Det har nu gått lite drygt två dygn sedan händelserna på Utøya i Norge. Att en person inom några timmar kan ha ihjäl nästan etthundra människor är för många ofattbart.
Samtidigt är det faktiskt en direkt realitet av det sätt vårt samhälle är uppbyggt på. Den som verkligen vill, och har tillgång till nödvändiga verktyg, så är det ganska enkelt att på egen hand åstadkomma förödelse. Har man dessutom ingen tidigare kontakt med ordningsmakten, blir det ännu svårare för rättsväsendet att upptäcka de planer som finns.
Den som försöker försvara samhället från terroristattacker har nämligen alltid en svårare uppgift än den som försöker utföra dem. Det finns ett stort antal möjliga mål, dessutom ett stort antal möjliga angreppsvektorer - i princip är det så gott som omöjligt att skydda sig mot en riktigt bestämd terrorist, oavsett om personen agerar på egen hand eller med hjälp av andra.
Det finns en hel del personer som hoppas att de händelser som skett ska leda till att vi försöker få en större kontroll över samhället, så att vi lättare kan hindra liknande händelser. Tyvärr finns det en tydlig risk att man genom att göra det faktiskt lyckas att ta kål på det öppna samhälle vi har - inte tack vare terrorismen, utan de antiterroristiska åtgärder vi genomför. Ett samhälle som ett tydligt stadium skulle hitta alla terrorister skulle nämligen tvingas övervaka oss så intimt att vi inte med bästa mod skulle kunna kalla det demokratiskt.
Det kan synas som att ge upp mot terrorismen, men just insikten att vi inte kan skapa ett helt och hållet terrorsäkert samhälle är en viktig nyckelinsikt. Kort sagt, vissa hemskheter går i praktiken inte att förhindra, hur gärna vi än skulle vilja det.
Även om jag inte politiskt sympatiserar med AUF, går ändå mina tankar till de som blivit angripna i helgen. Oavsett om man har en åsikt jag inte helt håller med om, är det en demokratisk rättighet att uttrycka den - även om jag inte delar den skulle jag nog vara beredd att dö för rätten att uttrycka den. Jag hoppas bara, likt Jytte och Mattias, att det som hänt inte ska hindra politiskt engagemang bland unga, alldeles oavsett i vilken organisation.
Visar inlägg med etikett ssu. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ssu. Visa alla inlägg
25 juli 2011
17 augusti 2010
Lågt, Lägre, Glocalnet, SSU
SSU har visst lite svårt för att debattera renhårigt. Men att lyckas med Godwins lag, beskylla CUF för både pedofili och hjärntvätt, samt att avfärda både Love Lyssarides och Elias Giertz som någon form av centerkonspiration snarare än som engagerade och tänkande individer, i ett och samma inlägg - det måste vara någon form av rekord i låg debatteknik. Glocalnet är säkert gröna av avund, Nima Gholam Ali Pour borde be om ursäkt till såväl CUF som Love och Elias, istället för att återupprepa sina beskyllningar!
Jag kan inte på några visa hålla med det han skrivit. Jag vet att både Elias och Love är mycket engagerade politiskt, och har vad jag vet valt CUF på grund av sina egna åsikter, och intet annat. Samma sak gäller exempelvis Simon Palme, Jessica Edwards och Isadora Bennet också. Skarpa debattörer i CUF Stockholm som är duktiga på sin sak. Och uppenbarligen: alldeles för unga för att uttala sig?!? Att jag själv skrev debattartiklar långt innan jag var myndig är däremot säkert preskriberat vid det här laget.
Tydligen sticker det ordentligt i SSUs ögon att våra pojkspolingar och tösabitar är bättre på att debattera än de som gått i socialdemokratisk retorikskola i åtminstone ett årtionde. Att man som medlem i CUF står bakom stora delar av CUF:s politik kanske inte heller är så förvånande? Och uppenbarligen är det också så att medlemmar i SSU som inte är myndiga än, beläggs med munkavle, de kan ju bevisligen inte tänka själva.
Slutligen vill jag dementera Nimas missuppfattning att CUF skulle vara nyliberalt. Även om det finns enstaka nyliberaler som är medlemmar, är CUF i helhet inte nyliberalt. Beroende på vem som uttalar sig är nog de vanligaste etiketterna "liberal" eller "socialliberal", bägge möjligen med prefixet "grön". Nästan varenda CUF:are ställer sig också bakom gemensamma trygghetssystem, gemensamt finansierad utbildning, statliga pensionssystem, och ett antal andra samhällssystem som nyliberaler helt förkastar.
Uppdatering: Elias skriver en replik.
Uppdatering 2: Nima har tydligen blivit avstängd från Netroots. Bra att det är i alla fall en del av (s) som fattar att man inte beter sig så här! Hela (s) verkar det däremot inte vara - han får så vitt vi kan utröna fortfarande vara medlem i och representera partiet.
Uppdatering 3: Nima tar tillbaka uttalandena och raderar bägge de tidigare inläggen.Uppenbarligen har någon pratat vett med honom. Samtidigt tycker jag det är ett intressant sätt att debattera på att inte våga stå för sina tidigare uttalanden, utan helt sonika radera dem från sin blogg. Tyvärr tänkte jag inte på att spara ner det senare inlägget från Nimas personliga blogg, men det har säkert någon annan redan gjort. Det hade gått precis lika bra att tydligt redigera i inläggen själva (förslagsvis längst upp), då hade det också varit tydligare att utallandena är tillbakadragna för alla Nimas besökare som nu kommer via alla de inlänkar Nima fått, för att läsa vad Nima tidigare skrivit.
Läs även: Albin (x2), Fredrick, Bawar, Johan, Erik, Erik, Victor, Tobias, Magnus, Jonas, Dennis, Joakim, Fredrik
Jag kan inte på några visa hålla med det han skrivit. Jag vet att både Elias och Love är mycket engagerade politiskt, och har vad jag vet valt CUF på grund av sina egna åsikter, och intet annat. Samma sak gäller exempelvis Simon Palme, Jessica Edwards och Isadora Bennet också. Skarpa debattörer i CUF Stockholm som är duktiga på sin sak. Och uppenbarligen: alldeles för unga för att uttala sig?!? Att jag själv skrev debattartiklar långt innan jag var myndig är däremot säkert preskriberat vid det här laget.
Tydligen sticker det ordentligt i SSUs ögon att våra pojkspolingar och tösabitar är bättre på att debattera än de som gått i socialdemokratisk retorikskola i åtminstone ett årtionde. Att man som medlem i CUF står bakom stora delar av CUF:s politik kanske inte heller är så förvånande? Och uppenbarligen är det också så att medlemmar i SSU som inte är myndiga än, beläggs med munkavle, de kan ju bevisligen inte tänka själva.
Slutligen vill jag dementera Nimas missuppfattning att CUF skulle vara nyliberalt. Även om det finns enstaka nyliberaler som är medlemmar, är CUF i helhet inte nyliberalt. Beroende på vem som uttalar sig är nog de vanligaste etiketterna "liberal" eller "socialliberal", bägge möjligen med prefixet "grön". Nästan varenda CUF:are ställer sig också bakom gemensamma trygghetssystem, gemensamt finansierad utbildning, statliga pensionssystem, och ett antal andra samhällssystem som nyliberaler helt förkastar.
Uppdatering: Elias skriver en replik.
Uppdatering 2: Nima har tydligen blivit avstängd från Netroots. Bra att det är i alla fall en del av (s) som fattar att man inte beter sig så här! Hela (s) verkar det däremot inte vara - han får så vitt vi kan utröna fortfarande vara medlem i och representera partiet.
Uppdatering 3: Nima tar tillbaka uttalandena och raderar bägge de tidigare inläggen.Uppenbarligen har någon pratat vett med honom. Samtidigt tycker jag det är ett intressant sätt att debattera på att inte våga stå för sina tidigare uttalanden, utan helt sonika radera dem från sin blogg. Tyvärr tänkte jag inte på att spara ner det senare inlägget från Nimas personliga blogg, men det har säkert någon annan redan gjort. Det hade gått precis lika bra att tydligt redigera i inläggen själva (förslagsvis längst upp), då hade det också varit tydligare att utallandena är tillbakadragna för alla Nimas besökare som nu kommer via alla de inlänkar Nima fått, för att läsa vad Nima tidigare skrivit.
Läs även: Albin (x2), Fredrick, Bawar, Johan, Erik, Erik, Victor, Tobias, Magnus, Jonas, Dennis, Joakim, Fredrik
20 mars 2010
CUF vs SSU om arbetslösheten: 1-0
Det här hoppas jag blir en följetong: CUF-are och SSU-are har debatterat arbetsmarknad runt om i landet. Milt uttryckt så kämpar Jytte i uppförsbacke - men det är tappert av henne att anta utmaningen, och trevligt att hon inte bara låter debattutmaningen stå obesvarad. Nedan kan ses resultatet från den första av debatterna:
Läs även: Albin, Jytte.
Läs även: Albin, Jytte.
06 februari 2010
Fackets obekväma sanning
Igår gjorde CUF:s ordförande Magnus Andersson ett utspel om frysning av ingångslönerna. Idén är att det skulle ge unga en större chans att få in första foten på arbetsmarknaden. Idag nappade Jytte direkt på kroken och går till attack. Att sänka (sic!) löner skulle vara att sparka på de som redan ligger ner, påstår hon (notabelt är att Magnus bara argumenterade för en frysning). Att de ungdomar som har det värst i Sverige ("ligger ned") idag knappast är de som har låglöneanställningar, utan den fjärdedel som inte har någon anställning alls, verkar hon inte beakta.
För ärligt talat - vilka är det facket förhandlar för när lönerna sätts? Jo, sig själva. Man är ju sig själva närmast, precis som alla andra. Vilka är då facket, förutom Wanja och andra fackpampar? Jo, till allra största delen de som redan har anställning. Ungdomar som inte fått sitt första jobb söker sällan medlemskap, särskilt om de inte vet vilken bransch de kommer att hamna i än. Med tanke på sin medlemskår är fackets främsta drivkraft i löneförhandlingarna inte att lönen ska hamna på en nivå så att fler kan anställas, utan på en nivå som gör att så många medlemmar som möjligt får höjd lön. Att det faktum att någon utan erfarenhet troligen inte är lika produktiv som någon med lång yrkeserfarenhet tar de inte hänsyn till. Och den som inte klarar av att vara lika produktiv som lönelappen säger att man ska vara, har extremt svårt att få jobb. Om man vänder på det, så riskerar företag som anställer folk som inte drar in mer pengar till företaget än de ska ha betalt, att gå i konkurs.
Så, fackets obekväma sanning är denna: bara för att man använder retorik som säger att man står för dem som är underst i samhället, betyder det inte att man faktiskt gör det. Genom att göra något som vid första anblicken faktiskt verkar sjysst, betyder det inte att man är det. Det kan precis lika gärna vara en björntjänst. 9 av 10 ungdomar föredrar ett jobb med låg lön över inget alls...
Att frysa ingångslönerna må synas drastiskt, men det är faktiskt så att nästan alla kollektivavtal fungerar som miniminivåer. De som redan idag lyckas få anställning till en högre lön har alltså alla möjligheter att förhandla om extra lönetillägg. Kort sagt, genom att sänka ingångslönerna, och därmed minstalönerna, får man en arbetsmarknad med mer möjlighet för parterna (företag och arbetslösa) att själva bestämma vad som är rimligt, istället för att luta sig på arbetsgivarorganisationer och fackförbund. Det är något som är svårt att bemöta för facket och rödmärkta politiker - det är något som ingen brukar tala om - och som stämmer.
Läs även: Karl, Annie, Elias, Hanna, Simon.
För ärligt talat - vilka är det facket förhandlar för när lönerna sätts? Jo, sig själva. Man är ju sig själva närmast, precis som alla andra. Vilka är då facket, förutom Wanja och andra fackpampar? Jo, till allra största delen de som redan har anställning. Ungdomar som inte fått sitt första jobb söker sällan medlemskap, särskilt om de inte vet vilken bransch de kommer att hamna i än. Med tanke på sin medlemskår är fackets främsta drivkraft i löneförhandlingarna inte att lönen ska hamna på en nivå så att fler kan anställas, utan på en nivå som gör att så många medlemmar som möjligt får höjd lön. Att det faktum att någon utan erfarenhet troligen inte är lika produktiv som någon med lång yrkeserfarenhet tar de inte hänsyn till. Och den som inte klarar av att vara lika produktiv som lönelappen säger att man ska vara, har extremt svårt att få jobb. Om man vänder på det, så riskerar företag som anställer folk som inte drar in mer pengar till företaget än de ska ha betalt, att gå i konkurs.
Så, fackets obekväma sanning är denna: bara för att man använder retorik som säger att man står för dem som är underst i samhället, betyder det inte att man faktiskt gör det. Genom att göra något som vid första anblicken faktiskt verkar sjysst, betyder det inte att man är det. Det kan precis lika gärna vara en björntjänst. 9 av 10 ungdomar föredrar ett jobb med låg lön över inget alls...
Att frysa ingångslönerna må synas drastiskt, men det är faktiskt så att nästan alla kollektivavtal fungerar som miniminivåer. De som redan idag lyckas få anställning till en högre lön har alltså alla möjligheter att förhandla om extra lönetillägg. Kort sagt, genom att sänka ingångslönerna, och därmed minstalönerna, får man en arbetsmarknad med mer möjlighet för parterna (företag och arbetslösa) att själva bestämma vad som är rimligt, istället för att luta sig på arbetsgivarorganisationer och fackförbund. Det är något som är svårt att bemöta för facket och rödmärkta politiker - det är något som ingen brukar tala om - och som stämmer.
Läs även: Karl, Annie, Elias, Hanna, Simon.
01 augusti 2008
Jytte tycker att subprimekrisen i USA verkar så skojig att hon vill ha en här också
Att skaffa ett eget boende i Stockholmsområdet är för unga idag inte det enklaste, och för den som spetsat in sig på en bostadsrätt så blir det svårare än tidigare eftersom bankerna idag är mer restriktiva med sina lånevillkor än tidigare. Detta drabbar särskilt unga, som sällan har några större belopp sparade, och därmed har svårt att spara ihop till kontantinsatsen.
För en vecka sedan skrev Jytte Guteland en del om det på sin blogg. Tyvärr sov jag gott när den i hennes blogg nämnda debatten sändes i morgonprogrammet på TV4, jag hade velat se det. Det är ändå inte någon högoddsare att det Jytte argumenterade för är ungefär det som sossarna sagt i tidigare utspel. Jag delar mer eller mindre analys med Johan Ingerö; det verkar inte vara helt genomtänkta förslag. Ärligt talat är inte heller den borgerliga regeringens idé om en räntegaranti heller så genomtänkt.
De förslag som jag känner till kan sammanfattas i följande lista:
En starkt bidragande orsak till subprimekrisen i USA har varit att bankerna har varit väldigt frikostiga med att låna ut pengar, mer eller mindre till vem som helst. Till viss del har detta orsakats av att de som värvat låntagare till bankerna fått kraftiga incitament (läs: bonus) att teckna så många lån som möjligt, oräknat låntagarens betalningsförmåga. Dock har även en annan sak bidragit: lagstiftningen har uttryckligen skrivits så att kreditkontrollen för lån har gjorts mindre rigorös. Tillsammans har detta lett till en ökande lånespiral med såväl ökande lånesummor som fastighetspriser. För ungefär ett år sedan bröt denna spiral ihop. Kort sagt kan man konstatera att det inte är något lyckat att diktera för bankerna vem de ska låna ut till på politisk väg. Det kan närmast beskrivas som planekonomi - i marknadsekonomi ska naturligtvis bankerna själva bestämma vem de ska eller inte ska låna ut till.
Faktum är att den normaliseringsprocess bland de svenska bankerna som nu kan ses, där en viss kontantinsats krävs, i mina ögon enbart verkar positiv. Att få låna 100% på en tillgång som kan riskera att tappa i pris är inte rimligt, och är något som har eldat på prisuppgången på bostadsmarknaden de senaste åren. Bostadspriserna har haft betydligt högre ökningstakt än KPI, påeldade av låga räntor och kontantinsatskrav. Nu riskerar de att falla tillbaka när konjunkturen håller på att vända. Det är inte en fråga om om, utan när bostadsmarknaden justeras nedåt. Eftersom det finns en viktig skillnad på hur bolånemarknaden fungerar i USA och i Sverige, fördelas en betydligt större del av kreditrisken på lånetagaren (om man inte kan betala lånet i USA lämnar man helt enkelt tillbaka husnyckeln till banken - om värdet inte täcker lånet får banken stå för det - medan man i Sverige får fortsätta betala av på "överskjutande" skuld även efter huset sålts). Att gå in i en sådan marknad kan vara förödande för den som kan riskera att ställas utan jobb eller annars riskera drastiskt ändrade ekonomiska förutsättningar.
Andra sätt som Jytte kan tänkas syfta på är olika former av sponsring (dit bostadsbidragen och de numera avskaffade räntestöden till hyreslägenehter räknas) samt olika former av borgensåtagande, exempelvis det som regeringen har på förslag (som jag tidigare dissat rejält). Problemet med bägge dessa lösningar är att det är approacher som snedvrider marknaden. Eftersom den verkar på ett individuellt plan kan bostadsbidraget möjligen vara acceptabelt (fast man undrar varför inte "vanliga" bidrag, i den mån de betalas ut, borde vara tillräckligt för att betala även ett acceptabelt boende), men de övriga är definitivt oacceptabla. De snedvrider marknaden och lockar till ett oansvarigare användande av pengar (eftersom "någon annan" betalar).
Slutligen, prisregleringar har vi idag på bara en liten del av fastighetsmarknaden: På bostäder som hyrs ut. Här fungerar bruksvärdesprincipen, särskilt i storstäderna, som en effektiv prisbarriär uppåt. Tyvärr innebär det också att det även är en effektiv begränsning av utbudet av hyresbostäder. Ungdomar, som oftast står sist i bostadsköerna, får sällan bo i billiga hyresrätter. Särskilt inte de som är inflyttade och därmed inte hade föräldrar som tänkte på att ställa dem i bostadskö i storstaden. Att införa liknande prisregleringar på bostadsrätter verkar inte några politiska förbund vara intresserade av, även om det i någon mån skulle lösa problemet, även om man samtidigt inför mer planekonomi på bostadsmarknaden än som redan finns. Mycket vettigare är att med en rejäl övergångsperiod gå mot alltmer marknadsanpassade hyror. Det är en besk medicin, men det hjälps inte, någon annan lösning finns helt enkelt inte.
Att gå mot mer marknadsanpassade hyror kommer antagligen också att hjälpa ungdomar i allmänhet betydligt mer än förmenta ändringar i lånesystemet. De allra flesta ungdomar bor inte i bostadsrätt, såvida det inte råkar vara deras föräldrars. Själv har jag inte bott oavbrutet på samma ställe i längre perioder än ett år i taget sedan jag flyttat hemifrån. Det som kommer närmst är studentlägenheten som jag hade i tre år i Göteborg, men då flyttade jag hemhem för jobb över varje sommar. Många andra ungdomar flyttar ungefär lika ofta och oplanerat.
En bostadsrätt skaffar man helt enkelt inte för att ha endast ett år. Det är alldeles för mycket krångel med lån, man riskerar att förlora pengar om marknaden gått ner när den ska säljas igen, det är helt enkelt inte aktuellt. De allra flesta unga som flyttat hemifrån hyr. I bästa fall på eget kontrakt, ofta i andra eller till och med tredje hand. Även om marknadshyror skulle bli något högre än dagens hyror, skulle det alltså trots det innebära en enorm förbättring jämfört med dagsläget.
För en vecka sedan skrev Jytte Guteland en del om det på sin blogg. Tyvärr sov jag gott när den i hennes blogg nämnda debatten sändes i morgonprogrammet på TV4, jag hade velat se det. Det är ändå inte någon högoddsare att det Jytte argumenterade för är ungefär det som sossarna sagt i tidigare utspel. Jag delar mer eller mindre analys med Johan Ingerö; det verkar inte vara helt genomtänkta förslag. Ärligt talat är inte heller den borgerliga regeringens idé om en räntegaranti heller så genomtänkt.
De förslag som jag känner till kan sammanfattas i följande lista:
- Lägre ansökningskrav för lån
- Sponsring eller borgensåtagande
- Prisreglering av fastighetsmarknaden
En starkt bidragande orsak till subprimekrisen i USA har varit att bankerna har varit väldigt frikostiga med att låna ut pengar, mer eller mindre till vem som helst. Till viss del har detta orsakats av att de som värvat låntagare till bankerna fått kraftiga incitament (läs: bonus) att teckna så många lån som möjligt, oräknat låntagarens betalningsförmåga. Dock har även en annan sak bidragit: lagstiftningen har uttryckligen skrivits så att kreditkontrollen för lån har gjorts mindre rigorös. Tillsammans har detta lett till en ökande lånespiral med såväl ökande lånesummor som fastighetspriser. För ungefär ett år sedan bröt denna spiral ihop. Kort sagt kan man konstatera att det inte är något lyckat att diktera för bankerna vem de ska låna ut till på politisk väg. Det kan närmast beskrivas som planekonomi - i marknadsekonomi ska naturligtvis bankerna själva bestämma vem de ska eller inte ska låna ut till.
Faktum är att den normaliseringsprocess bland de svenska bankerna som nu kan ses, där en viss kontantinsats krävs, i mina ögon enbart verkar positiv. Att få låna 100% på en tillgång som kan riskera att tappa i pris är inte rimligt, och är något som har eldat på prisuppgången på bostadsmarknaden de senaste åren. Bostadspriserna har haft betydligt högre ökningstakt än KPI, påeldade av låga räntor och kontantinsatskrav. Nu riskerar de att falla tillbaka när konjunkturen håller på att vända. Det är inte en fråga om om, utan när bostadsmarknaden justeras nedåt. Eftersom det finns en viktig skillnad på hur bolånemarknaden fungerar i USA och i Sverige, fördelas en betydligt större del av kreditrisken på lånetagaren (om man inte kan betala lånet i USA lämnar man helt enkelt tillbaka husnyckeln till banken - om värdet inte täcker lånet får banken stå för det - medan man i Sverige får fortsätta betala av på "överskjutande" skuld även efter huset sålts). Att gå in i en sådan marknad kan vara förödande för den som kan riskera att ställas utan jobb eller annars riskera drastiskt ändrade ekonomiska förutsättningar.
Andra sätt som Jytte kan tänkas syfta på är olika former av sponsring (dit bostadsbidragen och de numera avskaffade räntestöden till hyreslägenehter räknas) samt olika former av borgensåtagande, exempelvis det som regeringen har på förslag (som jag tidigare dissat rejält). Problemet med bägge dessa lösningar är att det är approacher som snedvrider marknaden. Eftersom den verkar på ett individuellt plan kan bostadsbidraget möjligen vara acceptabelt (fast man undrar varför inte "vanliga" bidrag, i den mån de betalas ut, borde vara tillräckligt för att betala även ett acceptabelt boende), men de övriga är definitivt oacceptabla. De snedvrider marknaden och lockar till ett oansvarigare användande av pengar (eftersom "någon annan" betalar).
Slutligen, prisregleringar har vi idag på bara en liten del av fastighetsmarknaden: På bostäder som hyrs ut. Här fungerar bruksvärdesprincipen, särskilt i storstäderna, som en effektiv prisbarriär uppåt. Tyvärr innebär det också att det även är en effektiv begränsning av utbudet av hyresbostäder. Ungdomar, som oftast står sist i bostadsköerna, får sällan bo i billiga hyresrätter. Särskilt inte de som är inflyttade och därmed inte hade föräldrar som tänkte på att ställa dem i bostadskö i storstaden. Att införa liknande prisregleringar på bostadsrätter verkar inte några politiska förbund vara intresserade av, även om det i någon mån skulle lösa problemet, även om man samtidigt inför mer planekonomi på bostadsmarknaden än som redan finns. Mycket vettigare är att med en rejäl övergångsperiod gå mot alltmer marknadsanpassade hyror. Det är en besk medicin, men det hjälps inte, någon annan lösning finns helt enkelt inte.
Att gå mot mer marknadsanpassade hyror kommer antagligen också att hjälpa ungdomar i allmänhet betydligt mer än förmenta ändringar i lånesystemet. De allra flesta ungdomar bor inte i bostadsrätt, såvida det inte råkar vara deras föräldrars. Själv har jag inte bott oavbrutet på samma ställe i längre perioder än ett år i taget sedan jag flyttat hemifrån. Det som kommer närmst är studentlägenheten som jag hade i tre år i Göteborg, men då flyttade jag hemhem för jobb över varje sommar. Många andra ungdomar flyttar ungefär lika ofta och oplanerat.
En bostadsrätt skaffar man helt enkelt inte för att ha endast ett år. Det är alldeles för mycket krångel med lån, man riskerar att förlora pengar om marknaden gått ner när den ska säljas igen, det är helt enkelt inte aktuellt. De allra flesta unga som flyttat hemifrån hyr. I bästa fall på eget kontrakt, ofta i andra eller till och med tredje hand. Även om marknadshyror skulle bli något högre än dagens hyror, skulle det alltså trots det innebära en enorm förbättring jämfört med dagsläget.
15 april 2008
Att trampa i klaveret
Ett kort och enkelt litet råd till en viss SSU-ombudsman. Ska man realisera Godwins lag så måste man inte göra det i det allra första debattinlägget. Det går bra att vänta till inlägg nummer två också...
Och nej, även om Israel sannerligen kanske inte är världens bästa stat ska man inte överdriva, det hade gått utmärkt att kritisera Fredrick utan slag under bältet. Men eftersom debatten inleddes som den ändå gjordes så tror jag inte direkt saklig debatt var ett mål man var ute efter...
Och nej, även om Israel sannerligen kanske inte är världens bästa stat ska man inte överdriva, det hade gått utmärkt att kritisera Fredrick utan slag under bältet. Men eftersom debatten inleddes som den ändå gjordes så tror jag inte direkt saklig debatt var ett mål man var ute efter...
15 september 2007
Samhället som sossarna vill se det
Det är ont om politiska bloggar med Laholmsanknytning - inför valrörelsen startade visserligen laholmsmoderaterna ett halvdussin, men de dog lika snabbt igen efter valet, så sedan dess har jag känt mig ganska ensam på plan. Nu har det blivit lite mindre ensamt - Mattias Vepsä, förbundssekreterare i SSU och f.d. laholmare, verkar ha fått igång sitt bloggande rejält i samband med nystarten av bloggen. Trevligt!
Jag vill särskilt peka på ett några dagar gammalt inlägg, som väldigt tydligt visar på skillnaderna i politik mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna (och ännu mer SSU). Många av de saker Mattias irriterar sig över i regeringens politik är nämligen anledningar (pga sin frånvaro) som jag ogillar i den socialdemokratiska. Saker som eget bestämmande, minskat politikerbestämmande, mer eget ansvar och mindre omyndigförklarande. Inte konstigt att det inte är omtyckt.
En sak gillar jag däremot med Mattias inlägg: han vill att Socialdemokraterna ska bli tydligare med sin politik, så det syns var de står. Det vill jag också. Osynligare än den socialdemokratiska ideologin har varit sedan valet kan den knappast bli. I ärlighetens namn skulle jag vilja att även regeringen blir tydligare med vad de egentligen vill. Även de har varit ganska osynliga sedan valet - i alla fall ideologiskt. Man har knappt motiverat en enda av de reformer som har genomförts - katastrofalt - det går inte att bara sluta förklara varför man gör saker och istället säga "vi gick ju på val på det här". Det kommer ett val till om tre år, och den ideologiska striden mellan liberalism och socialism är på långa vägar vunnen efter slaget i och med valet ifjol.
Jag vill särskilt peka på ett några dagar gammalt inlägg, som väldigt tydligt visar på skillnaderna i politik mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna (och ännu mer SSU). Många av de saker Mattias irriterar sig över i regeringens politik är nämligen anledningar (pga sin frånvaro) som jag ogillar i den socialdemokratiska. Saker som eget bestämmande, minskat politikerbestämmande, mer eget ansvar och mindre omyndigförklarande. Inte konstigt att det inte är omtyckt.
En sak gillar jag däremot med Mattias inlägg: han vill att Socialdemokraterna ska bli tydligare med sin politik, så det syns var de står. Det vill jag också. Osynligare än den socialdemokratiska ideologin har varit sedan valet kan den knappast bli. I ärlighetens namn skulle jag vilja att även regeringen blir tydligare med vad de egentligen vill. Även de har varit ganska osynliga sedan valet - i alla fall ideologiskt. Man har knappt motiverat en enda av de reformer som har genomförts - katastrofalt - det går inte att bara sluta förklara varför man gör saker och istället säga "vi gick ju på val på det här". Det kommer ett val till om tre år, och den ideologiska striden mellan liberalism och socialism är på långa vägar vunnen efter slaget i och med valet ifjol.
14 april 2007
SSU återanvänder
Nästa vecka drar SSU igång en kampanj om hållbar utveckling. Naturligtvis föregår man med gott exempel och återanvänder en gammal CUF-kampanj (läs kommentarerna) från 1998...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)