barbro. Man ska inte behöva ta miljonlån för att kunna flytta hemifrån. Man ska inte tvingas göra sin privatekonomi starkt beroende av ränteutvecklingen, om man inte önskar det. Man ska inte behöva sätta sina pengar på spel på en marknad som de senaste åren visserligen mestadels gått upp, men lika gärna kan få för sig att vända neråt (som på nittiotalet). Man ska inte riskera att inte alls få bostad om det skulle visa sig att man inte har råd med lånet...

Problemet är bara att Barbro inte kopplar varför det ser ut så här, och jag frågar mig varför inte Dick reagerar över det. Genom att starkt reglera hyresmarknaden, något som Barbro förespråkar, skapar man inte som man kan tro billiga bostäder för de som behöver dem. Man kramar istället ihjäl marknaden helt. Svarthandeln med hyreskontrakt gracerar. Man sitter på hyreskontrakt i onödan som kan vara "bra att ha". Man skapar ekonomiska incitament för hyresgäster att ombilda sina bostäder, när hyresrätten i praktiken är värd en förmögenhet.

Värdeskillnaden mellan hus som förvaltas som hyresrätt och som förvaltas som bostadsrätter är riktigt stor - och därav alla ombildningar. Säga vad man vill om ombildningar, men det tenderar inte vara en process som lockar fram det bästa ur människor. Risken är stor att en del av de boende snarare får dollargrin i ögonen av de lättförtjänta pengarna. Hade hyrorna inte varit reglerade på det vis de är i Sverige hade bostadsrättsombildning istället varit närmast en juridisk kuriositet.

Riksdagen, om teknikstudenterna finge välja

Jag läser i Ny Teknik om en opinionsundersökning, som gjorts lite annorlunda än annars. Man har nämligen bara frågat teknikstudenter. Resultatet är onekligen intressant:

(m) 22,7%
(s) 16,6%
(mp) 13%
(pp) 11,6%
(fp) 8,3%
(v) 6,1%
(sd) 5,8%
(c) 4,4%
(kd) 1,9%
(fi) 1,4%
blankt 3%
soffan 5%

Dessa siffror, framförallt att Piratpartiet är så stora, gör att om alla svenskar röstade som teknikstudenterna gör, skulle varken Alliansen eller de Rödgröna, på långa vägar, få egen majoritet. Om man antar att Sverigedemokraterna placeras i en frysbox, och i enlighet med siffrorna ovan både Kristdemokraterna och FI hamnar under 4%-spärren, så finns det tre möjliga formationer för majoritetsregering:

(m)+(fp)+(c)+(pp)
(m)+(fp)+(c)+(mp)
(s)+(mp)+(v)+(pp)

Detta vore onekligen en mycket intressant förhandlingsposition för både Miljöpartiet och Piratpartiet!

Som centerpartist är jag också glatt överraskad över vårt resultat. Även om det är betydligt under hur många som röstar på oss i allmänhet, har vi aldrig varit särskilt duktiga att nå gruppen teknikstudenter. Eftersom nästan en tredjedel röstar på de andra partier som ligger oss närmst (fp, mp, pp) så finns det ändå potential för oss att nå fler.

Uppdatering: Nu har även Aftonbladet skrivit om undersökningen.

Lästips

Markus´hälsar och ger som lästips en artikel i Aftonbladet där han medverkar. Även om journalisten vinklat det lite väl mycket mot "medlemmarna är missnöjda", så har han en poäng. Alliansen har inte hanterat bland annat FRA-frågan på ett föredömligt sätt...

Läs också en artikel i DN om FRA-lagen kontra mänskliga rättigheterna.

Höghastighetståg - ja! Men var?

Senare idag kommer betänkandet om höghastighetståg att lämnas över. Spännnande. Ovan har jag skissat de alternativa sträckor som jag känner till. Grått är befintliga stambanor, svart är den föreslagna Götalandsbanan vars grova sträckning inte är omdebatterad, den sammanbinder flera stora städer med i dag ganska dåliga anknytningar. Den sänker dessutom restiden, även mot Malmö, med över en halvtimme, tack vare att de tågen följer samma räls nästan halva sträckan.

De som debatterar Götalandsbanan debatterar snarare för eller emot höghastighetståg överhuvudtaget, exempelvis genom att hävda att det inte är ett kostnadseffektivt sätt att förbättra klimatet. Jag ser det snarare som ett sätt att leva med de förändringar som blir nödvändiga, inte främst genom klimatförändringar, utan genom att oljepriset på sikt är på väg upp, tack vara peak oil, och att bygga ett samhälle "bortom oljan" som ändå är kapabelt till att bära en stark ekonomi.

Däremot har ett antal andra alternativ framkommit för en bana mot Sydsverige: Jönköping-Halmstad (rött), ungefär längs E4:an mellan Jönköping och Helsingborg, dvs Europabanan (blått), eventuellt med koppling direkt söderut från Örkelljungatrakten, längs nuvarande södra stambanan mellan Tranås och Lund (orange), samt ett helt östligt (nybyggt) alternativ via Linköping-Växjö-Kristianstad-Lund (lila).

Senaste utvecklingen är att i förra veckan släpptes en dansk rapport om en möjlig tågtunnel mellan Helsingör och Helsingborg. En sådan tunnel är, i alla fall på sikt, antagligen en nödvändighet för att de bägge västliga alternativen ska vara lämpliga.

De alternativ som troligtvis är billigast, är Halmstad-Jönköping (pga kortare sträcka) samt längs södra stambanan (enklare att bygga längs gammal sträcka). Allra billigast är att höja hastigheten på befintlig bana till 250 km/h, men då blir det också ganska trångt på banan (snabba och långsamma tåg - som godståg - är svåra att blanda). Troligen behövs alltså ytterligare alltså åtminstone partiella extra spår. Slutligen blir det östligaste alternativet antagligen ganska dyrt att bygga på grund av längden.

Då är Europabanan intressant av andra anledningar. Visserligen har den kritiserats för att inte passera några större orter, vilket förvisso är sant, men kanske ska man även se detta som dess styrka? Det blir lättare att bygga för snabba hastigheter utan blockerande bebyggelse. Längs södra stambanan är orterna inte heller så stora. Restiden blir med detta förslag allra lägst. Alltså är det min favorit med en liten marginal, även om en förbättrad stambana vore intressant om pengarna inte räcker, eller som enklare extraalternativ (en potentiell Europabana kommer kunna vara ansluten till södra stambanan via flera tvärlänkar - Skånebanan, Markarydsbanan, Kust-till-kust-banan, Halmstadbanan och Jönköpingsbanan). Även om alla dessa sträckor inte är lämpliga för snabbtåg idag, skulle de vara utmärkta sätt att skapa direkttåg mot Stockholm. De är också möjliga kopplingar mellan banorna i ett byggskede. I alla fall i ett inledningsskede skulle några tåg kunna köra Jönköping-Värnamo-Alvesta, eller Jönköping-Markaryd-Hässleholm, istället för längs hela Europabanan. Det är inte självklart om det skulle bli snabbare än att köra längs med södra stambanan i lägre hastighet, men man skulle nå fler stora städer på det viset. Tåg som har andra mål än södra Sverige kommer fortfarande delvis kunna köra på höghastighetsbanan, för att sedan växlas in på tvärgående banor mot de bägge kusterna.

Det allra västligaste, och allra östligaste alternativet, verkar till viss del ha uppkommit andra anledningar än att de är allra bästa sättet att köra tåg mellan Mälardalen och Skåne. Både Halmstad, Växjö och Kristianstad, som alla är ganska stora städer, ligger idag något utanför tågens allfarvägar, även om det går järnvägar rätt igenom samtliga. För tåg mot Stockholm krävs det från alla orter normalt byten - för Halmstad i Göteborg (alternativt Hässleholm eller Nässjö), från Kristianstad i Hässleholm och från Växjö i Alvesta. Det vore antagligen bra om anslutningarna till dessa orter blev bättre, även om banor för >300 km/h kanske inte är nödvändiga.

Från Halmstad mot Värnamo och Nässjö är Halmstadbanan inte ens elektrifierad. Det går ett par dieseltåg om dagen - resan till Värnamo tar 1½ timme eftersom det är ganska många stopp och mycket kurvig bana. En elektrifiering och något förbättrad spårdragning skulle kunna spara en hel del tid jämfört med idag. Växjö skulle få mycket bättre anknytning norrut med ett triangelspår i Alvesta, så regionaltåg längs stambanan norrifrån mot sydöstra Sverige kunde svänga av stambanan där utan att behöva vända i Alvesta. Och Kristianstad väntar på sin diagonalbana mot Malmö. Tillsammans med en återuppbyggd järnväg mellan Olofström och Sölvesborg (tillsammans med elektrifiering Älmhult-Olofsström) skulle man ge en möjlighet att låta persontåg gå en östlig väg mot Malmö via Kristianstad. Detta skulle ge flera parallella sätt att köra tåg igenom landet - ett snabbt längs enbart höghastighetsbanan, och flera halvsnabba igenom intressanta städer på vägen, precis som man idag kör både X2000 kortaste vägen Stockholm-Göteborg, och InterCity-tåg längs omvägen norr om Mälaren.

Hur som helst: det viktigaste just nu är det Per säger. Viktigast är att starta Götalandsbanan. Höghastighetståg mot Malmö/Köpenhamn kan jämfört med det egentligen bara bli prioritet två.

Mer läsning: Banverkets höghastighetsutredning, föreslagen dragning Europabanan, föreslagen dragning uppgraderad stambana.

Uppdatering: SvD skriver också.

Uppdatering 2: Regeringen har släppt rapporten på webben. Det blir en variant av Europabanan, med en förgrening i Markaryd; ena benet mot Helsingborg och andra längs östra halvan av Markarydsbanan. Ett antal tidningar skriver: GP, SvD, DN, HD, HDs ledarblogg, Sydsvenskan samt Kristianstadsbladet. Dessutom språkrören för (mp) på Newsmill.