Idag talas det högtidligt om "att lära för livet" i såväl CUF:s som Centerpartiets program. Tyvärr missar både CUF och Centerpartiet helt det faktum att utbildningsvägarna idag inte längre slutar med den första universitetsexamen. Idag finns i Sverige 17000 aktiva forskarstuderande (enligt Doktorandspegeln 2008) som genomgår utbildning med antingen en doktors- eller licentiatexamen som slutmål. Det är fler än det fanns studenter på grundnivå 1945 (enligt doktorandhandboken.nu).
Dessa personer kommer när de fått sin examen ha bidragit till att utvidga människans förståelse av världen och kommer att ha en spetskompetens inom sitt område som är eftertraktad på arbetsmarknaden både inom Sverige och internationellt. Trots att dessa personer i högsta grad är en del av utbildningssystemet, har Centerpartiet ingen officiell åsikt om vilken utbildningspolitik som ska drivas för dem.
Forskarutbildningen har i många avseenden annorlunda problem jämfört med andra utbildningsformer. Exempelvis är det normala fallet för doktorander att antingen försörjas genom doktorandanställning inom högskolevärlden, genom en anställning som industridoktorand, eller i vissa fall utbildningsbidrag. Det vore därför naturligt att alla som i praktiken genomgår en forskarutbildning är försörjd på detta, eller likvärdigt alternativ. Tyvärr är detta ofta inte fallet idag, det finns ett relativt omfattande system med s.k. skuggdoktorander som inte är formellt antagna på grund av avsaknad av finansiering, men ändå i praktiken påbörjat sin forskarutbildning.
Det är också relativt vanligt att finansiering av forskning, exempelvis genom projekt av olika slag, är relativt kortsiktig jämfört med forskarutbildningen (2-3 år jämfört med nominellt 5 år). Eftersom det för att man ska kunna antas till forskarutbildning krävs att finansieringen är klar är det vanligt att man antas endast till en utbildning som leder till en licentiatexamen även om man helst skulle vilja sikta på en doktorsexamen.
Slutligen har jag själv personligen sett vilken nytta ämnesspecifika nätverk i form av s.k. forskarskolor kan ge. Sådana ger möjligheten för doktorander att dels lära känna andra inom samma område i landet, dels ger de en chans att öka underlaget för landstäckande kurser på spetsnivå, något som ofta är svårt att ordna med enstaka personer på en högskola eller institution. Detta är något som är väldigt viktigt som stöd i utbildningen eftersom det av naturliga grunder ofta bara finns ett fåtal kunniga på spetsnivå i hela landet inom det område en doktorand studerar inom, och en doktorand därför till stor del får gå igenom sin utbildning helt på egen hand. Ju fler kontakter doktorander har med andra forskare, och varandra, över landet, desto större är chansen att fruktbara kontakter sluts.
Därför yrkar jag på
att Centerrörelsen verkar för att systemet med s.k. skuggdoktorander och andra otydliga finansieringsformer avskaffas,
att möjligheterna till forskningsprojekt eller annan forskarstudiefinansiering på längre sikt (4-5 år) avsevärt utökas jämfört med idag,
att fler landstäckande forskarskolor täckande särskilda ämnesområden inrättas,
att motionen tillsammans med yttranden lämnas vidare till Centerpartiets riksdagsgrupp, samt
att CUF i sitt sakpolitiska program inför ett nytt stycke under kapitlet 5.12 (Högre utbildning), enligt – förslagsvis – nedanstående:
5.12.5 Forskarutbildning
Forskarutbildningen, med licentiat- och doktorsexamina som slutmål, är en spetsutbildning som är viktig för Sverige. Forskarutbildningarna syftar till att få fram personer med en kunskapsnivå i nationell och internationell toppklass och som hjälper mänskligheten att uppnå ny kunskap genom forskning, och är därigenom en motor i det kommande kunskapssamhället.
Forskarutbildningen har på många sätt särskilda förutsättningar jämfört med andra utbildningar . Ett sätt detta yttrar sig på är det sätt studierna finansieras – normalt sett antingen doktorandtjänst, anställning som industridoktorand. Tyvärr förekommer det bredvid dessa dominerande sätt att finansiera doktorandstudierna även så kallade skuggdoktorander, med oftast en oklar finansiering. Detta informella system och andra liknande vill CUF avskaffa, varje forskarstuderande ska ha en tydlig studiefinansiering.
Vidare är många doktorander indirekt beroende av institutionens finansiering, som ofta kommer via olika typer av forskningsprojekt. Att dessa normalt har en längd på 2-3 år, medan en doktorsutbildning tar ytterligare flera år, hindrar långsiktigheten i utbildningen, och möjligheter till mer långsiktig finansiering för de som studerar mot en doktorsexamen vore önskvärt.
Slutligen vill vi se att man samverkar betydligt mer mellan olika universitet inom ett ämnesområde, för att tillsammans kunna erbjuda ett bredare men ändå mer anpassat kursutbud. Det kan ske exempelvis genom att uppmuntra bland annat nätverk och nationella forskarskolor.
Solna 090210,
Magnus Persson, medlem CUF Stockholm norra och Centerstudenter
