A-kassan måste bli rättvisare

Visst har gårdagens debattörer i Aftonbladet rätt! A-kassan måste bli mycket rättvisare. Just därför kan jag bara notera förvånatvad man egentligen argumenterar för:

Vi vill ha besked innan valet. Ska vi som jobbar i industrin, i restaurangbranschen, på byggen och i kultursektorn också efter valet betala extra för att vi jobbar i de yrken vi har? Vi vill ha rättvisa a-kasseavgifter och en arbetslöshetsförsäkring som ger löntagare i normala inkomstlägen 80 procent av lönen när man förlorar jobbet.

Att sätta samma avgift på alla a-kassor kan göras på två sätt: Att höja alla till de högstas nivå, eller att sänka alla till de lägstas nivå. Bägge kommer förmodligen inte vara helt lyckade. Att höja kostnaden för a-kassan i grupper med mycket låg risk för arbetslöshet, riskerar att ses som att rent försöka mjölka dessa grupper på pengar. Att sänka för alla skulle tvinga staten att öka sin medfinansiering från dagens 70%.

För det är faktiskt så det är - trots att Minna och Mikael som skrivit artikeln redan betalar över 400 kr i månaden i a-kasseavgift, täcker dessa pengar inte på långa vägar upp de kostnader som a-kassan har för Minnas och Mikaels yrkeskamrater. Det är ett ganska udda sätt att betala för sin försäkring - att bara betala för en tredjedel och skicka resten av räkningen till skattebetalarna.

För samtidigt tycks man ju i Sverige inte tycka att a-kassa är något så viktigt att alla ska omfattas av systemet. Trots att stora pengar läggs på a-kassan, så är det ju i praktiken så att inte alls alla omfattas av systemet. Den som inte vill vara med i a-kassan, eller rent av inte har råd, får ju på detta sätt vara med att betala i storleksordningen lika mycket som Minna och Mikael, utan att få någon a-kassa tillbaka alls (förutom obligatoriska delen i Alfakassan). Det är ganska diskutabelt om det verkligen är rättvist.

Nä. Beroende på hur viktig man tycker att a-kassan är, så finns det egentligen bara två rimliga varianter på hur ett a-kassesystem som är rättvisare än dagens ska se ut:

1. A-kassan förstatligas helt och blir obligatorisk på samma sätt som sjukförsäkringen redan är det. Detta är en ståndpunkt som vore rimlig för exempelvis vänsterfolkpartister, som brukar lägga mycket värde vid inkomstbortfallsprincipen.
2. A-kassan förlorar helt sitt statliga stöd, och blir rena frågor för fackförbund och försäkringsbolag. Detta är den ståndpunkt för sådana som mig, som inte anser att det är statens uppdrag att blanda sig i allt. 

Läs även: Mikael, Ekonomisten, min namne och två gamla blogginlägg.

A-kassan kostar mer än det smakar för många

Regeringen kritiserades starkt från nästan alla håll när man reformerade a-kassan så att den till något större del var självfinansierad (istället för ca 10% ungefär 20-30%). Det var bara de som var utsatta i samhället som skulle hoppa av, påstods det. Nu har så facit kommit. Det blev inte riktigt så. De största grupperna kan snarare sammanfattas som:

• Rika, som har ett kapital att leva på om de blir arbetslösa
• De som är nära pensionsåldern och kanske kan tänka sig att ta tidig pension istället för att leta upp ett nytt jobb
• De som jobbar i yrken som är extra eftertraktade eller har större anställningstrygghet, exempelvis statliga jobb
• Det finns också ett inte försumbart antal yngre, som möjligtvis skulle kunna passa in i den grupp som var orsaken till kritiken. Jag misstänker dock att en hel del av dessa dels är flexiblare (har möjlighet att flytta) och därmed lättare kan hitta nytt jobb, dels har studier som möjlig reservplan, dels kanske inte har rätt till så särskilt hög a-kassa jämfört med grundersättningen. Jobbar man då i en bransch där a-kassemedlemsavgiften är hög kan nog många inse att det inte är värt kostnaden med tanke på risk för arbetslöshet och nivån på ersättningen.

Kort sagt, trots att a-kassan är kraftigt statligt subventionerad är det stora grupper som inte anser att den är värd pengarna. Utöver de som gått ur tillkommer en stor grupp som inte varit med tidigare heller, exempelvis många företagare (eftersom det i praktiken inte går att få a-kassa med mindre än att företaget läggs ner helt).

Egentligen är dagens a-kassekonstruktion alltså inte alls lyckad. Den är inte ens idag frivillig utöver grundersättningen från Alfa-kassan - även den som inte har intresse av a-kassan måste bidra till att betala a-kassan för alla andra, som tar del av a-kassan bara genom att betala avgifter till en organisation tätt sammankopplad med intresseföreningar som man kanske inte vill bli sammankopplad med. Det finns egentligen bara en rimlig lösning - a-kassan görs helt frivilligt utöver en obligatorisk, statlig, grundersättning gärna på en grundtrygghetsmodell.

Då kan facken fritt välja ersättningsnivåer och -villkor, och kanske även erbjuda olika varianter till medlemmar som har något olika önskemål. Det skulle också innebära att de som inte är intresserade av det, eller ändå inte kommer att ha någon större nytta av a-kassan (kanske för att de hellre är sysselsatta, eller planerar att skaffa sig annan försörjning, till exempel studiemedel, pension eller helt enkelt leva på sparade pengar), inte behöver bidra till något som de inte vill ha.

Läs även: Karl

Folkpartiet vill göra a-kassan ännu mer obligatorisk

Folkpartiet lanserade häromdagen (igen, så vitt jag vet) ett krav på obligatorisk statlig a-kassa. Vad de inte berättar, är att a-kassan redan idag är tämligen obligatorisk. De ca 70-80% av a-kassan som finansieras via skattesedeln är det inte frivilligt att finansiera, inte ens för de som inte är medlemmar i a-kassan. Likaså finns det ett obligatoriskt skydd från a-kassan - alla som blir arbetslösa omfattas faktiskt av grundförsäkringen i Alfa-kassan, även om ersättningsbeloppen då är lägre än för en "vanlig" a-kassa. Kort sagt, vi har redan en obligatorisk a-kassa, både i finansiering och i ersättning. Alfa-kassan är dock statlig, även om i stort sett alla övriga a-kassor drivs av fackföreningar i någon konstellation.

Men - är Folkpartiets idé verkligen bra?Är det verkligen bra att alla ska med i a-kassan, vare sig de vill eller inte? Vore det inte rimligare att de som vill aktivt ska kunna välja bort a-kasseskyddet? Särskilt intressant blir det för de som inte har någon praktisk möjlighet att utnyttja a-kassan - exempelvis egenföretagare, eller de som bara har inkomster från extraknäck bredvid studierna. Eller för den delen, de som hellre vill lösa problemet med sin egen försörjning mellan jobb själv, istället för att lita på staten. Allt i linje med den svenska nånannanism-politik som lett till att väldigt många svenskar har så små marginaler att de inte har något buffertkapital överhuvudtaget.

Fast det är klart, "inkomstbortfallsprincipen" är ett gammalt folkpartistiskt honnörsord. Alternativa lösningar, som att se till att alla har en grundtrygghet, men därutöver antingen i grupp eller enskilt, får lösa sin trygghet själva, finns inte ens på kartan. Intressant nog leder just den inställningen till luckor i skyddsnätet - man måste exempelvis ha haft ett jobb tillräckligt länge för att vara berättigad a-kassa. Den som går ut gymnasiet eller universitetet utan att finna ett jobb omgående ska helt enkelt inte förvänta sig särskilt mycket i form av trygghet.

Enda ursäkten till att helt förstatliga a-kassan i mina ögon är att göra en ordentlig reform, och bara behålla en obligatorisk del ungefärligen motsvarande dagens grundersättning i A-kassan. De idag existerande fackligt drivna a-kassorna skulle då övergå till att bli sitt respektive fackförbunds kollektiva extra a-kasseförsäkring för att fylla upp till den nivå förbundets medlemmar tycker är lämplig. Men något säger mig att det inte är det Folkpartiet vill, utan att de i smyg vill tvinga på alla Sveriges invånare en trygghetslösning som inte passar många av dem.

Rättvisa och solidaritet på socialdemokratiska

Sossarna har fått med sig de andra två vänsterpartierna på en höjning av a-kassan till 950 kr/dag. Det betyder att den som hade bra lön i sitt tidigare jobb nu kan njuta av att tjäna mer pengar på att vara arbetslös, än vad man i ett låglöneyrke tjänar på heltid - 950 kr per dag blir ungefär 20900 kr i månaden. Efter skatt, trots att man inte har jobbskatteavdrag, innebär det att man får ut mer pengar än de lågavlönade, exempelvis barnskötare på dagis som kan ha runt 18000 i månadslön. Att barnskötare ska betala fd högavlönades a-kassa till en nivå högre än sin egen lön är tydligen det som kallas rättvisa och solidaritet i sossarnas Sverige!

Läs även: Ola på Apelsineld, som mycket läsvärt och förtjänstfullt också skriver om a-kassan.

A-kassan är redan halvobligatorisk

Nu kom då a-kasseförslaget jag tidigare dissat rejält. Media är naturligtvis också på när det stormar, förslaget kritiseras från nästan alla håll och liknas vid en rejäl skattehöjning. Den enda som jag hittar som egentligen har något positivt att säga om förslaget är Johan Pettersson - fast trots att han i normala fall brukar vara väldigt beläst och kunnig börjar jag nästan undra om han inte tar lite fel i det här fallet.

A-kassan är nämligen inte alls helt frivillig idag, som hans inlägg verkar implicera. Grundbeloppet (max 320 kr/vardag) får du nämligen även om du inte är medlem i någon a-kassa. Eftersom den allra största delen av a-kassan, även den frivilliga delen av den, redan idag finansieras med skattemedel, är det inte heller frivilligt att betala för a-kassan. Kort sagt, det lagda förslaget är ett av få sätt att göra a-kassan ännu mer obligatorisk än den redan är.

Som jag skrivit i tidigare inlägg i ämnet, så finns det egentligen bara två systemutformningar som i längden är logiska: det ena alternativet är att vi inför ett grundtrygghetssystem där arbetslöshetsersättningen är densamma oavsett tidigare inkomst; den som önskar högre ersättning än så tvingas ta en privat försäkring. Det andra alternativet, för den som föredrar statliga lösningar, är att helt förstatliga a-kassan och ta ansvaret bort för myndighetsutövandet från fackföreningarna. Då skulle också rimligtvis hela finansieringen gå direkt via skattesedeln, istället som idag via medborgarnas lönekonton och bankgirobetalningar.

Läs också gärna Martin, Bassem eller Tommy om samma ämne.

Uppdatering: Replik från Johan.

Stoppa förslaget om obligatoriskt a-kassemedlemskap i pappersåtervinningen

Via Ledarbloggens PJ Anders Linder uppmärksammas jag på en artikel i GP om det kommande förslaget om obligatorisk a-kassa. Jag kan bara konstatera att jag håller med Edvin och Mary; förslaget hör hemma i pappersåtervinningen.

Att i praktiken tvinga medborgare att gå med i intresseorganisationer (visserligen kommer det finnas ett statligt alternativ men som förslaget ser ut så är det så gott som tre gånger högre än exempelvis AEA:s avgift) är helt enkelt inte acceptabelt med tanke på föreningsfriheten.

Vidare är det ganska uppenbart att de som valt att ställa sig utanför a-kassesystemet har föga lust att betala till det (att man ändå implicit betalar dess största del via skattsedeln vet man kanske inte ens alltid om). Om regeringen går vidare med förslaget så gör man inget annat än omyndigförklarar dessa människor genom att skriva dem på näsan: "Du klarar inte av att besluta över ditt egna liv".

Det finns flera legitima anledningar att inte vilja vara med: som företagare får man inte rätt till ersättning så länge företaget drivs aktivt. Den som har intresse av att studera skriver kanske in sig på högskolan den stund man avskedas, och ytterligare andra kan tycka att man inte har behov av mer trygghet än den allmänna grundförsäkringen erbjuder. Dessutom kanske man jobbar inom ett bristyrke eller av andra anledningar löper ytterligt liten risk att bli arbetslös.

Nej, om alliansen nu tycker att det är så viktigt med en obligatorisk a-kassa så finns det bara ett rimligt sätt att genomföra en sådan reform på: genom att helt förstatliga a-kassan, och låta den skötas av Försäkringskassan eller någon annan myndighet. Inte ens sossarna har tidigare varit intresserade av detta, vilket är en ganska tydlig indikation på om ett sådant förslag är vettigt eller inte...

Uppdatering: Jag tänkte väl att jag bloggat om samma ämne tidigare, och via det inlägget kan jag konstatera att även Gustav Andersson hojtar bifall till min åsikt.

Grundtrygghet istället för inkomstbortfallsprincipen

Centerpartiet och CUF ser till att synas ordentligt i media de senaste dagarna. Idag skriver Gustav och Magnus Andersson på DN Debatt om grundtrygghet. Grundtryggheten är ett riktigt gammalt centerförslag som aldrig riktigt kommit ut på banan ordentligt. I korthet går det ut på att istället för att basera alla sociala trygghetssystem på inkomstbortfallsprincipen, dvs att alla ska få en viss procentsats av sin senaste arbetsinkomst, ska man istället få ett fast belopp, oavsett senaste inkomst. Dessutom ska det endast finnas ett system - så att risken att fastna mellan två system försvinner.

Med tanke på att förslaget haft en sådan undanskymd roll är det därför kul att man lyfter det även om chansen att det går igenom nog inte är så stor, då folkpartisterna verkar ogilla det. Det är dock nog så viktigt att lyfta även frågor som man vet inte kommer få framgång i debatten, och påverka samhället istället för att surfa på den senaste politiska trenden.

Det är också intressant att se att inkomstbortfallsprincipen är så fastcementerad i svenskarnas sinnen att man från vänsterhåll inte ens försöker förklara vad som skulle göra den rättvis. Varför är det sjysst att en arbetslös civilingenjör ska få mer pengar av samhället än en arbetslös låginkomsttagare? Eller till och med en låginkomsttagare med jobb?

Alla ska (m)ed

För några dagar sen gick debatten hög om a-kassans framtid. Upprinnelsen är moderaternas förslag att göra a-kassan obligatorisk - ett förslag som i mina ögon inte verkar något vidare. Att tvinga människor att gå med i a-kassorna i dagens form är inte rimligt och bara ett sätt att förtäckt förvandla skatter till avgifter. Dessutom finns det många som inte ens ser någon trygghet i att vara med i a-kassan. Själv känner jag exempelvis mycket större trygghet om jag vet att det går att hitta jobb, än om jag vet att staten garanterar min inkomst vid arbetslöshet.

Som jag ser det finns det egentligen i förlängningen två möjliga alternativ vad gäller a-kassorna:

1. Man ser ersättning vid arbetslöshet som så viktigt att det ska vara obligatoriskt: arbetslöshetsersättningen görs obligatorisk och helt skattefinansierad. A-kassorna i dagens form avskaffas tillsammans med a-kasseavgifterna, och utbetalningarna sköts istället av Försäkringskassan.



2. Man ser inte drift av a-kassor som en kärnverksamhet för staten, utöver en grundtrygghet. Statens finansiering av dem utöver detta dras bort. Alternativt avvecklas statens engagemang i a-kassorna helt, och Försäkringskassan får betala ut grundbeloppet i a-kassan. Facken får fortsätta driva dagens a-kassor bäst de vill (precis som privata företag har rätten att sälja försäkringar).

LO:s chefsekonom gör en generalblunder när han resonerar runt a-kassan

Även om det gått ett tag sedan den var aktuell vill jag uppmärksamma den huvudledare i DN för en vecka sedan, som skrevs med anledning av en rapport om a-kassan som LO:s ekonomer släppt. Det är först nu jag har haft tid att läsa rapporten i sin helhet...

LO konstaterar i sin rapport att om vissa arbetssökande får en chans att söka arbete fritt, utan regler som fråntar den arbetssökande a-kassan om de tackar nej till ett erbjudet arbete, så skulle dessa arbetssökande kunna hitta ett bättre matchande jobb. Därmed skulle det löna sig - inte bara för den enskilde, utan även för samhället i stort, då skatteintäkterna snart skulle kompensera förlusterna från den utbetalade a-kassan. Med detta som motivering argumenterar LO för betydligt generösare a-kasseregler.

Problemet är bara att de gör ett generalfel i sin analys. En reform som den de föreslår blir inte på det stora hela lönsam, bara för att den är det för vissa individer. Man kan först bedöma om analysen är korrekt när man vet att de ökade kostnader för de arbetssökande som tror att de kommer att hitta ett bättre jobb än det de erbjudits, men ändå inte gör det, inte är större än de ökade intäkter som LO har räknat på. Att bedöma hur många personer detta handlar om har jag inte en susning om hur man ska göra. Rimligtvis inte heller LO, det är kanske därför de inte nämner den lilla detaljen i sin rapport.

Rapporten visar också på hur tydligt värderingarna i den svenska politiska världen skiljer sig från vänster till höger. De borgerliga partierna har alla gemensamt att man anser att det är den enskilde som har det övergripande ansvaret för att skapa ett liv som man trivs med, och sedan ska samhället se till att inte sabba för mycket utan bara gå in och stötta de som verkligen behöver hjälpen. Nu funkar det inte riktigt så idag - efter ett halvårs borgerlig regering är systemen i grunden fortfarande uppbyggda på samma sätt, och att göra de radikala förändringar av dem som egentligen skulle behövas har Alliansen av taktiska skäl inte vågat göra (vilket också är en korrekt strategi, annars hade det blivit ramaskri).

På vänstersidan vill man ge bidrag och understöd till alla och envar, oavsett om det behövs eller inte, och betala allt med skattepengar som man tidigare krävt in från samma personer. Resultatet blir en stor, tung, våt filt över alla som kan och vill ta ansvar för sina egna liv istället.

Tack till Nina och Annie för tipset.

Arbet(s)löshetskassa

DN rapporterar om att fackens starka koppling till arbetslöshetskassorna fortfarande lever kvar, trots att det inte längre är tillåtet. A-kassorna bryter mot flera lagregler då man bland annat har differentierade medlemsregler beroende på om man också är fackmedlem.

Så får det bara inte gå till. När a-kassan är statsstödd, får den inte drivas på ett sätt som indirekt motiverar till medlemskap i en politisk organisation (LO är som bekant en av Socialdemokraternas största bidragsgivare). Det är bara inte acceptabelt.