29 januari 2009
Materialteknik för gitarrister
Som gitarrist och ingenjör kan jag inte tycka annat än att det här är ett coolt exjobb. Nu undrar man bara när man kan få tag på strängarna i butik?
25 januari 2009
Ingen mikrobloggning för min del
Hela bloggosfären verkar ha blivit galna i mikrobloggning, med bland annat Twitter och Bloggy som plattformar. Jag kommer inte att följa med lämmeltåget. Dels bloggar jag alldeles för pratigt (visserligen finns det ett par inlägg på under 140 tecken, men ungefär lika många på mer än det 50-dubbla). Dessutom känns det som om det skulle vara sjukt stressframkallande att behöva ha så korta inlägg, då känns det som om man förväntas uppdatera mycket oftare. Hellre sällan, men matnyttigt. Eller så börjar jag helt enkelt bli gammal och mossig... :-)
14 januari 2009
Sverige behöver mer spårkapacitet
SJ får allt svårare att hålla tidtabellen. Dessutom har de visst problem med sitt biljettsystem, som har vissa säkerhetsluckor.
Att fixa det senare problemet förutsätter egentligen bara att man skaffar kompetenta programmerare och systemutvecklare, men det första problemet är i varje fall till en stor del inte SJ:s fel. Det är nämligen så att många av spåren i Sverige håller på att bli allt mer överbefolkade, eftersom såväl persontrafik (både långväga, regionala och lokala tåg) som godstrafik ökat kraftigt de senaste åren. Det är förstås glädjande, men det betyder också att tågen idag är betydligt långsammare än för tio år sedan (redan enligt tidtabell), och förseningar förvärrar situationen ytterligare. Dessutom påverkar det kapaciteten för godstransporter, som har lägre prioritet på spåren. Potentialen för utökat resande och godsfrakt med tåg är stor; och med tanke på byggplanerna över Fehmarn Bält lär de knappast bli mindre.
Kort sagt, slutsatsen är att vi förmodligen är att det finns en uppdämd efterfrågan på spårkapacitet som bara kommer att bli större. Snållösningen på det problemet är att bygga nya spår bredvid de gamla - men de går ofta genom tätorter, har kurvor och är på andra sätt olämpade för riktigt snabba tåg. Det är en uppenbar möjlighet att fundera på höghastighetsbanor som skulle innebära både ny spårkapacitet och mycket snabbare resor mellan de tre storstäderna och betydande effekter även mellan de flesta andra större tätorter i södra Sverige.
För mig är det en no-brainer att höghastighetsbanor bör utredas snarast; prognoserna pekar på att i varje fall Götalandsbanan är samhällsekonomiskt lönsam idag; ett järnvägsbygge är dessutom en riktigt långdragen affär. Dubbelspåret på Västkustbanan beslutades redan för 15 år sedan, och ändå finns det tre enkelspårssträckor kvar (inklusive tunneln förstås).
Det är alltså knappast troligt att ett höghastighetsbanenät är utbyggt innan 2020, och för att kunna genomföra byggnationen på ett snabbt sätt vore det bra om man redan nu genomför förstudier, reserverar mark för spårstråk (i värsta fall bebyggs mark som kunde ha använts för en lämplig konstruktion, så att ett senare påkommet bygge blir dyrare än nödvändigt).
För att ytterligare understryka ovanstående avslutar jag mitt inlägg med ett lästips: en rapport i mastodontformat om höghastighetsbanor författad av KTH:s järnvägsgrupp.
Att fixa det senare problemet förutsätter egentligen bara att man skaffar kompetenta programmerare och systemutvecklare, men det första problemet är i varje fall till en stor del inte SJ:s fel. Det är nämligen så att många av spåren i Sverige håller på att bli allt mer överbefolkade, eftersom såväl persontrafik (både långväga, regionala och lokala tåg) som godstrafik ökat kraftigt de senaste åren. Det är förstås glädjande, men det betyder också att tågen idag är betydligt långsammare än för tio år sedan (redan enligt tidtabell), och förseningar förvärrar situationen ytterligare. Dessutom påverkar det kapaciteten för godstransporter, som har lägre prioritet på spåren. Potentialen för utökat resande och godsfrakt med tåg är stor; och med tanke på byggplanerna över Fehmarn Bält lär de knappast bli mindre.
Kort sagt, slutsatsen är att vi förmodligen är att det finns en uppdämd efterfrågan på spårkapacitet som bara kommer att bli större. Snållösningen på det problemet är att bygga nya spår bredvid de gamla - men de går ofta genom tätorter, har kurvor och är på andra sätt olämpade för riktigt snabba tåg. Det är en uppenbar möjlighet att fundera på höghastighetsbanor som skulle innebära både ny spårkapacitet och mycket snabbare resor mellan de tre storstäderna och betydande effekter även mellan de flesta andra större tätorter i södra Sverige.
För mig är det en no-brainer att höghastighetsbanor bör utredas snarast; prognoserna pekar på att i varje fall Götalandsbanan är samhällsekonomiskt lönsam idag; ett järnvägsbygge är dessutom en riktigt långdragen affär. Dubbelspåret på Västkustbanan beslutades redan för 15 år sedan, och ändå finns det tre enkelspårssträckor kvar (inklusive tunneln förstås).
Det är alltså knappast troligt att ett höghastighetsbanenät är utbyggt innan 2020, och för att kunna genomföra byggnationen på ett snabbt sätt vore det bra om man redan nu genomför förstudier, reserverar mark för spårstråk (i värsta fall bebyggs mark som kunde ha använts för en lämplig konstruktion, så att ett senare påkommet bygge blir dyrare än nödvändigt).
För att ytterligare understryka ovanstående avslutar jag mitt inlägg med ett lästips: en rapport i mastodontformat om höghastighetsbanor författad av KTH:s järnvägsgrupp.
11 januari 2009
Något annat än LAS behövs för att vi ska ha anställningstrygghet
En mindre debatt om LAS har blossat upp i tidningarna och på nätet. Trevligt att frågan diskuteras! Stefan sammanfattar de stora felen med LAS, och som visar varför det är uppenbart att vi behöver ändra lagen till något bättre jämfört med det vi har idag:
Till denna lista vill jag addera en femte punkt:
I tidningar: Magnus Henreksson i DN och Gittet Lege i DI.
Andra som bloggar: Johan, Anna och Oscar.
- Den innebär ingen anställningstrygghet för de anställda (många förlorar sina arbeten för att arbetsplatsen helt lägger ner, inte för att den skär ner)
- Den minskar incitamenten för företag att anställa
- Människor låses fast i arbeten där de vantrivs eller far illa
- Lokala fackombudsmän får oprortionerligt mycket makt; även över de som inte är fackmedlemmar (fackombudsmännen har rätt att förhandla bort turordningsreglerna för alla anställda, inte bara sina egna medlemmar)
Till denna lista vill jag addera en femte punkt:
- Lagen är åldersdiskriminerande mot ungdomar, som inte kan ha varit längst anställda
I tidningar: Magnus Henreksson i DN och Gittet Lege i DI.
Andra som bloggar: Johan, Anna och Oscar.
Omstart för Centeruppropet.se
På försommaren ifjol drogs i all hast Centeruppropet.se igång i all hast, i samband med att det såg ut som om den centerpartistiska riksdagsgruppen svalt förslaget om FRA-lagen med hull och hår. Nog lyckades vi över förväntan, men jag var ändå inte helt nöjd. Dock slocknade kämpalustan något bland oss i gruppen bakom Centeruppropet.se; vi hade alla flera andra engagemang som snart blev högre prioriterade.
Just därför glädjer det mig att Björn och Erik ändå fortsatt att arbeta med frågorna bakom ridån, och nu har de återlanserat Centeruppropet.se. Plattformen verkar lovande. Klart bättre än de verktyg som finns internt på Centerpartiet (även om de som utvecklat den naturligtvis påstår något helt annat). Jag får hoppas att det här kan bli ett sätt att vitalisera interndebatten i Centerpartiet, vilken jag tyvärr till en del upplever för en något tynande tillvaro.
Just därför glädjer det mig att Björn och Erik ändå fortsatt att arbeta med frågorna bakom ridån, och nu har de återlanserat Centeruppropet.se. Plattformen verkar lovande. Klart bättre än de verktyg som finns internt på Centerpartiet (även om de som utvecklat den naturligtvis påstår något helt annat). Jag får hoppas att det här kan bli ett sätt att vitalisera interndebatten i Centerpartiet, vilken jag tyvärr till en del upplever för en något tynande tillvaro.
SJ slutar köra till "Lilla huset på prärien"
Idag slutar Öresundstågen rulla under SJ-flagg. Det innebär också, i varje fall så länge, att SJ slutar stanna vid "Lilla huset på prärien", dvs stationen i Laholm (de kör många av sina tåg via Markarydsbanan, och övriga stannar inte mellan Halmstad och Helsingborg - enligt tidtabellen). Under det kommande halvåret kommer endast Öresundstågen stanna där, till skillnad från tidigare.
Detta innebär också, så vitt jag vet för första gången på mycket länge (om någonsin) i Sverige, att två tågbolag kommer att direkt konkurrera om samma kunder på (ungefär) samma sträcka. Den största skillnaden är de olika körvägarna och att Öresundstågen stannar på något fler platser. Konkurrensen kommer att innebära fördelar för resenärerna - det blir många fler avgångar än tidigare. Inte nog med att Öresundstågen går ungefär lika ofta som tidigare; dessutom kör SJ betydligt fler InterCity-tåg än tidigare. SJ sätter också in nya direkttåg Halmstad-Stockholm. Slutligen knyts länen ihop, något som främst glädjer pendlarna över länsgränserna.
De nya Öresundstågen har till skillnad från SJ ett fixt prissystem - samma sträcka kostar alltid lika mycket. Det har triggat en debatt på SvD om frågan. SJ kör ju som bekant priser som kan variera - på samma sträcka har jag sett prisökningar på upp till 1050% (sic!). Det är utan tvekan så att SJ inte helt lyckats med sin prismodell. Samtidigt är det, i varje fall för mig personligen, så att SJ:s prissystem varit ganska trevligt, eftersom jag ofta bokar resor i god tid (det är förvisso antagligen till en del ett fall av betingning, eftersom jag tjänat på att boka tidigt). Dessutom har SJ ofta haft låga prispåslag för anslutningsresor - exempelvis har anslutningsresor inom Skåne till nattågen mellan Skåne och Stockholm kostat gratis, och resa till byte i Göteborg mot Stockholm har ofta också varit relativt billigt. Slutsatsen är att för min egen personliga del, kommer jag kanske inte åka med Öresundstågen lika ofta som jag gjort tidigare; bokar man tidigt blir det billigare att åka med SJ hela vägen till Halmstad. Väljer jag att dela upp resan .
Det som är så bra med konkurrens är dock möjligheten att välja. Bokar jag tidigt kan jag fortsätta åka med SJ:s tokbilliga tåg. Får jag för mig att åka i sista stund går det ändå att köpa en lämplig InterCity- eller nattågsbiljett (som SJ ändå har vettiga priser på ända till avgång), och ansluta med Öresundstågen. Må bästa tågbolag vinna, helt enkelt!
Detta innebär också, så vitt jag vet för första gången på mycket länge (om någonsin) i Sverige, att två tågbolag kommer att direkt konkurrera om samma kunder på (ungefär) samma sträcka. Den största skillnaden är de olika körvägarna och att Öresundstågen stannar på något fler platser. Konkurrensen kommer att innebära fördelar för resenärerna - det blir många fler avgångar än tidigare. Inte nog med att Öresundstågen går ungefär lika ofta som tidigare; dessutom kör SJ betydligt fler InterCity-tåg än tidigare. SJ sätter också in nya direkttåg Halmstad-Stockholm. Slutligen knyts länen ihop, något som främst glädjer pendlarna över länsgränserna.
De nya Öresundstågen har till skillnad från SJ ett fixt prissystem - samma sträcka kostar alltid lika mycket. Det har triggat en debatt på SvD om frågan. SJ kör ju som bekant priser som kan variera - på samma sträcka har jag sett prisökningar på upp till 1050% (sic!). Det är utan tvekan så att SJ inte helt lyckats med sin prismodell. Samtidigt är det, i varje fall för mig personligen, så att SJ:s prissystem varit ganska trevligt, eftersom jag ofta bokar resor i god tid (det är förvisso antagligen till en del ett fall av betingning, eftersom jag tjänat på att boka tidigt). Dessutom har SJ ofta haft låga prispåslag för anslutningsresor - exempelvis har anslutningsresor inom Skåne till nattågen mellan Skåne och Stockholm kostat gratis, och resa till byte i Göteborg mot Stockholm har ofta också varit relativt billigt. Slutsatsen är att för min egen personliga del, kommer jag kanske inte åka med Öresundstågen lika ofta som jag gjort tidigare; bokar man tidigt blir det billigare att åka med SJ hela vägen till Halmstad. Väljer jag att dela upp resan .
Det som är så bra med konkurrens är dock möjligheten att välja. Bokar jag tidigt kan jag fortsätta åka med SJ:s tokbilliga tåg. Får jag för mig att åka i sista stund går det ändå att köpa en lämplig InterCity- eller nattågsbiljett (som SJ ändå har vettiga priser på ända till avgång), och ansluta med Öresundstågen. Må bästa tågbolag vinna, helt enkelt!
10 januari 2009
Om att försöka blända med sin akademiska titel
Eva vill få mig att hålla med ett upprop av 20 akademiker. De är skeptiska till IPCC:s tolkning av klimatforskningen, och lite halvt underförstått vill de visa en bild av att vetenskapen är splittrad utåt. Det är tyvärr inte den bild jag får, i varje fall. Kommentarsfältet på Newsmill är upplysande, och innehåller en lång debatt. Jag sammanfattar nedan huvudanledningen till att jag känner mig skeptisk till det sätt debatten förs på.
Till att börja med framträder samtliga med sina yrkestitlar (de flesta som professor). Det är dock inte en enda av undertecknarna som har klimatforskning som sitt område (av KTH:arna representeras kommunikationsteori genom Göran Einarsson, organisk kemi genom Torbjörn Norin och fysikalisk kemi genom Peter Stilbs. De bägge första är dessutom professor emeritus, och alla tre är gamla nog att gå helt i pension om de så önskar). De är alltså knappast de personer som är specialister på området, utan är egentligen troligen inte mer kunniga än en väl insatt amatör. Professorer är visserligen experter, men bara inom ett visst särskilt område (och kom ihåg att expert i stort är synonym till "fackidiot"). Att försöka skrämma igång debatten med titlar är alltså knappast att hålla sig till sakfrågan. Att använda sin titel på ett viss som framställer ett debattinlägg som mer sakligt än det kanske egentligen är, skadar också akademin. Saklighet och korrekthet är ju akademiska honnörsord, och det är därför inte särskilt vist att uttala sig om saker som man inte är fullt kunnig om, oavsett om man egentligen har rätt eller inte.
Vidare försöker forskarna genom uppropet ge intrycket att avsaknaden av konsensus inom klimatforskningen är ett problem. Det stämmer inte helt och hållet. Det avsaknas konsensus även inom andra områden; exempelvis finns det många kritiker mot Darwins teorier fortfarande idag, bland annat i USA, även om det liknar forskarnas initiativ: många tycker men få är kallade (det vill säga, har haft sin egentliga forskning inom området). Ändå är inte heller det ett problem; även inom ett vetenskapligt område förekommer meningsskillnader. Faktum är att det är en inneboende egenskap av hur vetenskap och den vetenskapliga metoden fungerar - enligt exempelvis poppersk vetenskapsteori slutar vetenskap vara vetenskap i det ögonblick man slutar ifrågasätter rådande sanning. Inget, i vid mening, kan någonsin anses bevisat bortom allt tvivel.
Till att börja med framträder samtliga med sina yrkestitlar (de flesta som professor). Det är dock inte en enda av undertecknarna som har klimatforskning som sitt område (av KTH:arna representeras kommunikationsteori genom Göran Einarsson, organisk kemi genom Torbjörn Norin och fysikalisk kemi genom Peter Stilbs. De bägge första är dessutom professor emeritus, och alla tre är gamla nog att gå helt i pension om de så önskar). De är alltså knappast de personer som är specialister på området, utan är egentligen troligen inte mer kunniga än en väl insatt amatör. Professorer är visserligen experter, men bara inom ett visst särskilt område (och kom ihåg att expert i stort är synonym till "fackidiot"). Att försöka skrämma igång debatten med titlar är alltså knappast att hålla sig till sakfrågan. Att använda sin titel på ett viss som framställer ett debattinlägg som mer sakligt än det kanske egentligen är, skadar också akademin. Saklighet och korrekthet är ju akademiska honnörsord, och det är därför inte särskilt vist att uttala sig om saker som man inte är fullt kunnig om, oavsett om man egentligen har rätt eller inte.
Vidare försöker forskarna genom uppropet ge intrycket att avsaknaden av konsensus inom klimatforskningen är ett problem. Det stämmer inte helt och hållet. Det avsaknas konsensus även inom andra områden; exempelvis finns det många kritiker mot Darwins teorier fortfarande idag, bland annat i USA, även om det liknar forskarnas initiativ: många tycker men få är kallade (det vill säga, har haft sin egentliga forskning inom området). Ändå är inte heller det ett problem; även inom ett vetenskapligt område förekommer meningsskillnader. Faktum är att det är en inneboende egenskap av hur vetenskap och den vetenskapliga metoden fungerar - enligt exempelvis poppersk vetenskapsteori slutar vetenskap vara vetenskap i det ögonblick man slutar ifrågasätter rådande sanning. Inget, i vid mening, kan någonsin anses bevisat bortom allt tvivel.
Staten ska inte besluta om en utbyggnad av kärnkraften
En mindre bloggdebatt har utbrytit bland centerbloggarna efter att ett opinionsinstitut ringt runt till centerpartister. Hittills har jag sett inlägg hos Johan, Hanna samt Oscar. Det är trevligt att se att taket är så högt i partiet att de tre inte är överens, och jag tänkte göra mitt bästa för att slänga ytterligare en brandfackla i diskussionen.
Som bakgrund så började allting redan i julas - när Stureplanscentern med Johan i spetsen gjorde ett utspel om att Centerpartiet borde vara lite positivare till kärnkraft (Jan Andersson har för övrigt kommenterat utspelet). Eftersom utspelet gjordes mitt under julhelgen, med nyhetstorka och allt, tog det förstås fart i media. Som följd på det har förstås någon (mig obekant vem) velat få en större översyn av vilka åsikter som finns bland aktiva centerpartister.
Problemet är bara att som Johan påpekar så är frågan helt felformulerad. I alla fall om man riktar sig till de centerpartister som kan tänka sig utbyggnad av kärnkraften. Det är nämligen på sin höjd enstaka centerpartister som vill att staten ska bygga ut kärnkraften; de som kan tänka sig en utbyggnad vill bara ha en marknadsmässig sådan. I en marknadsekonomi kan politiker inte beordra utbyggnad av någonting alls - man kan bara göra ge marknaden förutsättningar för att göra något om den så önskar. För att verk sedan i realiteten ska byggas krävs det naturligtvis att någon investerare tror sig kunna tjäna pengar på en utbyggnad.
Så långt har Johan helt igenom rätt i sitt resonemang. Tyvärr tar det stopp där. Som Oscar påpekar är elmarknaden inte en väl fungerande marknad, utan i praktiken en oligopolmarknad. Kärnkraften innebär i sig dessutom per definition ett assymetriskt risktagande - där den som äger kärnkraftsbolaget tar en väsentligt mindre risk (endast finansiell) jämfört med resten av samhället (vid olyckor). Man skulle nästan kunna dra en parallell med den aktuella finanskrisen - en stor bidragande orsak till den är ju att investmentbanker och andra liknande företag tagit risker som de i förlängningen inte själva behövt ta ansvar för, utan lämpat över på samhället. Även om vi gör det helt fritt att bygga nya kärnkraftverk kommer dessa fortfarande inte att verka på en fri marknad.
Vad är då min slutsats? Jo, att staten inte ska besluta om en utbyggnad av kärnkraften, men att däremot ett politiskt beslut om avvecklingstakten är helt ok. Skulle man vilja bygga ut är det bara att sätta upp regleringar för hur kärnkraft får drivas. I en ideal värld skulle naturligtvis inte en avvecklingsplan behöva beslutas politiskt - då skulle det gå att stänga kärnkraftverken direkt. I en mer pragmatisk värld är det dock dödfött att över natt stänga hälften av vår elenergikapacitet i Sverige, särskilt som det finns mer brådskande miljöproblem, som skulle missgynnas av ett sådant beslut (en stor del av kraften skulle antagligen erästtas med europeisk kolkraft...).
För min del slutar det i att kärnkraften inte är acceptabel, och vi bör därför fortfarande, på lång sikt, arbeta för att den avvecklas. Därför är jag också mot att fler reaktorer öppnas jämfört med idag. En sådan utveckling kommer att kräva politiska beslut.
Som bakgrund så började allting redan i julas - när Stureplanscentern med Johan i spetsen gjorde ett utspel om att Centerpartiet borde vara lite positivare till kärnkraft (Jan Andersson har för övrigt kommenterat utspelet). Eftersom utspelet gjordes mitt under julhelgen, med nyhetstorka och allt, tog det förstås fart i media. Som följd på det har förstås någon (mig obekant vem) velat få en större översyn av vilka åsikter som finns bland aktiva centerpartister.
Problemet är bara att som Johan påpekar så är frågan helt felformulerad. I alla fall om man riktar sig till de centerpartister som kan tänka sig utbyggnad av kärnkraften. Det är nämligen på sin höjd enstaka centerpartister som vill att staten ska bygga ut kärnkraften; de som kan tänka sig en utbyggnad vill bara ha en marknadsmässig sådan. I en marknadsekonomi kan politiker inte beordra utbyggnad av någonting alls - man kan bara göra ge marknaden förutsättningar för att göra något om den så önskar. För att verk sedan i realiteten ska byggas krävs det naturligtvis att någon investerare tror sig kunna tjäna pengar på en utbyggnad.
Så långt har Johan helt igenom rätt i sitt resonemang. Tyvärr tar det stopp där. Som Oscar påpekar är elmarknaden inte en väl fungerande marknad, utan i praktiken en oligopolmarknad. Kärnkraften innebär i sig dessutom per definition ett assymetriskt risktagande - där den som äger kärnkraftsbolaget tar en väsentligt mindre risk (endast finansiell) jämfört med resten av samhället (vid olyckor). Man skulle nästan kunna dra en parallell med den aktuella finanskrisen - en stor bidragande orsak till den är ju att investmentbanker och andra liknande företag tagit risker som de i förlängningen inte själva behövt ta ansvar för, utan lämpat över på samhället. Även om vi gör det helt fritt att bygga nya kärnkraftverk kommer dessa fortfarande inte att verka på en fri marknad.
Vad är då min slutsats? Jo, att staten inte ska besluta om en utbyggnad av kärnkraften, men att däremot ett politiskt beslut om avvecklingstakten är helt ok. Skulle man vilja bygga ut är det bara att sätta upp regleringar för hur kärnkraft får drivas. I en ideal värld skulle naturligtvis inte en avvecklingsplan behöva beslutas politiskt - då skulle det gå att stänga kärnkraftverken direkt. I en mer pragmatisk värld är det dock dödfött att över natt stänga hälften av vår elenergikapacitet i Sverige, särskilt som det finns mer brådskande miljöproblem, som skulle missgynnas av ett sådant beslut (en stor del av kraften skulle antagligen erästtas med europeisk kolkraft...).
För min del slutar det i att kärnkraften inte är acceptabel, och vi bör därför fortfarande, på lång sikt, arbeta för att den avvecklas. Därför är jag också mot att fler reaktorer öppnas jämfört med idag. En sådan utveckling kommer att kräva politiska beslut.
06 januari 2009
Länktips: www.jobbskatteavdrag.se
Via DI och PJ Anders Linder tipsas jag om webbsidan jobbskatteavdrag.se, där du kan räkna ut hur stor effekt jobbskatteavdraget har och har haft för dig. Det enda jag frågar mig är varför det är en ingenjör i Uppsala som står bakom sajten, och varför inte en likadan sida tagits fram av Alliansen själv för länge sen...
05 januari 2009
Lästips om förstatligande av företag
Jag vill tipsa om den forskningsöversikt över statligt kontra privat ägande som Henrik Jordahl skrivit för FORES. Tillsammans med Martin Ådahl fanns även i gårdagens DN en debattartikel i frågan, om man är för lat för att läsa allt.
Slutsatserna är, för mig, inte så förvånande, men det är trevligt att ens åsikter också har stöd i forskningsvärlden. Företag som verkar på normala, konkurrensutsatta, marknader tjänar inte på statligt ägande. För företag på exempelvis monopolmarknader är frågan mer tveksam (exempel: infrastruktur som vägar och järnvägar, elmarknaden (den har i Sverige visserligen privatiserats men kritiseras ofta då dene idag i praktiken är ett oligopol), samt samhällsområden där man av andra skäl inte vill i första hand vinstmaximera - i Sverige har vi här Systembolaget och Apoteket som exempel).
Oavsett hur vitt man tolkar dessa områden är det enkelt att konstatera att fordonsbranschen inte ens är i närheten att höra till något av dessa områden. Ett statligt ägande av Volvo och/eller Saab skulle bara riskera att hämma utvecklingen dels mot framtidssäkrare fordon (exempelvis biogasbilar, elbilar och hybrider), samt att hämma helt andra näringslivsgrenar, som exempelvis den framväxande svenska miljöteknikbranschen.
Slutsatserna är, för mig, inte så förvånande, men det är trevligt att ens åsikter också har stöd i forskningsvärlden. Företag som verkar på normala, konkurrensutsatta, marknader tjänar inte på statligt ägande. För företag på exempelvis monopolmarknader är frågan mer tveksam (exempel: infrastruktur som vägar och järnvägar, elmarknaden (den har i Sverige visserligen privatiserats men kritiseras ofta då dene idag i praktiken är ett oligopol), samt samhällsområden där man av andra skäl inte vill i första hand vinstmaximera - i Sverige har vi här Systembolaget och Apoteket som exempel).
Oavsett hur vitt man tolkar dessa områden är det enkelt att konstatera att fordonsbranschen inte ens är i närheten att höra till något av dessa områden. Ett statligt ägande av Volvo och/eller Saab skulle bara riskera att hämma utvecklingen dels mot framtidssäkrare fordon (exempelvis biogasbilar, elbilar och hybrider), samt att hämma helt andra näringslivsgrenar, som exempelvis den framväxande svenska miljöteknikbranschen.
04 januari 2009
Ny webbadress
Under julledigheten passade jag på att köpa mig själv ett nytt domännamn. Riktigt najs, Loopia körde kampanj så det kostade bara 9 kr.
Det nya domännamnet betyder också att min blogg nu har bytt adress; den nås numera under adressen www.magnusblogg.se. Den gamla adressen (magnuspersson.blogspot.com) funkar dock fortfarande och all trafik omdirigeras.
Det nya domännamnet betyder också att min blogg nu har bytt adress; den nås numera under adressen www.magnusblogg.se. Den gamla adressen (magnuspersson.blogspot.com) funkar dock fortfarande och all trafik omdirigeras.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)