13 juni 2007

Vem bryr sig om inkomstskillnader?

flera håll rapporteras det om LO:s rapport om löneskillnader (pdf) mellan det LO kallar makteliten och industriarbetarna. Rapporten är en av flera i en numera ganska lång serie.

Rapporten innehåller otvetydligen mycket intressant statistik, men den besvarar inte en viktig metafråga runt sig själv. Varför ska just LO ta fram denna rapportserie? Varför är Sveriges höga direktörers, tjänstemäns, politikers och övriga samhällsledares löner så viktiga för LO, som har som organisationsmål att organisera "vanliga" arbetare? Jag har svårt att se något annat skäl än att man vill spela på jantelagen ("varför får direktörerna tjäna så mycket?!") och på så sätt vinna stöd förö sin egen politiska agenda.

Underförstått i pressmeddelandet implicerar man nämligen att om bara dessa höga samhällsledare hade en lön som låg närmre Medelsvenssons, så skulle inflationsrisken bli mycket lägre, alla skulle vara lyckligare och allt skulle vara allmänt bra. Problemet är bara att de har fel. Även om man räknar samtliga 200 ledare tillsammans, som visserligen sammanlagt tjänar en ansenlig summa - motsvarande 3000 industriarbetarlöner, så motsvarar det inte mer än en tia i månaden per löntagare om man slår ut det på samtliga löntagare i Sverige. Det är inte tillräckligt mycket för att nämnvärt kunna påverka inflationen.

Att lönerna för samhällsledare och framför allt för tunga chefer i näringslivet växt så mycket är inget annat än en följd av lagen om tillgång och efterfrågan. Det är ont om personer med lämplig kompetens för dessa uppdrag - och då är den givna följden att lönerna för de som är lämpliga automatiskt stiger. En bidragande orsak är säkerligen - som LO själva skriver i rapporten - att även om det finns svarta rubriker i tidningarna om inkomstskillnaderna, så är de ännu större i andra delar av Europa än i Sverige. Internationellt ligger VD-lönerna relativt lågt, vilket naturligtvis lockar i alla fall skickliga ledare med språkkunskaper att söka lyckan även utomlands.

Lagen om utbud och efterfrågan borde för övrigt inte vara någon överraskning för LO. LO är ju nämligen både direkt och genom sina pensionsfonder en av landets absolut största kapitalägare. Faktum är att man varit med att sätta lönerna för många av de högavlönade näringslivsbossar man nu plockat fram statistik över.

Men, sammanfattningsvis; har nivåerna på de här inkomstskillnaderna egentligen så stor betydelse, förutom som kuriosa för den statistikbitne? Jag tycker inte det. För det första handlar det om en ytterst liten grupp - även om den är extremt högavlönad, så är dess påverkan på ekonomin i stort ändå begränsad, just eftersom det handlar om så få personer.

Dessutom kan jag som liberal se att det finns mycket intressantare frågor runt vad som är viktigt att fokusera på i samhällsdebatten:

  • Vilken absoluta nivå de som har det sämst ställt lever på - ett samhälle som inte kan garantera en rimlig levnadsnivå till samtliga utan lämnar några utanför är inte ett väl fungerande samhälle.

  • Möjligheten för den som så önskar att genom hårt och flitigt arbete och slit förbättra sin position i samhället, det vill säga göra vad som brukar kallas en klassresa. Ett samhälle där alla, oavsett bakgrund, ges möjligheten att lägga manken till, bidra till samhället och på så sätt ges chansen att nå ledande och prestigefyllda positioner - det är också ett samhälle som stimulerar till att göra saker som är alla i samhället till gagn. Ett samhälle där sådan belöning helt saknas dödar mycket effektivt kreativitet och uppfinningsdom - vilket vi sett i flera före detta kommunistregimer.


Slutligen kan jag bara fråga mig vad ett långt stycke om hur riskkapitalmarknaden (specifikt så kallad "private equity" och utköpsbolag) egentligen har att göra med det andra som de skriver om i rapporten. Det känns mest som utfyllnad - intressant att läsa, men verkar ha väldigt lite med rapportens syfte att göra.

4 kommentarer:

Anonym sa...

För att argumentera mot den första punkten i avslutningen... Den absoluta lägstanivån är irrelevant. Kanske inte ur ett humanistiskt perspektiv måhända, men rikedom/status/standard är relativa begrepp. Att de fattigaste får det bättre kommer de inte att uppleva om de som har det bättre får det ännu bättre. Förväntningarna ökar... Sedan kanske det inte är idealet att minska den klyftan till noll heller, men det är en annan fråga :-)

Mer apropå LO och vinkling av resultat ur dagens SvD av Susanna Popova: http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15774800.asp

/j

Magnus Persson sa...

Förutom svaret över en öl, som du redan fått: för det första anser du tydligen att det humanistiska perspektivet är irrelevant. Jag är inte lika säker på den saken, något säger mig att människor känner sig fattiga när de inte har mat för dagen, oavsett om alla i samma miljö har samma problem.

Dessutom, om rikedom är ett relativt begrepp, borde det enklaste sättet att få alla att känna att de har det bra, vara att göra alla precis lika fattiga som kyrkråttor. Mycket enklare än att göra alla rika. :)

Att upplevelsen av rikedom är relativ är inget konstigt. Det har med avundsjuka och jantementalitet att göra. Men det är inte i sig ett skäl att motverka inkomstskillnader. Vidare - om målet är att jämna ut inkomstskillnader - men inte helt - hur mycket är lagom?

Anonym sa...

"Den absoluta lägstanivån är irrelevant. Kanske inte ur ett humanistiskt perspektiv måhända"

Magnus Persson sa...

Vilket är samma sak som att den inte är irrelevant, eller hur? :)