Även borgare borde kunna få fackliga rättigheter

Vad kul det är att se en debattartikel i SvD av någon man känner! Min mamma Majvor, och några till fackliga centerpartister, går öppet ut och kritiserar att LO väljer att stödja just Socialdemokraterna i valet snarare än att fokusera på att förbättra arbetssituationen för arbetarna.

Två vanliga invändningar finns mot deras tes:

• Det är frivilligt att vara med i facket
• LO har demokratiskt beslutat att stödja just (s).

Men det finns främst med den första ett tydligt problem: för den som väljer att stå utanför facket, så minskas rättigheterna betydligt. Exempelvis har det största facket  rätten att förhandla bort turordningsreglerna för samtliga anställda - även de som väljer att inte vara med i facket, eller ett fackförbund som organiserar en minoritet av de anställda. Det är alltså uttryckligen så att de regler som gäller på arbetsmarknaden i Sverige gynnar de största fackföreningarna, nästan alltid ett förbund inom LO eller de mera opolitiska TCO och SACO.

Det är då det blir problematiskt att LO har en tajt koppling med ett politiskt parti. Den som inte vill stödja sossarna politiskt borde ju också ha rätt att få rätten att organisera sig fackligt. När våra regler uttryckligen är skrivna för att gynna de största fackförbunden, och man inte får sina rättigheter tillgodosedda om man väljer ett annat, då är det ett problem att det fackförbundet väljer att lägga sina resurser på att stödja ett politiskt parti istället för att kämpa för att förbättra för sina medlemmar.

Läs även: Germund, Majvor, Peter, Annika, Annie, Per, Frank, Mikael, Jonas, Rickard, Johan, centerpartiet.se.

Fuck facket

Många sossar och fackaktiva (företrädesvis LO-kollektivet) förfasar sig över den fras som jag använder som rubrik för detta inlägg. "Facket behöver inte avvecklas och du står för en unken samhällssyn!" kan deras argumentation sammanfattas. Men det visar på att de inte alls förstått vårt budskap, som är att man måste ha möjlighet att välja bort facket. Kanske till förmån för att inte vara organiserad alls, eller för att gå med i ett annat fackförbund (av ideologiska eller andra orsaker). Sådana fackförbund är det gott om - exempelvis BRF för brandmän, SLFF för lokförare, eller SAC för alla som hejar på det rödsvarta laget i politiken.

Men som Helen sammanfattar - så är inte situationen idag. Det fackförbund som är störst tilldelas rättigheter att förhandla även för de som inte vill företrädas. Vad som närmast kan kallas mobbing har förekommit mellan olika fackföreningar. Kort sagt anstår det inte en modern stat, och det bör ändras på. Det ena fackförbundet bör inte ha större rättigheter än det andra. Eller för den delen, jämfört med oorganiserade arbetare.

Läs även: Helen, Per, Magnus, Elisabeth, Johan

Outgrundliga är fackets vägar

Att facket klagar när man tjänar lite går ändå på något vis att förstå. Men att facket gör en stor grej av att arbetsgivarna ger en rejäl höjning av lönen, det är svårare att förstå. Särskilt som det var lönenivån i sig som var problemet. Tydligen är det viktigare att alla har det lika dåligt än att lönerna höjs?

Rätten att bestämma själv

"Kan själv" är ett väldigt viktigt ledord för många ungdomar. Då är det irriterande att någon annan försöker bestämma över en. Det är precis lika illa om det är den fackliga organisationen som försöker sätta sig på en som om det är chefen på jobbet...

Byggnads bravader, del jag vet inte vad

Nä, jag kommer inte skriva någon kommentar, det behövs inte. Jag låter länkarna tala för sig själva.

Proletärer i alla länder, förenen eder... eller kanske inte?

Internationell har enda sedan start varit en viktig del av vänsterideologierna. Med den bakgrunden är dagens debattartikel i SvD från de rödgröna så uppseendeväckande: indirekt säger man med den också att arbetare i Baltikum inte ska ha samma rättigheter att företräda sig själva, som svenska arbetare. Det är nämligen precis det som blir följden av att riva upp Laval - man ger svenska fackförbund rätten att sätta sig på estniska och lettiska fackförbund, om de känner för det (det är notabelt att Laval un Partneri i Vaxholmsfallet hade löner enligt svenskt kollektivavtal, dock ville de inte sluta avtal med Byggnads om ännu högre löner än så). Allt slutade med att företaget Laval gick i konken, byggnadsarbetarna fick åka hem utan jobb, och Europadomstolen gav Sverige smisk på fingrarna för bristande rättssäkerhet. Och det är visst det här som (s) och (v) kallar solidaritet...

Läs även: Hanna, Rickard, Mark

Fackets obekväma sanning

Igår gjorde CUF:s ordförande Magnus Andersson ett utspel om frysning av ingångslönerna. Idén är att det skulle ge unga en större chans att få in första foten på arbetsmarknaden. Idag nappade Jytte direkt på kroken och går till attack. Att sänka (sic!) löner skulle vara att sparka på de som redan ligger ner, påstår hon (notabelt är att Magnus bara argumenterade för en frysning). Att de ungdomar som har det värst i Sverige ("ligger ned") idag knappast är de som har låglöneanställningar, utan den fjärdedel som inte har någon anställning alls, verkar hon inte beakta.

För ärligt talat - vilka är det facket förhandlar för när lönerna sätts? Jo, sig själva. Man är ju sig själva närmast, precis som alla andra. Vilka är då facket, förutom Wanja och andra fackpampar? Jo, till allra största delen de som redan har anställning. Ungdomar som inte fått sitt första jobb söker sällan medlemskap, särskilt om de inte vet vilken bransch de kommer att hamna i än. Med tanke på sin medlemskår är fackets främsta drivkraft i löneförhandlingarna inte att lönen ska hamna på en nivå så att fler kan anställas, utan på en nivå som gör att så många medlemmar som möjligt får höjd lön. Att det faktum att någon utan erfarenhet troligen inte är lika produktiv som någon med lång yrkeserfarenhet tar de inte hänsyn till. Och den som inte klarar av att vara lika produktiv som lönelappen säger att man ska vara, har extremt svårt att få jobb. Om man vänder på det, så riskerar företag som anställer folk som inte drar in mer pengar till företaget än de ska ha betalt, att gå i konkurs.

Så, fackets obekväma sanning är denna: bara för att man använder retorik som säger att man står för dem som är underst i samhället, betyder det inte att man faktiskt gör det. Genom att göra något som vid första anblicken faktiskt verkar sjysst, betyder det inte att man är det. Det kan precis lika gärna vara en björntjänst. 9 av 10 ungdomar föredrar ett jobb med låg lön över inget alls...

Att frysa ingångslönerna må synas drastiskt, men det är faktiskt så att nästan alla kollektivavtal fungerar som miniminivåer. De som redan idag lyckas få anställning till en högre lön har alltså alla möjligheter att förhandla om extra lönetillägg. Kort sagt, genom att sänka ingångslönerna, och därmed minstalönerna, får man en arbetsmarknad med mer möjlighet för parterna (företag och arbetslösa) att själva bestämma vad som är rimligt, istället för att luta sig på arbetsgivarorganisationer och fackförbund. Det är något som är svårt att bemöta för facket och rödmärkta politiker - det är något som ingen brukar tala om - och som stämmer.

Läs även: Karl, Annie, Elias, Hanna, Simon.

LO vill chockhöja skatten för sina medlemmar

Igår gjorde LO ett utspel i Aftonbladet, och sågar jobbskatteavdraget (artikeln hittade jag via Dick), som replik av en debattartikel från Fredrik. Jobbskatteavdraget skapar ett orättvist samhälle, tycker de: "Mer än 70 procent av skattesänkningen tillfaller den halva av befolkningen som har högst inkomster."

Den som tänker efter lite grann, noterar att det kanske inte är så konstigt att det bara är lite drygt halva befolkningen som tar del av jobbskatteavdraget. Själva förutsättningen för att få ta del av jobbskatteavdraget är ju att man har ett jobb! Detta är knappast någon väl gömd hemlighet - snarare gick man tydligt ut med det som en del av Alliansens valkampanj för fyra år sedan. Att gissningsvis ungefär en fjärdedel av (den arbetsföra, antar jag mellan raderna) befolkningen får föga nytta av jobbskatteavdraget beror inte på att de är lågavlönade - utan att de är oavlönade. Man får nämligen sällan lön om man inte har jobb. Det LO:s citat visar är alltså inget annat än en självklarhet, de enda som fått jobbavdrag är de som har jobb.

Det är dessutom så att jobbskatteavdraget i extremt stor utsträckning i första hand är en skattesänkning till de som har normala inkomster - och det var tydligt redan vid valet att så är fallet. Den som är börs-vd har alltså inte fått mer jobbskatteavdrag än den som är sjuksköterska eller polis.

Men - det står naturligtvis LO-medlemmar fritt att göra vad de vill med sin inkomst. Om man som LO-medlem nu tycker att jobbskatteavdraget är så dåligt, föreslår jag att man går in på den här hemsidan, räknar ut hur mycket skatten sänkts, och betalar in det femsiffriga årsbelopp man får fram som en frivillig donation till staten. Eller den välgörenhetsorganisation som man själv föredrar. Eller för den delen, antingen LO eller sossarna, som kampanjbidrag inför valet (är det många LO-medlemmar som tycker det senare, skulle man kunna höja medlemsavgiften och bara utöka bidragen till sossarna som redan ges, så slipper LO:s medlemmar sköta inbetalningen själva).

För övrigt rekommenderas läsning av historien om de tio vännerna som åt på restaurang.

Uppdatering: Karls inlägg på samma tema rekommenderas starkt.

En gång är ingen gång, två gånger en gång för mycket, tre gånger en vana.

Byggnads har en tradition att inte göra sig helt poppis. De har lyckats igen nu. När de inte fick igenom sitt krav om lönehöjning på en tusenlapp i månaden, krävde de istället en sänkning med 6500 tills förhandlingen avslutats. När arbetsgivaren tyckte att det ändå inte var berättigat, och betalade mellanskillnaden ändå, sa Byggnads till ordentligt med ett rejält skadeståndskrav, för att stoppa dessa orättvisor mot arbetstagarna. Ytterligare kommentarer är väl i stort sett överflödiga?

Byggnads skjuter sig i foten - igen

Byggnads har inte direkt varit den bästa reklampelaren för LO-rörelsen (se tidigare inlägg), och därmed i förlängningen gjort en björntjänst för alla fackföreningar. Det är dock inte slut med det. De uppmärksammas också idag - de blir nämligen stämda för att olagligt (kontra Europakonventionen) ha genomfört blockad mot ett mindre byggföretag. Blockaden skulle nämligen innebära ett indirekt tryck att få företaget att gå med i arbetsgivarorganisationen, något som bryter mot föreningsfriheten.

Låt mig som ojurist ge mitt odds på utgången: facket vinner (i varje fall i alla svenska rättsinstanser). Europakonventionen pratar nämligen uttryckligen inte om vad medborgare och föreningar i olika länder ska göra, utan vad stater ska göra. Det är svårt att för mig se någon direkt koppling till vad Byggnads får eller inte får göra; på samma sätt som mördare normalt åtalas för mord och inte brott mot Europakonventionen, även om dess andra artikel handlar om rätten till liv.

Uppföljningen till den pågående rättegången blir i så fall däremot intressant: Om Byggnads inte har ansvar att "sköta sig", hur ska staten se till att sitt ansvarstagande visavi Europakonventionen uppfylls? Innebär ett friande av Byggnads i den pågående rättegången en möjlighet till uppföljning, där det inte är Byggnads som stäms som skadeståndsskyldiga, utan istället den svenska staten, eftersom man inte tillräckligt skyddat föreningsfriheten för de som verkade i företaget?

Uppdatering: Repliken från Hans Tilly var knappast oväntad. Men varför förstår han inte att det är i första hand själv som ger sig på den svenska modellen? Han gör det system han förespråkar en björntjänst genom att utnyttja det på ett sätt som visar dess värsta brister. Hade han inte gjort det, hade det nog inte varit någon som ifrågasatt systemet alls...

LO fortsätter den politiska kampen

Jag vill bara passa på att gratulera LO till sin lyckade brevkampanj. Det är ju ett alldeles utmärkt sätt att kampanja på! </sarkasm>

Att brevet är fullt med felaktigheter är väl egentligen bara en liten bisak. Konstigt nog skickade man inte ut motsvarande brev till de socialdemokratiska riksdagsledamöternas grannar förra året. Förslagen kommer ju i mångt och mycket från (s)-märkta Anna Hedborg. Trots att LO mer är groupies till sossarna än ett fackförbund, och antalet anställda i traditionella "arbetaryrken" minskar, så undrar man varför medlemstalet går utför. Jag är inte riktigt lika förvånad...

Båd' stat och lagar oss förtrycka; vi under skatter digna ner

Rubrikerna i kvällstidningarna är idag svarta. "Medlemsras i fackförbunden", eller någon annan formulering basunerar de ut. Men faktum är att det är LO, och inte facket i allmänhet, som står för den allra största delen av minskningen. Att LO minskar kanske inte är så konstigt med tanke på vilka frågor den organisationen ägnat sig åt under de senaste åren? Lägligt nog finns idag även en artikel i Dagens Industri om Wanja Lundby-Wedins syn på jobbavdraget. Antingen ska det bort, eller så måste skatten höjas.

Jobbavdraget är ju ändå en av de förändringar - som jag uppfattat det - som varit relativt uppskattad även av de som inte brukar vara traditionella högerväljare, och som främst är till för de som har små inkomster. Det är dessutom intressant att konstatera att man som ledare för en av landets största fackliga organisationer ser det som så viktigt att uttala sig i politiska frågor. Det brukar man varken göra i TCO eller SACO...

Konsten att skjuta sig själv i foten

Media rapporterar om fackbasen Jan-Anders Lindfors som tycker att det är lämpligt att förolämpa ickemedlemmar genom att kalla dem gulingar. Visserligen är det precis som nämnts i debatten ett etablerat uttryck för den som inte vill vara fackmedlem, men det är även, och förmodligen i högre grad, ett nedsättande uttryck för asiater.

Det är dock inte huvudämnet för detta inlägg, detta har redan kommenterats nog av andra. Dessutom har nästan samma sak hänt förr. Fackbasen säger nämligen också:

"De oorganiserade är ett starkt irritationsmoment. De glider med på löneökningarna, men deltar inte i kampen. Jag är klubbordförande och vill bara värna om min organisation."

Och det är här han tar fram geväret, med berått mod siktar på sin egen fot och knäpper av. Det är nämligen inte samhället som kräver att facket ska förhandla för andra. Det är facket självt som i sina avtal kräver att alla anställda får villkor baserade på kollektivavtalet. Att få ickemedlemmarna att inte "åka snålskjuts" handlar alltså endast om att övertyga fackpamparna i Stockholm att de har fel och att de inte längre bör förhandla löner för ickemedlemmar!

Öppnare redovisning av partiernas finansiering

Marita Ulvskog föreslår idag att enskildas partibidrag, om de övergår 20 000:-, ska redovisas offentligt. Här måste man göra en avvägning av å ena sidan valhemligheten och å andra sidan allmänhetens intresse av insyn i partierna. Att avslöja varje litet bidrag de politiska partierna fått skulle vara likställt med att avslöja deras politiska hemvist - vilket inte är lyckat. Beloppet som föreslås är dock så stort att det borde vara ett mindre problem.

Samtidigt frågar man sig om det verkligen är så många enskilda som ger så stora belopp till partierna. Själv skulle jag inte göra det - jag bidrar hellre med engagemang och tid än pengar.

Dessutom finns det mängder av organisationer som ger belopp som ligger i miljonklassen. Detta inte bara i pengaform, utan även stora insatser i form av arbetstid. Redovisningen sker inte alls öppet, även om man från tid till annan påstår så. Om man ställer de högre kraven på redovisning av privatbidrag som Marita kräver, faller det för mig som om det är en självklarhet att även organisationers bidrag och stöd ska redovisas lika systematiskt (och det inte bara för sossarna, men vad jag vet finns det inget annat parti med så starka band till en så stor organisation). Och det finns även sossar som tycker så. Strongt av Jonas Morian att vara konsekvent!

Vem bryr sig om inkomstskillnader?

På flera håll rapporteras det om LO:s rapport om löneskillnader (pdf) mellan det LO kallar makteliten och industriarbetarna. Rapporten är en av flera i en numera ganska lång serie.

Rapporten innehåller otvetydligen mycket intressant statistik, men den besvarar inte en viktig metafråga runt sig själv. Varför ska just LO ta fram denna rapportserie? Varför är Sveriges höga direktörers, tjänstemäns, politikers och övriga samhällsledares löner så viktiga för LO, som har som organisationsmål att organisera "vanliga" arbetare? Jag har svårt att se något annat skäl än att man vill spela på jantelagen ("varför får direktörerna tjäna så mycket?!") och på så sätt vinna stöd förö sin egen politiska agenda.

Underförstått i pressmeddelandet implicerar man nämligen att om bara dessa höga samhällsledare hade en lön som låg närmre Medelsvenssons, så skulle inflationsrisken bli mycket lägre, alla skulle vara lyckligare och allt skulle vara allmänt bra. Problemet är bara att de har fel. Även om man räknar samtliga 200 ledare tillsammans, som visserligen sammanlagt tjänar en ansenlig summa - motsvarande 3000 industriarbetarlöner, så motsvarar det inte mer än en tia i månaden per löntagare om man slår ut det på samtliga löntagare i Sverige. Det är inte tillräckligt mycket för att nämnvärt kunna påverka inflationen.

Att lönerna för samhällsledare och framför allt för tunga chefer i näringslivet växt så mycket är inget annat än en följd av lagen om tillgång och efterfrågan. Det är ont om personer med lämplig kompetens för dessa uppdrag - och då är den givna följden att lönerna för de som är lämpliga automatiskt stiger. En bidragande orsak är säkerligen - som LO själva skriver i rapporten - att även om det finns svarta rubriker i tidningarna om inkomstskillnaderna, så är de ännu större i andra delar av Europa än i Sverige. Internationellt ligger VD-lönerna relativt lågt, vilket naturligtvis lockar i alla fall skickliga ledare med språkkunskaper att söka lyckan även utomlands.

Lagen om utbud och efterfrågan borde för övrigt inte vara någon överraskning för LO. LO är ju nämligen både direkt och genom sina pensionsfonder en av landets absolut största kapitalägare. Faktum är att man varit med att sätta lönerna för många av de högavlönade näringslivsbossar man nu plockat fram statistik över.

Men, sammanfattningsvis; har nivåerna på de här inkomstskillnaderna egentligen så stor betydelse, förutom som kuriosa för den statistikbitne? Jag tycker inte det. För det första handlar det om en ytterst liten grupp - även om den är extremt högavlönad, så är dess påverkan på ekonomin i stort ändå begränsad, just eftersom det handlar om så få personer.

Dessutom kan jag som liberal se att det finns mycket intressantare frågor runt vad som är viktigt att fokusera på i samhällsdebatten:

• Vilken absoluta nivå de som har det sämst ställt lever på - ett samhälle som inte kan garantera en rimlig levnadsnivå till samtliga utan lämnar några utanför är inte ett väl fungerande samhälle.


• Möjligheten för den som så önskar att genom hårt och flitigt arbete och slit förbättra sin position i samhället, det vill säga göra vad som brukar kallas en klassresa. Ett samhälle där alla, oavsett bakgrund, ges möjligheten att lägga manken till, bidra till samhället och på så sätt ges chansen att nå ledande och prestigefyllda positioner - det är också ett samhälle som stimulerar till att göra saker som är alla i samhället till gagn. Ett samhälle där sådan belöning helt saknas dödar mycket effektivt kreativitet och uppfinningsdom - vilket vi sett i flera före detta kommunistregimer.

Slutligen kan jag bara fråga mig vad ett långt stycke om hur riskkapitalmarknaden (specifikt så kallad "private equity" och utköpsbolag) egentligen har att göra med det andra som de skriver om i rapporten. Det känns mest som utfyllnad - intressant att läsa, men verkar ha väldigt lite med rapportens syfte att göra.

Kommunal i konflikt - trots kollektivavtal

Kommunal har valt att lägga företaget Beda Trädgård i konflikt. Detta trots att företaget i fråga redan har ett kollektivavtal. Fast inte med Kommunal - eftersom flertalet av de anställda på företaget har andra sympatier än med Kommunal så har företaget istället avtal med Slottskogens LS, tidigare del av SAC (Syndikalisterna). Trädgårdsföretaget är även i mångt och mycket annat annorlunda mot andra företag - det är ett arbetarkollektiv och alla tjänar precis samma lön per månad.

Kommunal har, liksom tidigare andra LO-förbund som HRF och Byggnads, lyckats göra en rejäl tabbe. Ingen på företaget önskar företrädas av dem - de är helt och fullt nöjda med de villkor de har, även om villkoren på flera punkter inte är kompatibla med Kommunals villkor. Ytterligare komplicerande för Kommunals del är att man knappast kan använda den vanliga retoriken och anklaga företaget för att vara penninggiriga borgare. Uppenbarligen drivs företaget enligt principer mycket rödare än de Kommunal eftersträvar. Det ser för övrigt jag och andra högerdebattörer inget som helst problem i - så länge de som arbetar i företaget är nöjda med företaget så har vi inget intresse av att lägga oss i, och kan inte heller se varför Kommunal skulle behöva göra det - eller ens varför de skulle ha rätt att göra det. Det har den lustiga följden att syndikalister och högerliberaler, som normalt sett inte skulle hålla med varandra om en stavelse knappt, enas i kritiken mot Kommunal.

Göteborgs kommun har också satt sig i en svår sits när de nekar företaget att utföra uppdrag åt kommunen. Tidigare kommunala beslut (frågan har diskuterats även i Laholm) om att kräva kollektivavtal vid upphandlingar har hävts. Att kräva ett kollektivavtal med en visst fackförbund torde vara ännu kontroversiellare än att kräva ett kollektivavtal överhuvudtaget, och det är stor risk för att de brutit mot lagen om offentlig upphandling genom att diskvalificera Beda Trädgård från att utföra tjänster åt kommunen.

Det rapporteras om konflikten i flera olika medier och bloggar, såväl de som har en neutral utgångspunkt, som de som kritiserar Kommunal för sitt beslut - både grundat på vänster- och högerargument. Här, här, här, här, här, här, här, här, här, här samt här kan du läsa mer om nyheten och reaktionerna på den.

Hur tänkte ni nu?

En metallklubb kallar de som inte är medlemmar för parasiter. Man kan bara fråga sig hur de egentligen tänkte. Att förolämpa presumtiva blivande medlemmar brukar inte vara ett bra sätt att få dem att gå med. Fast det kanske bara är jag som inte förstår Metalls rekryteringsstrategi...

Fördelarna med arbetskraftsinvandring

I lördags fanns det en artikel i DN om en asylsökande. Efter att han inte fått förlängning av sitt tillfälliga uppehållstillstånd, har han inte längre rätt att arbeta i Sverige. Det får man nämligen inte om man är asylsökande...

Naturligtvis är det helt förkastligt att samhället fungerar på detta sätt. Förutom att det är ekonomiskt vansinne att låta den som vill arbeta tvingas leva på bidrag, så är det otroligt moraliskt nedbrytande för den som vill jobba och därmed bidra till sitt nya land.

Den som invandrar till Sverige, oavsett orsak, och börjar jobba här är nämligen en otrolig vitamininjektion för arbetsmarknaden. Den som anställer någon ser nämligen en ännu större nytta av att betala den anställde än att själv behålla pengarna - även om invandrad invandrare skulle leva på skorpor för att skicka hem pengarna till hemlandet så skulle det vara lönsamt för Sverige - någon utför ju ett arbete som värderats ännu högre av den som betalar för det.

Det är inte heller så, som vissa invandringsrädda sammanslutningar påstår, exempelvis LO och Sverigedemokraterna, att invandrande arbetare skulle tränga ut de svenska. Det grundar sig i det fullkomligt felaktiga antagandet att antalet jobb i Sverige är begränsat och konstant. Så är som väl är inte alls fallet - ju större befolkningen i ett land är, desto större är ju behovet av arbetskraft i det, eftersom invånarna köper fler varor och tjänster.

Vidare innebär en invandrad arbetsför person att andelen arbetande av den totala befolkningen blir större. De pengar som behövs för att betala för de som står utanför arbetsmarknaden - antingen för att de är arbetslösa, sjukskrivna, studenter eller helt enkelt är utanför arbetsför ålder, blir lägre per arbetande ju större den arbetande delen av befolkningen är. En större relativ del arbetande innebär alltså ett lägre behov av skattetryck.