25 juli 2011

Samhällets bräcklighet

Det har nu gått lite drygt två dygn sedan händelserna på Utøya i Norge. Att en person inom några timmar kan ha ihjäl nästan etthundra människor är för många ofattbart.

Samtidigt är det faktiskt en direkt realitet av det sätt vårt samhälle är uppbyggt på. Den som verkligen vill, och har tillgång till nödvändiga verktyg, så är det ganska enkelt att på egen hand åstadkomma förödelse. Har man dessutom ingen tidigare kontakt med ordningsmakten, blir det ännu svårare för rättsväsendet att upptäcka de planer som finns.

Den som försöker försvara samhället från terroristattacker har nämligen alltid en svårare uppgift än den som försöker utföra dem. Det finns ett stort antal möjliga mål, dessutom ett stort antal möjliga angreppsvektorer - i princip är det så gott som omöjligt att skydda sig mot en riktigt bestämd terrorist, oavsett om personen agerar på egen hand eller med hjälp av andra.

Det finns en hel del personer som hoppas att de händelser som skett ska leda till att vi försöker få en större kontroll över samhället, så att vi lättare kan hindra liknande händelser. Tyvärr finns det en tydlig risk att man genom att göra det faktiskt lyckas att ta kål på det öppna samhälle vi har - inte tack vare terrorismen, utan de antiterroristiska åtgärder vi genomför. Ett samhälle som ett tydligt stadium skulle hitta alla terrorister skulle nämligen tvingas övervaka oss så intimt att vi inte med bästa mod skulle kunna kalla det demokratiskt.

Det kan synas som att ge upp mot terrorismen, men just insikten att vi inte kan skapa ett helt och hållet terrorsäkert samhälle är en viktig nyckelinsikt. Kort sagt, vissa hemskheter går i praktiken inte att förhindra, hur gärna vi än skulle vilja det.

Även om jag inte politiskt sympatiserar med AUF, går ändå mina tankar till de som blivit angripna i helgen. Oavsett om man har en åsikt jag inte helt håller med om, är det en demokratisk rättighet att uttrycka den - även om jag inte delar den skulle jag nog vara beredd att dö för rätten att uttrycka den. Jag hoppas bara, likt Jytte och Mattias, att det som hänt inte ska hindra politiskt engagemang bland unga, alldeles oavsett i vilken organisation.

Inga kommentarer: