Lika mycket snömos i Hallengrens debattartikel som under SJ:s X2000

Gårdagens debattartikel av Lena Hallengren i SvD bara tigger om kommentarer. Det är nämligen inte mycket som är rätt - oavsett om man håller med om hennes åsikt eller inte. Åsikten i sig är nämligen inte så oväntad - som denna tidigare artikel, som de rödgröna gemensamt gått ut med, visar.

Vilka argument har då Lena mot avregleringen av tågmarknaden?

Det stora grundproblemet för tågtrafiken är varken beredskapen, signalfel eller isbildning i växlar och hjul. Det är kapacitetsbristen, att det är fullt på spåren, som är det svenska järnvägssystemets riktigt sårbara punkt. Istället för att ta itu med att det är fullt på spåren har regeringen ägnat sig åt att avreglera, bolagisera och privatisera trafikpolitiken.

Det är helt korrekt att det finns stora kapacitetsproblem för tågtrafiken, även när det är sommar. Vad det har i den här debatten att göra förklarar Lena dock inte. För att lösa problemen med kapaciteten finns det bara två enkla lösningar:

• Utbyggda banor
• Längre tåg

Ingen av dessa lösningar är beroende av att marknaden avregleras. Den första är helt oberoende! Oavsett om vi väljer att avreglera eller inte, kommer det kraftigt ökade resandet med tåg att kräva lösningar.

1. Försämrad samordning av järnvägssystemet. En konkurrenskraftig järnväg fordrar en effektiv samordning av trafik, biljettsystem och trafikinformation. Hur köper man en hel resa med byten mellan olika aktörer om det inte finns en samordning med tider och biljetter? En stor svaghet i regeringens förslag är att man inte lämnat några tillfredställande svar på hur detta ska kunna tillgodoses i ett avreglerat system.

Samtliga företag som kör tåg har redan idag biljettsamarbeten inom Samtrafiken. Samtliga tre stora aktörer (SJ, Veolia, Öresundståg) har egna bokningssystem där man även kan boka de andra bolagens tåg. De mindre aktörerna har ofta biljettsamarbete med någon av de stora. Eftersom SJ är ganska ensamma om att inte använda fasta priser, är det dessutom knappast de övriga som kan beskyllas för att vara svåra att samarbeta med.

2. Bytesresorna försämras. Många trafikanter är beroende av att kunna byta linjer för att genomföra hela resan. Med operatörer som plockar ”russinen ur kakan” på kommersiellt lönsamma sträckor blir det svårt att upprätthålla trafik på de sträckor som ensamma kanske inte är lönsamma. Många byten sker också till buss. Med många fler operatörer på spåren att ta hänsyn till kan bytesmöjligheterna försvåras och försämras för resenären.

När det blir konkurrens om "russinen ur kakan" kommer trafikutbud, prisbild mm i stort bidra till att göra järnvägen som helhet mer attraktiv. Många av resenärerna på de mindre banorna gör den resan som en del av en längre resa, där både anslutningsresan och en resa på någon av stambanorna ingår. Redan idag är ganska många byten till buss dessutom dåligt samordnade (vilken inte med tanke på tisdhållningen hos tågen uteslutande är dåligt - det ger extra marginal för sena tåg!).

Dessutom gäller redan idag att den trafik som upphandlas (och alltså inte bär sina egna kostnader, utan samfinansieras av Rikstrafiken), så är bolagen som lägger anbud tvungna att räkna dem för sig själva. Något annat vore prisdumpning, och ett fall för Konkurrensverket.

Nu kan ju vän av ordning dock påpeka att upphandlingen av företagsmässigt olönsam trafik kanske inte är något som borde hända, utan att Lena måhända vill återgå till den situation där all järnvägsdrift var statlig, inom verket Statens Järnvägar. Repliken är då att det var det inte någon brådska med innan 2006...

3. Den regionala tågtrafiken hotas. Fjärrtågen är mer lönsamma att trafikera. Med ett avreglerat system finns det uppenbar risk att den högre betalningsviljan hos fjärrtågsresenärerna kommer att förändra trafikutbudet. Alltså färre regionaltåg och därmed sämre utbud för resenärerna.

Intressant nog är det inget av de företag som redan startat trafik, som inte kan sägas köra regionaltrafik snarare än i varje fall utpräglad fjärrtrafik:

• Öresundståg kör regionaltrafik Helsingör-Köpenhamn-Malmö-Lund-Göteborg/Hässleholm-Växjö/Karlskrona. Till skillnad från SJ stannar man på allt utom småstationer i Skåne (där lokaltrafiken, Pågatågen, stannar)
• Veolia kör Stockholm-Malmö, med trafik liknande InterCity, och nattåg mot Norrland vissa dagar under säsong (skidorter vintertid och Lapplandståget sommartid). Detta är det företag som har trafik som är mest "fjärrtrafik", ändå är det ganska stort resande på delsträckor som Stockholm-Linköping eller Linköping-Skåne. Man har dessutom ett par stopp som SJ inte har - exempelvis i Älvsjö.
• Tågab kör tåg Karlstad-Laxå-Göteborg, typisk regionaltrafik. En linje som SJ dessutom aldrig kört, deras tåg går andra hållet runt Vänern...
• Tågkompaniet kör Gävle-Stockholm. Även i detta fall typisk regionaltrafik med ett par stopp på vägen.
  

4. Dyrt för skattebetalarna. De mindre attraktiva sträckorna lämnas till skattebetalarna. Det kommer inte att vara attraktivt att trafikera de minst olönsamma sträckorna. Då blir det skattebetalarna som kommer att stå för notan.

Med undantag för Tryckfelsnisses hjälp till Lena (hon menar uppenbarligen de minst lönsamma sträckorna) så är det faktum att inte alla tåg kan köras naturligtvis ett problem. Det är dock inte ett problem som på något sätt löses genom att förstatliga järnvägen. Kostnaden för att köra tågen finns kvar, oavsett om det görs i statlig regi, upphandlat genom Rikstrafiken eller på marknadsmässig grund (precis så som SJ AB kör alla sina tåg redan idag). Även om man låter olika sträckor subventionera varandra i ett mer monolitiskt statligt verk, kommer det ju fortfarande så att man behöver betala pengar för att betala löner och andra kostnader för tågdriften. Lena skriver inte tydligt om det kanske är så att hon vill ändra på den saken - man skulle ju kunna tänka sig att hon vill sänka SJ:s vinstkrav, även om hon inte skriver något sådant i sin artikel.

5. Svårare att uppnå klimatmålen. Om det inte är både tillgängligt och attraktivt att åka tåg kommer resenärerna i större utsträckning välja andra alternativ, så som flyg, buss eller bil. Samtliga av dessa är mindre miljövänliga val.

För att tåget ska vara både tillgängligt och attraktivt, särskilt för de samhällsgrupper som är mindre bemedlade (läs: exempelvis studenter) så är det en absolut nödvändighet att tåget blir konkurrensmässigt inte bara tidsmässigt och i sin miljöpåverkan, utan det måste även vara konkurrensfähigt prismässigt. Tyvärr är situationen inte denna idag - SJ har idag en stark fokus på affärsresenärer och andra relativt köpstarka resenärer (som ändå ofta har tåg och tåg att välja på, tack vare många miljömedvetna företags resepolicyer). För bara något år sedan slutade man helt att köra InterCity-tåg mellan Stockholm och Skåne. InterCity-tågen är oftast betydligt billigare än X2000, och det skulle inte förvåna mig om man då tappade resenärer såväl till långfärdsbuss som till flyg.

Tittar man just på de senare två färdsätten - så är det också tydligt vilken skillnad det är mellan en marknad där det finns konkurrens, och där det är en monopolmarknad. Både för flyg och långfärdsbuss finns det tydliga lågprisalternativ. Man behöver inte vara ute tre månader i förväg för att veta att man får en biljett till ett rimligt pris - för den som bokar med kort varsel är det i stort sett alltid billigare att flyga än att ta tåget. När resan dessutom tar längre tid ligger det nära till för många att välja bort tåget. Veolia har säkerligen fått många att välja mellan dem och SJ inte bara för det faktum att de är billigare, utan även att det är enklare att använda tiden ombord nyttigt eftersom internetförbindelse ingår i biljetten (åker man istället SJ så måste man dels välja de dyrare SJ-tågen, dels betala extra för att kunna surfa). SJ:s marknadsidé (snabba resor, hög servicenivå, och kaosartad men oftast ganska hög prissättning) passar helt enkelt inte alla. Lena vill uppenbarligen att det ska förbli så, än att det ska komma in nya aktörer som kan komplementera SJ:s tågutbud.

Som sammanfattning: Lena lyckas i sitt inlägg framföra mycket kritik i sitt inlägg, och det är alldeles uppenbart att studenter i framtiden inte ska kunna räkna med att Veolia får fortsätta sälja överkomliga biljetter mellan studentstäderna Lund, Linköping och Stockholm, utan att de hellre ska flyga med lågprisbolagen. Däremot är det inte alldeles tydligt vilka argument Lena egentligen ville framföra när hon skrev - det finns som sagt mycket tyckande, och mycket kritik, men inget som riktas särskilt mot avregleringen om tågmarknaden. Man kan lite elakt kanske säga att artikeln verkar innehålla ungefär lika mycket snömos som ett X2000 kan samla upp i underredet under en resa...

Läs även: Gunnar, Stefan, Stefan.

Uppdatering: Minister Åsa replikerar också.

Datalagringsdirektivet: Bra Lena och Johan!

I veckan som gick har det inte blivit så mycket bloggande. Har varit på en enveckas doktorandskola i Köpenhamn. Det har också inte gjort att jag hittills inte hunnit blogga om utspelet som Centerpartiet gjorde igår. Jag har heller inte funderat så mycket på det faktum att Tyskland - som till skillnad från Sverige har en författningsdomstol - verkar stoppa förslaget som okonstitutionellt. Att både (m), (s), och flera andra vill införa en förändring som klassats som oförenlig med grundlagen i ett demokratiskt land känns inte bra. Speciellt Moderaterna förväntas ju vara ett borgerligt, liberalt färgat parti. Uppseendeväckande.

Turerna runt datalagringsdirektivet visar på att partiet till viss del åter börjar inse varför det var så bra att vi var kritiska mot övervakning 2006. Som Benjamin Franklin skrev: "They who can give up essential liberty to obtain a little temporary safety, deserve neither liberty nor safety." Men dit är det lång väg att gå, förtroendet är raserat i grunden. Jag ser med hopp på att Centerpartiet åter vågar kritisera även Moderaterna då de försöker inskränka den personliga integriteten utan tydligare motivering. Tyvärr hade man önskat en liknande, mer nyanserad officiell hållning även under FRA-debatterna, där förslagen på nya lagar innebar inskränkningar av den personliga integriteten i ungefär samma storleksordning. Det skadade oss mycket att det slutade som det gjorde.

Läs även: Erik, Laholms Tidning, Anders, Hanna, centerpartiet.se, Johan, Mark, Markus, Magnus.

Är skatteavdrag för tjänster en bra idé?

Veckans debatt i bloggosfären handlar om skatteavdrag för tjänsteköp ("ROT, RUT, RIT...). Sossarna hakar också på med en debattartikel i SvD.

Som medlem i ett alliansparti borde jag rimligtvis förväntas tycka att avdragen är en bra idé, men det gör jag inte. Anledningen till att avdragen införts är ju till mångt och mycket att det är rejält dyrt att betala någon annan för att hjälpa en med något, som påpekas av bland annat bloggen Cornucopia. Ska man betala en hundring till en hantverkare, någon som hjälper en med städningen eller för att få hjälp med krånglande datorer, måste man dra in minst 250 spänn på sitt eget arbete. Eftersom det i många av dessa branscher är väldigt enkelt att jobba på det inte helt korrekta sättet "pengar i näven, utan att berätta för Skatteverket", blir följden att många av dessa jobb ändå utförs, fast svart. Särskilt om kunden är privatperson. Att ge riktade avdrag blir till stor del ett sätt att göra jobben vita.

Men - finns inte precis samma problem även för andra tjänster? Jo! Och dessutom finns det i vissa fall ganska tydliga gränsdragnings- och fördelningsproblem. Vänstersidan har en viss poäng i att det inte är helt uppenbart att det bara ska finnas ROT-avdrag för ägda bostäder, exempelvis. Problemet stannar dock inte där - även annan ekonomisk verksamhet inskränks av höga skatter, det begränsas inte till tjänster utan även varuproduktionen drabbas (med skillnaden att för den senare, är den svarta marknaden betydligt mindre, på grund av ofta stora kapitalbehov).

Att nu bland annat (mp) och stockholmska företrädare för (s) gör utspel om att avdragen ska vara kvar, i alla fall tillfälligt, är första steget mot ett medgivande om att alltför höga skatter inte är bra för samhället. Om avdragen har gett sossarna denna insikt, så kan de ändå ha ett syfte. Frågan är bara om inte läxan snart är utlärd? Jag tror det vore bättre på att satsa på att generellt jobba för ett enklare skattesystem, med mindre byråkrati genom att man använder färre olika skattesatser, det är dock något som kräver att vi ganska rejält funderar på över vad staten och kommunerna både ska och borde göra, om det inte är meningen att vi ska stanna kvar i världstoppsnivå i skatteuttag.

Läs även: Magnus, Eva, Ingrid, Elias, Ola, Sofia, Mary och Erik.

Vad behöver man egentligen lära sig i skolan?

De senaste veckorna har det gjorts ett antal utspel om läroplanen i grundskolan. Först kom förslaget om att halvera matteämnet. Häromdagen gjorde även (fp) ett utspel, de om att göra IT till ett eget skolämne.

Samtidigt verkar det väldigt oklart, i bägge dessa fall, varför man vill göra ändringen. Vilka kunskaper är det egentligen som man måste ha för att klara sig i ett samhälle?

Vi börjar med matten - som i grundskolan har denna kursplan. De stora delarna av det här är rimligtvis sånt man bör ha någorlunda koll på, om man ska klara av att vara en kritisk samhällsmedborgare. Det handlar om ren "räkning", enkel geometri (som behövs för den som exempelvis ska inreda en lägenhet), förståelse för statistik (nödvändigt för att kunna förstå många nyheter), att förstå vad en matematisk funktion är. Allt nödvändigt för enkla vardagsgöromål som att exempelvis göra en budget eller bedöma exempelvis villkor för lån.

Det enda som jag kan tänka mig inte är relevant för ganska många, är att uttryckligen ställa upp funktionerna som algebraiska uttryck, eller använda dem i enkla ekvationer. Samtidigt är dessa begrepp absolut grundläggande för alla som kommer att röra sig någonstans ens i närheten av naturvetenskapliga yrken (eller för den delen inom samhällsvetenskap/ekonomi). Det vore troligen mer eller mindre ogörligt att trycka så mycket matte in på gymnasiet för de som siktar mot högskolan - det är en väl känd sanning bland ingenjörer att matten på NV/TE är ett snäpp tyngre än i grundskolan (då ska man ändå notera att jag är en av de sista som läste när det var uppdelat i allmän och särskild kurs). Och steget är ännu större när man hamnar på Chalmers eller KTH - Statistiken visar tydligt hur mattekunskaperna hos de som börjar studera vid till exempel Chalmers. Så visst är det problem med matteundervisningen - men att därför helt slopa den, är inget annat än att säga att vi i det här landet inte ska ha några ingenjörer. Nu kanske vi inte borde ha det, men då kan man också glömma många av de visioner om ett kunskapssamhälle som finns idag.

När vi går vidare till IT - så lyckas folkpartisterna trots åtskilliga spaltcentimeter ändå inte förklara vad det är de vill att ämnet ska innehålla. Det är ingen tvekan om att få i Sverige idag egentligen förstår sig på IT - själv fick jag egentligen bara läsa en kurs i datorkunskap, där man mest lärde sig använda Microsoft Office. Det är knappast en lämplig kursplan - versionen vi lärde oss finns inte att få tag på sedan snart ett decennium, och skillnaderna är så stora att alla detaljkunskaper är irrelevanta.

Det är också så att kurser av typen "datorkörkort" knappast egentligen ger någon större förståelse av datorer. Få gymnasister idag, även om alla säger att de är autodidakter på området, förstår nämligen egentligen mycket alls av hur datorn intern är organiserad. En dator är nämligen extremt uppbyggd runt matematik - men runt områden som boolesk algebra som inte lärs ut förrän på högskolan. Och frågan är om man egentligen behöver det - såvida man inte blir programmerare? Däremot kanske det vore nyttigt att lära sig enklare programmering och problemlösning med dator (säg, exempelvis att bygga ett kalkylblad för en hushållsbudget, eller liknande? Fast frågan var om det egentligen var det (fp) tänkte sig när de skrev debattartikeln. Det blir som att koka soppa på en spik, att försöka förstå vad de tänkt sig att kursen egentligen ska innehålla...

En bloggare nära dig är toppnamn till valet i Solna

Igår hade vi årsmöte i Centerpartiet i Solna, med smarrig landgång, diskussioner om politik, och dessutom - vi klubbade vår lista i valet till kommunfullmäktige. Det känns som ett riktigt bra gäng - toppar gör Magnus Andersson, efter det kommer Anna Nilsson som jobbar som specialpedagog, sedan kommer lilla moi som nummer tre, och nummer fyra är Martin Karlsson. Blir det den yngsta toppkvartetten i Solnavalet 2010 kanske? Och efter oss kommer ett gäng på arton andra taggade och duktiga kandidater till. Hela listan finns på vår hemsida.

Bättre lön för att panta burkar

En nyhet i det lilla: jag noterar att panten på aluminiumburkar snart höjs. Även om många burkar - 9 av 10 - redan nu återvinns, är aluminiet de är tillverkade av ett av de material som man tjänar allra mest på att återvinna.Att framställa aluminium ur bauxitmalm är nämligen extremt energikrävande. Och om nio av tio burkar återvinns, betyder det också att en av tio inte återvinns. Som sammanfattning: det är trevligt att panten höjts - burkarna är ju då mer värda för den som tar med dem tillbaka till butiken!

Noterat från EU-parlamentet...

Lena Ek (c) var en av de som röstade ner SWIFT-avtalet. Bra så! Om det inte går att överblicka de politiska beslut som man är med att ta, finns det risk att det inte blir som man tänkt sig. Och om det verkligen är grov brottslighet man är ute efter, går det säkerligen att sköta genom de Interpol-förbindelser som finns redan idag.

Rättssamhälle?

Dagens snackis på nätet handlar otvetydigt om Jesper Nilssons blogginlägg, om hur han ska ha blivit behandlad av civilpoliser. Det har funnits en hel del spekulationer på nätet på om historien är fejkad eller inte, men nyhetsrapporteringen hos Nyheter24 har i alla fall fått bekräftat att något hänt. Och att det minst sagt finns delade åsikter om vad som verkligen hände är tydligt. Jag låter de bägge utsagorna tala för sig själva, och konstaterar att även SvD och DN skriver om saken.

Jag kan bara notera att det nästan överallt på allmän plats i Sverige är fullt tillåtet att fotografera (enda undantaget jag kan komma på är skyddsobjekt). Det är även fullt tillåtet att fotografera "personer på stan", även poliser, även om det är många som tror annorlunda. I dagens rättsläge äger man inte rätten att hindra någon att avbilda en, inte ens som polis. Att det varit problem med att brottsliga gäng använt samma metod för att kartlägga vilka som har tjänst som civilpoliser ändrar det inte på något sätt, för det är faktiskt så att i västerländska rättsstater har man normalt sett rätt att göra allt som inte uttryckligen är förbjudet. Tycker man att det är ett problem att polismakten fotograferas "in action" borde det i så fall stiftas en lag mot detta.

Samtidigt - av en helt annan anledning - vore en sådan lag extremt olämplig. I ett rättssamhälle måste man nämligen också kunna lita på att inte bli utsatt för trakasserier från myndigheter - oavsett om det handlar om enskilda tjänstemän eller systematiska problem som man såg i DDR och andra öststater innan muren föll. I ett rättssamhälle blir det därför viktigt med insyn i den offentliga verksamheten, det är därför vi har bland annat offentlighetsprincipen i Sverige, och det är också därför det vore ytterst olyckligt med en lagstiftning som skulle innebära att det blir olagligt att dokumentera polisens insatser och därmed även eventuella fall av övergrepp. Det som på ett fyndigt sätt kallas "undervakning", dvs att medborgare bevakar makthavare av olika slag, har blivit allt vanligare när billig teknik utvecklats.

Kanske skulle den moderna tekniken på sikt även kunna bli en hjälp för den majoritet av poliserna som utan tvekan inte beter sig på ett klandervärt sätt? Tekniken är säkerligen redan så enkel och billig, att det skulle vara en struntsumma för poliser i tjänst att ha med sig mobila videokameror av webbkamerakvalitet och enkla mikrofoner. Motsvarande är ju redan standardutrustning i trafikpolisbilar, för att dokumentera fortkörare och rattfyllerister. Det skulle också kunna vara ett sätt att dokumentera polisinsatser, som bevis att övergrepp inte skett, och även möjlighet att komplettera vittnesmål med teknisk bevisning i form av inspelningar av det som poliserna blir ögonvittnen till... Som bonus skulle det ge ett betydligt höjt förtroende för ordningsmakten att allt de gör dokumenteras väl.

Några andra som bloggat är Magnus, Johan, Hanna, Johan, Ola och Marcus.

Moral är bra, dubbelmoral är dubbelt så bra!

Östran, en socialdemokratisk tidning, ska dra ner. Trots sin politiska färg, tycker man det är lämpligt att göra så genom att frångå bestämmelserna i LAS. På pappret är allt ok, men så är det ju den lilla saken att sossarna vill ha striktare regler än vad som idag finns i LAS.

För oss som varit med förr är det inte så förvånande, även om det går på kors med den politiska färgen. Socialdemokratiska partiet har ju faktiskt självt gjort precis samma sak. Och åtminstone rykten har det funnits även vad gäller Vänsterpartiet.

Moral är bra, dubbelmoral är dubbelt så bra?

Läs även Dayana och Annie.

Sprutbyte är inte tänkt som en bot

Moderaterna är ensamma i Alliansen i Stockholms län om att vara mot sprutbyten. Och nej - sprutbyten är inte någon bra lösning. Samtidigt är man tvungen att mellan två dåliga ting - sprutbyten, eller inte sprutbyten, ändå fundera över vad som är värst. Med sprutbyten riskerar missbrukare dö av överdoser. Utan sprutbyten riskerar de att dö av överdoser, gulsot, AIDS och andra sjukdomar. Och dessutom ha en sämre kontakt med sjukvården, som kan vara en väg in i rehabilitering. Naturligtvis är ett sprutbytesprogram förenat med juridiska krångligheter, som moderaterna i länken ovan mycket riktigt påpekar - men att låta bli, och bara inte bry sig, är i sin tur förenat med rejäla moraliska krångligheter. För mig gör det att ett sprutbytesprogram ändå bör finnas - för även om det inte är en bra lösning, är det den lösning som är minst fel.

Läs även: Gustav, Stefan, Sanna, Maria, Magnus.

Uppdatering: Läs även Gustavs debattartikel.

Proletärer i alla länder, förenen eder... eller kanske inte?

Internationell har enda sedan start varit en viktig del av vänsterideologierna. Med den bakgrunden är dagens debattartikel i SvD från de rödgröna så uppseendeväckande: indirekt säger man med den också att arbetare i Baltikum inte ska ha samma rättigheter att företräda sig själva, som svenska arbetare. Det är nämligen precis det som blir följden av att riva upp Laval - man ger svenska fackförbund rätten att sätta sig på estniska och lettiska fackförbund, om de känner för det (det är notabelt att Laval un Partneri i Vaxholmsfallet hade löner enligt svenskt kollektivavtal, dock ville de inte sluta avtal med Byggnads om ännu högre löner än så). Allt slutade med att företaget Laval gick i konken, byggnadsarbetarna fick åka hem utan jobb, och Europadomstolen gav Sverige smisk på fingrarna för bristande rättssäkerhet. Och det är visst det här som (s) och (v) kallar solidaritet...

Läs även: Hanna, Rickard, Mark

Fackets obekväma sanning

Igår gjorde CUF:s ordförande Magnus Andersson ett utspel om frysning av ingångslönerna. Idén är att det skulle ge unga en större chans att få in första foten på arbetsmarknaden. Idag nappade Jytte direkt på kroken och går till attack. Att sänka (sic!) löner skulle vara att sparka på de som redan ligger ner, påstår hon (notabelt är att Magnus bara argumenterade för en frysning). Att de ungdomar som har det värst i Sverige ("ligger ned") idag knappast är de som har låglöneanställningar, utan den fjärdedel som inte har någon anställning alls, verkar hon inte beakta.

För ärligt talat - vilka är det facket förhandlar för när lönerna sätts? Jo, sig själva. Man är ju sig själva närmast, precis som alla andra. Vilka är då facket, förutom Wanja och andra fackpampar? Jo, till allra största delen de som redan har anställning. Ungdomar som inte fått sitt första jobb söker sällan medlemskap, särskilt om de inte vet vilken bransch de kommer att hamna i än. Med tanke på sin medlemskår är fackets främsta drivkraft i löneförhandlingarna inte att lönen ska hamna på en nivå så att fler kan anställas, utan på en nivå som gör att så många medlemmar som möjligt får höjd lön. Att det faktum att någon utan erfarenhet troligen inte är lika produktiv som någon med lång yrkeserfarenhet tar de inte hänsyn till. Och den som inte klarar av att vara lika produktiv som lönelappen säger att man ska vara, har extremt svårt att få jobb. Om man vänder på det, så riskerar företag som anställer folk som inte drar in mer pengar till företaget än de ska ha betalt, att gå i konkurs.

Så, fackets obekväma sanning är denna: bara för att man använder retorik som säger att man står för dem som är underst i samhället, betyder det inte att man faktiskt gör det. Genom att göra något som vid första anblicken faktiskt verkar sjysst, betyder det inte att man är det. Det kan precis lika gärna vara en björntjänst. 9 av 10 ungdomar föredrar ett jobb med låg lön över inget alls...

Att frysa ingångslönerna må synas drastiskt, men det är faktiskt så att nästan alla kollektivavtal fungerar som miniminivåer. De som redan idag lyckas få anställning till en högre lön har alltså alla möjligheter att förhandla om extra lönetillägg. Kort sagt, genom att sänka ingångslönerna, och därmed minstalönerna, får man en arbetsmarknad med mer möjlighet för parterna (företag och arbetslösa) att själva bestämma vad som är rimligt, istället för att luta sig på arbetsgivarorganisationer och fackförbund. Det är något som är svårt att bemöta för facket och rödmärkta politiker - det är något som ingen brukar tala om - och som stämmer.

Läs även: Karl, Annie, Elias, Hanna, Simon.

LO vill chockhöja skatten för sina medlemmar

Igår gjorde LO ett utspel i Aftonbladet, och sågar jobbskatteavdraget (artikeln hittade jag via Dick), som replik av en debattartikel från Fredrik. Jobbskatteavdraget skapar ett orättvist samhälle, tycker de: "Mer än 70 procent av skattesänkningen tillfaller den halva av befolkningen som har högst inkomster."

Den som tänker efter lite grann, noterar att det kanske inte är så konstigt att det bara är lite drygt halva befolkningen som tar del av jobbskatteavdraget. Själva förutsättningen för att få ta del av jobbskatteavdraget är ju att man har ett jobb! Detta är knappast någon väl gömd hemlighet - snarare gick man tydligt ut med det som en del av Alliansens valkampanj för fyra år sedan. Att gissningsvis ungefär en fjärdedel av (den arbetsföra, antar jag mellan raderna) befolkningen får föga nytta av jobbskatteavdraget beror inte på att de är lågavlönade - utan att de är oavlönade. Man får nämligen sällan lön om man inte har jobb. Det LO:s citat visar är alltså inget annat än en självklarhet, de enda som fått jobbavdrag är de som har jobb.

Det är dessutom så att jobbskatteavdraget i extremt stor utsträckning i första hand är en skattesänkning till de som har normala inkomster - och det var tydligt redan vid valet att så är fallet. Den som är börs-vd har alltså inte fått mer jobbskatteavdrag än den som är sjuksköterska eller polis.

Men - det står naturligtvis LO-medlemmar fritt att göra vad de vill med sin inkomst. Om man som LO-medlem nu tycker att jobbskatteavdraget är så dåligt, föreslår jag att man går in på den här hemsidan, räknar ut hur mycket skatten sänkts, och betalar in det femsiffriga årsbelopp man får fram som en frivillig donation till staten. Eller den välgörenhetsorganisation som man själv föredrar. Eller för den delen, antingen LO eller sossarna, som kampanjbidrag inför valet (är det många LO-medlemmar som tycker det senare, skulle man kunna höja medlemsavgiften och bara utöka bidragen till sossarna som redan ges, så slipper LO:s medlemmar sköta inbetalningen själva).

För övrigt rekommenderas läsning av historien om de tio vännerna som åt på restaurang.

Uppdatering: Karls inlägg på samma tema rekommenderas starkt.

Ett miljonprogram till?

Få har väl missat att de rödgröna har tänkt sig en storsatsning på byggen av hyreshus. Kort sagt, ett slags miljonprogram i version 2.0. Vän av ordning frågar sig varför det är just bygge av hyreshus som ska få statliga subventioner - och inte ägarlägenheter, bostadsrätter, eller radhus och villor? Och varför är det staten som ska organisera denna enorma satsning på nya bostäder?

Man kan också fråga sig varför har man på vänstersidan en sådan skräck för ordet "marknadshyror"? Det är väl inte alldeles otroligt med en något höjd hyresnivå i centrala Stockholm med marknadshyror - den vanligaste invändningen. Samtidigt skulle längden på köerna minska drastiskt, och bygge av nya hyreshus skulle automatiskt stimuleras, när inte enda sättet för byggbolagen att tjäna pengar är på att bygga bostadsrätter eller kontor. Dessutom skulle det faktiskt vara möjligt att skaffa en hyresrätt i centrala Stockholm på mindre än ett decennium eller två. För den som har invändningen om att det skulle drabba de som har en svår ekonomisk situation, är det uppenbara svaret, att det går att hantera det problemet på ett bättre sätt (exempelvis behovsprövade eller inkomstrelaterade bostadsbidrag) än att reglera ner hyrorna för alla, oavsett om de är arbetslösa ensamma mammor eller välbetalda direktörer.

Dessutom har Magnus räknat lite på vänstersidans framtida satsningar. Han kom fram till att subventionerna de vill se, motsvarar en hyreshöjning på 200 kr i månaden för en normal lägenhet. Om de tror att det är den kostnadshöjning som är nödvändig för en verkligt fungerande bostadssektor i de svenska storstadsområdena, varför är de så rädda för att marknadshyror ska dra upp priset? Om det räcker med den lilla höjning som pratas om, skulle ju en ännu större höjning leda till en byggboom så att många av oss kan skaffa två lägenheter var! Och om de inte tror att en sådan höjning räcker - då har de ju faktiskt också ogiltigförklarat sin egna satsning!

Trots utspelets innehållsmässiga svaghet - så pekar det på en mycket stor brist hos både mitt eget parti, och dessutom övriga allianspartier. Odells utredning, som skulle leda till en mer marknadsmässig prissättning på hyresmarknaden, blev bara en tummetott. Det duger helt enkelt inte.

Läs även ett äldre inlägg från Per Ankersjö om mjuka marknadshyror.

Lögn, förbannad lögn, och statistik

Få har väl missat att Fredrik Reinfeldt råkade försäga sig vad gäller statistik i tv-debatten här om dagen och påstod att antalet sysselsatta 2009 kvartal 4 var 100.000 fler än tre år tidigare. Rent objektivt är kritiken naturligtvis sann: Det är inte 100.000 till som är sysselsatta jämfört med för tre år sedan. Samtidigt, om man man justerar jämförelsedatum till att vara ett halvår tidigare (dvs innan det var känt hur valet gick), så hade uttalandet stämt. Och variationerna i siffrorna är så stora att det är osäkert om man alls kan uttala sig vettigt, när felmarginalerna är så stora att det är tveksamt om en sådan skillnad är statistiskt säkerställd. Ytterligare kritik har framförts att det inte är helt transparent att använda ett absolut tal (dvs antal sysselsatta) snarare än ett relativt (dvs andel sysselsatta). Andelen sysselsatta har nämligen på grund av befolkningsökningen gått ner en aning, trots att ungefär lika många är sysselsatta.

Nej, för att göra någon vettig jämförelse måste man se en mer komplett bild. Dessutom bör man ha i bakhuvudet att olika definitioner på vem som räknas till vilken grupp, statistiskt, kan spela roliga spratt med siffrorna. Dessutom varierar sysselsättningen över året och framför allt så styrs den till största delen inte av politiker utan av konjunkturläget. Med bakgrund av det, och det faktum att vi enligt många just nu har den största ekonomiska krisen sedan trettiotalet, så tycker jag att vi kan sluta käbbla om exakt vilka statistiska siffror som är de korrekta. Trots att vi har en kris, och att sysselsättningsgraden gått ner något sedan toppen nåddes, så har sysselsättningsnedgången från toppen ändå gått betydligt långsammare än exempelvis vid krisen vid millenieskiftet.

Alla som tror att vänstersidan hade hanterat krisen lika väl, har nog bedragit sig. Det är inte statistiskt korrekt att rätt av jämföra sysselsättningen 2006 (under brinnande högkonjunktur) med den 2009 (i stark ekonomisk kris). Jag tror att om vi inte hade fått ett maktskifte 2006, så hade nog både sysselsättning och sysselsättningsgrad gått ner rejält, och vi hade överhuvudtaget inte behövt ha någon debatt om i vilken riktningen statistiken ändrar sig.

Medmänsklighet

Jag noterar med glädje att den linje om vård för papperslösa som röstades igenom på centerstämman, nu också håller på att bli regeringspolitik. Trevligt!

Personligt rekord i tågförsening

I fredags, eller ska jag kanske skriva i lördags, lyckades jag med konststycket att tangera personligt rekord i tågförsening (SJ innehade det tidigare rekordet med ca 5 timmar, sedan kontaktledningen rivits ner på västkustbanan, och man lyckades med konststycket att ersätta två fulla Öresundståg, som borde gått två timmar isär, med en enda buss var, dessutom flera timmar efter ordinarie avgångar). Den här gången åkte jag med Veolia, och det visade sig inte vara dagens bästa val. Knappt något tåg gick ju i fredags helt i tid, men mitt val visade sig tyvärr vara en värre nitlott än andra.

Nästan en timma sent redan innan tåget kört in på spår 12 på Stockholms C. Sen hann vi knappt till Nyköping innan loket havererar. Jag som trodde att jag bokat biljett mot Örkelljunga med goda marginaler (1½ timme byte i Hässleholm, och en andra anslutning två senare) fick se anslutningarna fara all världens väg. Ingen fara när man har en resplusbiljett, men tråkigt när man hade tänkt sig att komma hem i normal tid. Nu rullade tåget in i Hässleholm först 03.15 (ca 6½ timme sent), och taxin var inte i Örkelljunga förrän 03.55. Fem timmar senare än tänkt. Som tur är finns restidsgaranti - och ganska många av SJs tåg var också rejält försenade även om det inte var riktigt lika illa.

Samtidigt frågar man sig om lite snö - i fredags snöade det visserligen, men den stackars centimeter som kom då var inga problem ens för en cykel - verkligen ska kunna få infrastrukturen att kollapsa helt? Att just mitt tåg blev ännu mer försenat får väl däremot hänskjutas till ren oflax...

Skivbolagen: "Gör som vi säger, inte som vi gör!"

I tisdags höll Ung Allians en workshop om upphovsrätt. Intressanta diskussioner, tyvärr kändes rapporten lite som soppa kokt på en spik. LUF:s krav på registrering framstår dessutom som ganska orealistiskt för mig. Det klarar inte att hantera den nya situation som har uppstått där allt mer material genereras av amatörer ("användargenererat material" är visst det buzzword som gäller). Detta är något som är tydligt för mig som var aktiv som amatörmusiker (s.k. tracker-musiker). Redan för över decenniet sedan distribuerades musik, utan större problem, helt gratis över nätet. En del av den var uppenbarligen ganska bra, eftersom den senare blivit utgiven på skiva.

Det intressanta är bara, att det ofta i dessa fall inte är att det beror på att man fått skivkontrakt (många var aldrig så intresserade av det utan höll på mest för skojs skull). Flera fall har avslöjats där mer eller mindre kända artister helt enkelt plagierat amatörerna. Det mest uppmärksammade är Timbalands och Nelly Furtados låt "Do It", som i stort bygger på ett verk av en finne och en norrman. För tillfället ligger fallet i rätten, både i Helsingfors och i Florida. Notabelt är att det bara är norrmannen som driver ärendet, som egentligen inte är kompositör utan bara den som gjort den version av låten som "Do It" till stora delar bygger på genom excessiv sampling. Finnen gör inga uttalanden men det intryck man får är att han inte tycker det är lönt att lägga ner möda på det, även om skivan givits ut i miljontals exemplar. Flera mer eller mindre liknande fall finns på andra håll, även om det är i mindre skala.

Andra fall som uppmärksammats är det fall i Kanada, där skivbolagen fortsatte lägga in låtar på skivor, fast de bara hade tidsbegränsade rättigheter, eller Edwyn Collins som förgäves kämpar mot skivbolag som återsäljer rättigheter de inte har och till och med har blockerat honom från att lägga ut sina alster på bland annat Youtube.

Alla dessa tre exempel är fall där det är upphovsmännen som har en konflikt med skivbolagen, inte skivbolagen som har konflikter med piratkopierare. Tvisterna gäller inte tolkning av kontrakt, eller ersättningsnivåer, utan vem som faktiskt innehar upphovsrättigheterna. Samtidigt har skivbolagen i den politiska debatten runt upphovsrätten satt sig på höga hästar, och hävdat att det är viktigt med en stark upphovsrätt för att skydda upphovsmännen. "Gör som vi säger, inte som vi gör!" är en devis som man omedelbart kommer att tänka på.

En framtida upphovsrätt måste ta även dessa fall i beaktande. De riskerar att bli normalfallet i framtiden, när allt mer användargenererat material dyker upp på nätet.

Det är också därför LUF:s förslag om registrering för att upphovsrätten ska gälla inte är realistiskt. LUF anser uppenbarligen att fall där en stor organisation utnyttjar amatörverk är helt acceptabel. Det är inte ens tydligt om de anser att ursprungsupphovsmannen i dessa fall ens har rätt att bli nämnd som medupphovsman, eller om det kommer att vara fritt fram att plagiera oregistrerade verk...

Flera av dessa fall skulle även med Piratpartiets krav på kraftigt kortad kommersiell upphovsrätt bli ett problem. I många fall av dessa bortförklarar sig man dessutom, när man snott en hel låt, med "jag samplade ju bara", och Piratpartiet vill tillåta fri sampling. Tyvärr är det oklart när sampling övergår i kopiering. I Piratpartiets partiprogram är det dessutom oklart vad som ska hända med den ideella upphovsrätten (i sin FAQ skriver man att man tycker att det funkar bra idag - bah, humbug!). Kort sagt, dessa fall är frågeställningar som fortfarande behöver få en tydlig lösning. Ingen politisk aktör tycks mig ha några svar. Än.

Lästips om LAS

Magnus Andersson har idag ett debattinlägg på Politikerbloggen om LAS. Enligt statistik han tagit del av har småföretag - med möjlighet till små undantag i LAS-reglerna, i betydligt större grad anställt unga när det gått dåligt i samhället i stort. Jag är föga förvånad. Gör man det krångligt att anställa tenderar företagare att undvika att anställa...

Jag vill också passa på och göra lite självreklam för två blogginlägg på samma ämne: Jag har tidigt skrivit om hur LAS är strukturellt diskrimerande, och föreslagit att den rivs upp från grunden.

Läs även: Annie och Johan.

Saab Automobile köps av Spyker

För några minuter sedan direktsändes delar av Mauds och Jörans presskonferens om att Saab köps av Spyker. Det blir alltså inte, i varje fall inte på kort sikt, så att Saab läggs ner. Många teknikfantaster gläds säkerligen. Man kan också glädjas att det till sist kom en lösning som inte innebar fullkomlig nedläggning, även om det satt långt inne för GM:s del. Det är en besparing av skattepengar, jämfört med sossarnas förslag, på ett par hundra kronor per skattebetalare. Som påminnelse om hur Sahlin ville lösa nedläggningshotet mot Saab finns nedanstående Youtube-video:



Det är nog inte någon högoddsgissning att Saab kommer att se annorlunda ut när ägarbilden blir helt annorlunda än vad den varit både det senaste decenniet och innan dess. Det är en intressant utmaning Spyker tagit sig an att göra Saab lönsamt, och jag skulle inte bli så förvånad om en del i den strategin innebär att antalet anställda minskar. Låt oss hoppas att de lyckas väl, och att Saab blir världsledande i att bygga häftiga miljösnälla bilar.

Läs även (media): DN, SvD, SVT, Aftonbladet, Sydsvenskan, HD, Expressen, Ny Teknik (x2)
Läs även (bloggar): Annie, Oscar, Per

Känns inte buss Nacka-City-Solna-Täby som en sniklösning?

För en dryg vecka sedan rapporterades det att SL funderar över särskilda ledbussar mellan Värmdö och Täby via Solna, i upplägg liknande så kallad BRT (bus rapid transit), dvs särskilda snabbussar som mer liknar spårväg i upplägget, och helst med egna filer. SL har en utredning tillgänglig här. Det närmsta som finns i Sverige är stombussarna i Göteborg, även om de till stor del går på det "vanliga" bussnätet och inte har egna filer. För övrigt kan jag konstatera att jag kliade mig ordentligt i huvudet när det påstods i utredningen att Halmstad har ett BRT-system. Halmstad har några hundra meter bussgata längs med Brogatan mitt i centrum, och om jag inte minns helt fel någon stump ute vid Eurostop också. Med andra ord är bussarna i Halmstad snarare som de bussar som redan finns i Stockholm, som redan till stor del har helt egna körfält och gator i innerstaden.

Men - förutom att bussar är en enkel lösning på kort sikt - finns det något bra med idén på lång sikt? Busstrafiken mellan Nacka och Slussen kommer fortfarande att vara riktigt tät, med skillnaden att alla inte hoppar av vid Slussen för två byten till. Frågan är hur egentligen rusningstrafiken kommer att se ut - även med kollektivtrafikfält, kommer det att funka? Det man tjänar på att köra buss i låga investeringskostnader, kommer också tillbaka i form av sämre komfort och svårbedömda restider. Inte ens ett helt separerat busstrafiksystem kan räknas som konkurrenskraftigt med tåg eller tunnelbana.

På sikt frågar jag mig om man inte skulle kunna ordna transporter mellan Solna och Nacka mycket enklare med den tunnelbana som redan finns mellan Solna och City, blå linjen. Den tar idag slut i Kungsträdgården, men idén om fortsättning till Nacka har funnits sedan start och finns fortfarande. Nacka är i princip också den enda större närförorten som inte har någon spårbunden anslutning med centralen (bara den enkelspåriga Saltsjöbanan till Slussen). Även om investeringskostnaden är högre, blir lösningen i slutänden så mycket bättre med tunnelbana. Och det har SL själva också kommit fram till, i en tidigare utredning tillsammans med Nacka kommun, Värmdö kommun, Stockholms stad samt landstinget. Det tycks man inte vara medveten om längre? Eller så vill man helt enkelt inte vara medveten, ledande landstingspolitiker har ju uttalat sig om att tunnelbanan redan är färdigbyggd.

Själv ser jag snarare buss som en tillfällig lösning som är den bästa som är enkel att ordna på kort tid, i väntan på en framtida, bättre, infrastruktur. Även om man omgående bestämmer sig för att bygga tunnelbana kommer det dröja många år innan man kan klippa band på invigningen.

Mot en avveckling av arbetsförmedlingen

Centerpartiet kom med flera omtalade förslag under veckan som gick. Ett sådant var idén om att privatisera arbetsförmedlingarna genom ett jobbpengsystem. Privata jobbförmedlare har en möjlighet att betydligt bättre kunna nischa sig mot de jobbsökande. Nu har jag (som tur är) haft ett nästintill obefintligt behov av att använda Arbetsförmedlingens tjänster själv, men Maria har det. Och hon bodde vid tillfället i Uppsala, där de borde vara vanare vid akademiker. Enligt vad som publiceras om Arbetsförmedlingen hos SACO, verkar hon inte vara ensam.

Läs även: Ekot, SVT, Elias, DN, SvD, Helen, Annie, Karl.

Hur högt borde det nya området vid norra station vara?

Debatten runt norra stationsområdet på gränsen mellan Solna och Stockholm har gått flera varv. Senaste nytt är att det ser ut som att kostnaderna för överdäckningarna inte kommer att täckas av byggnationerna ovanpå. Kanske inte så oväntat, det är inte gratis att bygga in Sveriges mest trafikerade motorväg. Samtidigt kan man se att planerna för området ändå är relativt modesta - normalnivån kommer att vara 7 våningar, en våningshöjd som redan idag är ganska vanlig i innerstan. Intressant nog skulle, med grov räkning, det bara behövas ytterligare två våningsplan för att nå en exploateringsnivå som skulle göra överdäckningen till en nollsummeaffär för Stockholm (förutsatt att betalningsviljan för marken för byggherrarna är proportionerligt mot den faktiskt användbara ytan i husen som byggs). Hus som är nio våningar höga är ganska vanliga i Solna (även om man räknar bort Blåkulla där jag bor), även om de inte alltid är byggda i kvarterslösningar. Risken att det dominerar över omgivande hus är också ganska liten, eftersom både Stockholm sydöst om norra station och KI/KS nordväst om norra station ligger på höjdryggar.

Det är intressant att sammanföra dessa ekonomiska frågeställningar, med det faktum att området blir lägre än som ursprungligen var tänkt, och att SL som följd blivit tveksammare till att dra dit tunnelbanan.

Avvägningen mellan lågt och högt är för övrigt något som ledde till heta diskussioner i Centerpartiet i Stockholms läns arbetsgrupp för hållbar stad och region, med flera åsikter i frågan. För om man bygger högt, kan man göra det på två sätt; antingen genom att från början planera för höga hus (exempelvis med bra kollektivtrafik, tydliga cykel- och promenadstråk, parkering under mark), och med samma täthet få gott om plats för exempelvis parker, eller genom att helt enkelt ta ett vanlig "hyreslimpa" och lägga på ytterligare några våningar - och få ett område som är ännu tätare än utgångsläget, men i ett asfaltslandskap av bilparkeringar och utan fungerande gång- och cykeltrafik. Det slutade med att vi inte kom överens om annat än att tätheten och miljöpåverkan nära - men inte om hur. Vårt systerdistrikt i Stockholms stad har kommit till en betydligt gemensammare ståndpunkt.

Läs även: Per, Johan, Helen, Per igen samt en artikel i SvD.

Nej tack, Terje!

För någon vecka sedan fick jag ett brev i inkastet på min dörr från Terje och Hyresgästföreningen, som ville att jag skulle bli medlem. Eftersom det pågår en ombildning i huset där jag bor, och jag tänkt köpa, är jag inte riktigt med i målgruppen. Samtidigt kan jag förstå att de som vill bo kvar som hyresgäster kan behöva någon organisation som står bakom (det är inte alldeles ovanligt att nya BRF-styrelser har dålig koll på vilka rättigheter som en hyresgäst har).

Samtidigt läser jag en del av det övriga man säljer sig med:
"hyreslägenheten är bland de sista samhälleliga rättigheterna som tack vare vårt arbete ännu så länge inte har lämnats till marknadskrafterna"
(man kan ju fråga sig hur många av de stockholmska köande inflyttade ungdomarna som har fått uppleva att det är en "rättighet" att få hyra)

Ja, det är sant, hyran för min lägenhet har varit låg. Men samtidigt har många andra som flyttat in ungefär samtidigt som mig ingen lägenhet alls. Att sänka hyrorna så lågt, så att företag inte tjänar pengar på hyresgäster, kramar man nämligen bara ihjäl de företagen som gör det. Hyresmarknaden i Stockholm är helt enkelt ihjälkramad. Ombildningarna till bostadsrätt är även det en tydlig följd.

Det behövs kort sagt en rejäl reform av hyresmarknaden, och en som Hyresgästföreningen antagligen inte kommer att gilla (som den socialistiskt rödfärgade förening de är). Att den som hyr ut sin bostadsrätt i andra hand i extremfallet kan tänkas vara en ockrare, även om man inte tar ut mer än självkostnadspris, känns också konstigt. Kort sagt, det skulle behövas en reform där den som redan har ett kontrakt även i fortsättningen får ett tydligt skydd (eftersom man är i en helt annan sits som inflyttad), men där man lägger mindre jobb på att, i välvilja, försöka skydda den som ännu inte flyttat in.

Och - precis där är anledningen till att jag aldrig ens varit i närheten av att gå med i Hyresgästföreningen. Deras mål är rakt emot mina! Hade de varit en ren intresseorganisation, och bara stått för att bevaka hyresgästers rättigheter, så kanske det hade varit annorlunda. Nu har man en ganska tydlig politisk agenda, och då är chansen att värva mig minimal.

Läs även: SvD (x2), Per

Debattinlägg i Mitti om Kymlinge

Magnus Andersson och jag har ytterligare ett debattinlägg i följetongen Kymlinge i vår lokala tidning Mitti. Finns att läsa här tills de släpper nästa nummer i början på nästa vecka. Passa gärna på att också besvara den enkät om Kymlinge som Kymlingekampanjen har.

Att ombilda eller inte ombilda, det är frågan

I eftermiddag har vi köpstämma i huset på gården där jag bor. De av er som bor i Stockholm känner säkert till området jag bor i, Blåkulla. Till skillnad från en del andra bloggande Hagalundare som känt att de måste tänka efter en gång extra innan ombildning kan diskuteras, har jag inga ideologiska betänkligheter med att låta huset jag bor i bli bostadsrätter, oavsett om det hade legat på en lite finare adress än det gör. Samtidigt har jag inte, som vi uppmanats av vår BRF-styrelse, valt att lämna in en fullmakt. Att besluta om en affär i mångmiljonklassen är inte något man gör helt förhastat, och jag har velat läsa igenom allt ordentligt innan jag snart går ner för att rösta ja. Jag har heller inte något emot att bo i en hyresrätt och kommer bo kvar oavsett vilket resultat omröstningen får. Jag har helt enkelt valt att titta rent ekonomiskt på frågan.

Jag kan också, precis som jag tidigare skrivit, konstatera att den situation vi idag har med ombildningar av hyreshus inte är önskvärd. Alltför många hyresgäster får dollargrin i ögonen när en ombildning kommer på tal. Det är inte så konstigt, eftersom ett bostadsrättshus är värt betydligt mer än ett hyreshus. Hyresregleringarna kommer alltså inte bara att ge en skev hyresrättsmarknad, utan också sabba hyreshusmarknaden, där hyresgästerna själva har en betydande prisfördel gentemot kommersiella företag. De kan ju värdera huset efter det faktum att det kommer att vara bostadsrätter efter ombildningen, medan bostadsföretag måste värdera huset som hyresrätter.

Slutligen kan jag konstatera, att även om ombildningarna kritiseras för att vara den enskilde närmast, är en förhållandevis kollektiv lösning. Numera har vi ju också en tredje ägandeprincip - ägarlägenheten. Vore det inte intressant med en lösning där vissa lägenheter i ett hus kan ombildas till lägenhet, medan de som vill förbli hyresgäster kan fortsätta vara det? Som reglerna ser ut idag får ägarlägenheter bara bildas i nybyggen.

Uppdrag granskning om stipendiedoktorander

Jag vill tipsa om något som annars inte brukar vara huvudämnet på den här bloggen - studievillkor för doktorander. Frågan är något som sysselsatt oss i Doktorandsektionens styrelse på KTH flera gånger under året. Det förekommer att doktorander (som ju redan har en vanlig examen på magisternivå, dvs motsvarande civilingenjör, i botten) inte får mer pengar än vad man får på studiemedel.

Igår körde Uppdrag granskning ett reportage om frågan i TV. Bland annat kommenterar Fredrik Häggström, doktorandombud på KTH, frågan. Tidigare har samma fråga behandlats även i Osqledaren.

Orsaken är att de ofta finansieras av sina hemländer, och om det är ont om pengar så hamnar den som vill doktorera på KTH gärna i kläm. Alternativet är ju att inte doktorera på KTH alls, och det är oftast inget önskvärt resultat för doktoranden. Kort sagt, det är som upplagt för att den som kommer till Sverige för att doktorera hamnar i en situation som inte kännetecknas av sjyssta villkor. Särskilt illa blir det genom att den som kommer hit sällan har koll på varken avtalade löner i den s.k. .doktorandtrappan, eller att de stipendier de ofta erbjuds inte berättigar till ett socialt skyddsnät. De hamnar helt enkelt väldigt enkelt i kläm mellan sina hemländer och de svenska universiteten.

Slutligen, även om reportaget tar upp ett viktigt ämne som förtjänar mer uppmärksamhet, kan jag ändå inte sluta reta mig på alla konstiga sakfel i reportaget. På engelska pratas det om en doktorand som studerar bränsleceller, men i den svenska översättningen blir det "avancerade batterier". Av någon konstig anledning illustreras prat om ICT-skolan med bilder på ett kemilabb. Och doktorander betraktas alltigenom reportaget som forskare, när man normalt sett inte formellt blir del av forskarvärlden förrän man fått sin doktorsexamen. Menmen, man kan kanske inte förvänta sig så mycket korrekthet av journalister...

Mer bostadsdebatt

Noterar kort gårdagens utspel i SvD, där Stellan Lundström kräver en mer marknadsmässig hyresmarknad, än den genomreglerade vi har idag. Ja tack, tänker jag bara kort, och hänvisar den intresserade till ett äldre blogginlägg för motiveringen.

Strukturell diskrimering av unga, lektion 1

Läs gärna gårdagens debattartikel i Aftonbladet och dagens replik. Den skriver i klartext mycket som diskuterades i helgen när jag var på valkurs. Genom att ha starkt anställningsskydd, och höga ingångslöner, tvingar man nämligen nytillkomna på arbetsmarknaden att arbeta i stort sett lika effektivt som erfarna anställda. Det är inte alltid unga faktiskt klarar av att göra detta, ofta med arbetslöshet som följd...

Läs även exempelvis: Helen, Johan, Maria och Ingrid.

Schweizisk intolerans.

Jag skakar på huvudet när jag läser artiklarna om minaretförbudet i Schweiz. I konsekvensens namn så borde detta innebära att även kyrktorn ska förbjudas, annars vore det att särbehandla islam. Eller hur tror ni schweizarna hade känt sig om katolska kyrktorn förbjöds i mellanöstern?

Licentiatseminarium imorgon

Det är nog flera av mina läsare som tyckt att det var lite väl tyst på min blogg på sistone. Jag har helt enkelt haft fullt upp med annat. Det märks också om man kollar i min kalender - just nu har jag fullt upp med dels undervisning i kursen Inbyggda styrsystem, dels forskning inom CESAR-projektet. Dessutom har planeringen inför valet nästa år börjats. Slutligen ska jag presentera den senaste kioskvältaren i form av min lic-avhandling imorgon. Den som eventuellt känner för att lyssna är välkommen förbi imorgon kl. 14 (ej akademisk kvart). Själv ska jag återgå till att göra det sista småfilandet på presentationen innan jag går och lägger mig i tid ikväll, och hoppas att allt ska gå vägen imorgon...

Hattifnatt i Laholm

Man kan ju undra vad de håller på med hemma i Laholm. 60 hattar för 300 kronor styck? Visst, de är del av ett särskilt arbetssätt, men det låter ändå inte särskilt billigt; man hade säkert kunnat nöja sig med enklare hattar, kanske till och med färre (man har nog knappast möte med sextio chefer i taget). Mina partikamrater där hemhemma verkar undra ungefär lika förundrade över beslutet som mig...

Förslaget till riksdagslista färdigt

Nomineringskommittén har gjort klart sitt arbete, och kommit fram med ett förslag till riksdagslista. Enligt förslaget står jag på plats 26. Jag kan inte tycka att jag är missnöjd med att ha hamnat en bit ner - dels är jag rätt nyinflyttad, dels har jag inte drivit den allra hårdaste kampanjen. För egen del har det inte så stor betydelse var man hamnar, om man ändå inte står på realistiskt valbar plats. Att jag puttats ner är också ganska naturligt, med tanke på att vi är tre killar från Solna i ungefär samma ålder, alla med varianter på ingenjörsexamina, som ställer upp.

Det är bara naturligt att det är min namne som får fronta, dock har även han puttats ner, även om det bara är en enda plats. Samtidigt är det, som Ingrid påpekar, stor skillnad mellan plats 3, 4 och 5. Vi har idag i länet tre mandat, så den som står på tredjeplatsen kommer nästan säkert in, och den som står på fjärde kommer ha en god chans att kampanja sig in när vi vinner fler röster än tidigare, eller i varje fall tjänstgöra som ersättare. På femteplatsen och neråt är det däremot jobbigare, om man inte har en mycket lyckad personvalskampanj...

Uppdatering: Läs även kommentarerna av Magnus, Tobias och Stefan.

Uppdatering 2: Även Fredrick kommenterar.

Mera Kymlinge

En kortis: Jag har en insändare i debatten om Kymlinge veckans Mitti. Går att läsa här tills på tisdag. Jag vill också uppmärksamma namninsamlingen.

Öppet brev till Centerpartiets riksdagsledamöter

(nedanstående har skickats per e-post till samtliga riksdagsledamöter för Centerpartiet, tillsammans med en uppmaning om att lämna eventuellt svar här på bloggen istället för privat via e-post)

Hej!

Förra årets omröstning om signalspaningslagarna är antagligen den händelse i riksdagen som väckt mest uppmärksamhet i samhället under hela den här mandatperioden. Vi i Centerpartiet har fått utstå särskilt stark kritik, även om det inte varit vi som drivit på frågan. Att vi kritiserats extra starkt beror förstås till stor del att vi före valet mycket tydligt gick ut med ett mycket tydligt budskap i vårt öppenhetsmanifest- där signalspaning uttryckligen nämns som ett hot mot ett öppet samhälle.

Imorgon onsdag blir frågan aktuell igen - då ska omröstningen om tilläggen ske. Tyvärr stämmer de 15 punkter som blev den politiska överenskommelsen i fjol, inte att bli verklighet i och med dagens omröstning. Flera av dem kommer inte att genomföras i praktiken; eller bara vara till för syns skull. Som några av de tydligaste exemplen kan nämnas:

• Domstolsprövningen inte att genomföras av en faktisk domstol, utan något som bara har en domstols namn (den uppfyller enligt Advokatsamfundet inte Europakonventionens krav på opartiskhet).
• Det nyformulerade begreppet "trafikstråk" har inte använts på ett sätt så att det effektivt kan man minska spaningsuppslagen, utan kan troligen motsvara mindre städers trafikmängder.
• Att det inte ska spanas mot Sverige är en garanti som inte går att få; det var ett uttryckligt svar på en fråga jag ställde under den FRA-hearing som Centerpartiet anordnade.
• Underrättelseskyldigheten till enskild går inte att uppfylla i praktiken, i varje fall inte med mindre än att vi gör det olagligt att använda internet anonymt, och ställer krav på alla internetoperatörer och andra som tillhandahåller internetuppkopplingar (dvs även kaféer mm), att föra en tydlig logg över vilka personer som varit anslutna.
• Mikael Nilsson tar upp ytterligare några, plus reder dessutom ut ett par vanliga missförstånd runt vad som egentligen står eller inte gör det i liggande förslag.
  

Med ovanstående motivering kan jag inte annat än konstatera att förarbetet på signalspaningslagarna inte uppfyllt de krav vi ställt. De är dåligt genomarbetade, inte anpassade till hur bland annat Internet faktiskt fungerar, och dessutom inte organisatoriskt genomförbara. De har kritiserats skarpt från flera håll, bland annat Amnesty, och även anmälts till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Att lagändringarna som ska debatteras imorgon fortfarande inte är bra, är ett faktum som länge varit tydligt för den som har den tekniska bakgrundskunskapen och följt debatten. Det är mycket svårt för oss att ställa oss bakom förslaget och samtidigt på ett trovärdigt sätt kunna möta väljarna rakryggade. Det är också ett faktum som våra politiska motståndare i (s) enkelt utnyttjat, trots att de en gång i tiden la fram ursprungsförslagen.

Det kan knappast vara tydlig centerpartistisk politik att driva igenom dåligt skrivna lagar till varje pris, som dessutom går mot både våra egna vallöften och är brott mot löften som Alliansen som helhet kommunicerat till såväl väljare, sympatisörer som medlemmar. Jag ber dig
därför överväga knappen "Avstår" i omröstningen imorgon.

Med vänlig hälsning
Magnus Persson (c), Solna, civilingenjör och doktorand.

Läs även: SvD, DN, Erik, Oscar, Sophia, Staffan, Markus och Mark.

Sverigedemokraterna har fel

En artikel i Aftonbladet gläder mig mycket. En FN-rapport visar att migration är en historia som är bra för i stort sett alla inblandande. Såväl mottagar- som avreseland tjänar på flytten, liksom den som flyttar. Riktigt trevligt, och glädjande för de av oss som vill se en öppen värld. Frågan är vad Sverigedemokraterna tycker om rapporten? Deras invandringspolitiska program skriver ju öppet på flera platser att de tror att invandring kostar pengar. Vad baserar man det påståendet på? Och hur har man tänkt bemöta rapporten från UNDP?

Forska fritt eller forska rätt?

Forskningsfinansiering är en intressant debatt. De senaste veckorna har en följetong på temat ägt rum på bland annat Ny Tekniks debattsida:1, 2, 3, 4, 5. Debatten har pågått en längre tid, och när jag lite snabbt sökte på nätet hittades även artiklar hos bland annat SSF och Vinnova. Jag hittar också två artiklar av förre högskoleministern, Lars Leijonborg, på DN, 1, 2, om den nya finanseringsformen "strategiska satsningar". Frågan är onekligen viktig, även om debatten runt den varit mycket segdragen. Det finns mängder av debattinlägg som jag inte orkat leta reda på, förutom de som jag länkat här.

Vilka är då utmaningarna, vad gäller att skaffa en fungerande forskningsfinansiering?

Dagens situation

Forskning finansieras i allmänhet genom tre olika sätt:

• Fakultetspengar. Dessa fördelas genom universitetens organisation som en "grundplåt" för kommande forskning
• "Ansökningspengar". Här ingår både helt "svenska" pengar från exempelvis Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) och Vinnova, och olika former av EU-pengar (inom mitt forskningsområde: ramprogrammen, ARTEMIS, ITEA). Pengar fås efter att projektansökan skickats in, och enligt någon bedömningsgrund jämförts med andra ansökningar. Formerna för ansökan och granskning (review) varierar en hel del mellan olika organisationer och ofta även mellan olika utlysningar (calls). Normalt kräver dessa utlysningar alltid medfinansiering från industrin, men formerna varierar. Begränsningar i hur de konsortium som står bakom projekten får vara sammansatta är också mycket vanliga, och varierar i hög grad.
  
• De av Lars Leijonborg nämnda strategiska pengarna, som beskrivs i länkarna ovan.
  

Att mäta kvalitet

Naturligtvis ska all offentligt finansierad forskning vara av god kvalitet, det är självklart att vettig hushållning av invånarnas skattepengar ska användas på ett så gott sätt som möjligt. Den principen är väldigt enkel, tyvärr är den svårare att omsätta i praktiken. Det är mycket svårt att mäta kvaliteten på forskning, utan att göra en omfattande review av forskningen. Det ingår naturligtvis alltid sådan i många typer av forskningsprojekt, men det är alltid svårt för en utomstående att på endast totalt någon vecka, bedöma kvaliteten av något som tagit flera manår att utföra. Det kräver också att andra forskare lägger ner tid på att granska resultaten från ett projekt, eftersom det sällan är tydligt vilken betydelse forskningsresultaten har om man inte har betydande sakkunskap inom området.

Ett sätt att mäta kvalitet, som på sistone ökat i omfattning, är bibliometri, olika former av statistiska analyser på hur mycket forskare publicerar, i vilken mån de citerar varandra, och så vidare. Att bibliometri kan ha sitt syfte är tydligt, men det är också ett grovt verktyg. Bibliometri ger ju inte tydligt resultat förrän efter några år, när andra forskare har börjat läsa artiklarna och skriva egna arbeten baserade på det. Det finns även ett antal statistiska fenomen som dyker upp beroende på vilka statistika som används, och det finns även en uppenbar risk att forskare anpassar sitt sätt att publicera till den forskningsfinansiering som ges. Kanske man försöker publicera med mindre "deltan" mellan efterföljande publiceringar om samma ämne, eller så "dubbelpublicerar" man i större grad mot olika målgrupper. Man kan även välja fora som är de som är effektivast - lättast att komma in i, men som ger störst "nytta per krona" vad gäller creds i forskningsfinansieringssammanhang.

Vidare kan konstateras att bibliometri, på grund av sin natur, endast mäter det förgångna. Att ett kommande projektförslag är bra, är på inget sätt nödvändigtvis givet av det faktum att det är skrivet av forskare som tidigare presterat bra. Det finns naturligtvis en samkorrelation, men det är inte alldeles ovanligt att projekt helt enkelt går under av det faktum att det finns för stora skillnader i forskningsansats mellan olika projektpartner (som var en tidigare varit duktiga forskare, men endast på sina egna områden).

Slutligen kan konstateras att mycken forskning som varit mycket användbar, inte varit det då den skapades. Ett tydligt exempel är boolesk algebra, som endast var en matematisk kuriositet då den beskrevs på artonhundratalet. Idag innebär den algebran den logiska grunden för all modern datorteknik...

Följdverkningar

Forskningsfinansiering har också ett antal indirekta verkningar på arbetsmiljön för de som är forskare. Normalfallet för forskare är en betydligt lägre nivå av anställningstrygghet, än för andra anställda, eftersom deras anställning ofta direkt är beroende av att de kan hitta lämplig finansiering. Indirekt finansierar forskningsprojekt också ofta doktoranders forskarstudier. Eftersom många finansieringsformer endast ger finansiering till projekt med en längd på normalt två-tre år, får detta indirekta konsekvenser för doktorander. I och med Tham-reformen får man inte anta doktorander om inte finansieringen är klar. Som en indirekt följd har detta betytt att antagandet till licentiatstudier ökat, även i de fall då doktoranden egentligen helst vill sikta på doktorsstudier. Det finns regler som säger att det egentligen inte är tillåtet att göra så, men det är ändå vanligt att det görs. Oftast sätts det mer eller mindre i system på en del institutioner, ett ofog, som jag låter illustrera med detta remissvar från SULF.

Ineffektivitet?

Det jag känner är tydligast känns som ett problem med forskningsfinansieringssystemet är frågan om dess effektivitet, i den mening att man i så hög mån som möjligt får ut en vettig nytta av de skattefinansierade pengar som stoppas in i systemet. Främst finns det några tydliga fenomen som dyker upp av det projektinriktade arbetssättet:

• Ledande forskare tenderar att satsa betydande mängder tid på att skriva forskningsansökningar, snarare än att faktiskt forska (eller i varje fall satsa på att leda andra forskare). Att skriva en projektansökan är en process som tar i alla fall några veckor, kanske en veckas arbetstid, för varje inblandad skribent.
• Det är inte tydligt för forskare exakt vilka projekt som kommer att ges finansiering baserat på hur ansökan ser ut. Även om en granskning görs, finns ett betydande mått av godtycklighet (bland annat beroende på vem som får uppdraget att granska ansökan). Det är ett ganska vanligt internt skämt att projektfinansieringen till viss mån fungerar som ett lotteri...
• Samtidigt finns det ett antal projekt som blir godkända, men som i slutändan inte presterar några egentliga, viktiga resultat (nu är jag lite inklusiv, och inkluderar här även negativa resultat, som sällan egentligen ses som en framgång). Tydligt är att en del forskningspengar går till projekt som kanske borde avbrutits på vägen. Det är ändå ganska ovanligt att projekt avslutas innan de är slut.
• Det finns slutligen en svårighet i att hitta opartiska bedömare, som samtidigt förstår ämnet. När ett forskningsområde är så litet att antalet ledande forskare i Europa är så få att alla redan känner varandra väl, så är det svårt att hitta en bedömare med motsvarande kompetens, som inte redan har personlig kontakt med de som står bakom projektansökan.
  

För den som är inne i systemet, förefaller det möjligt att kunna hitta effektivare allokeringsformer. Visst är det bra att forskare i viss mån triggas att tävla mot varandra, men det känns som om det också spiller tid för dem.

Slutsats?

Det finns många utmaningar för den som vill bygga ett fungerande forskningsfinansieringssystem. Att det nästan bara är andra forskare som är tillräckligt kompetenta att (förhoppningsvis) ge en ansökan en korrekt och rimlig bedömning är en utmaning. Jag är inte säker på att jag har alla lösningar i frågan, men jag är ganska säker på att jag sett en stor del av problemen...

Uppdatering 091122: Även om det gått ett tag är det visst fler som skriver om forskningsfinansiering, och till och med tipsar om en artikel...

Att dagtinga med sitt samvete?

Som de flesta av mina regelbundna läsare redan vet, har jag varit starkt engagerad i integritetsfrågorna, med start i FRA-lagen. Jag kandiderar dessutom som förvalskandidat till riksdagslistan i Centerpartiet. Som sådan, förutsätts man i allt väsentligt dela partiets ställningstaganden och valplattform. Många i mitt distrikt delar min syn, men man ska även ställa upp på partiets valplattform på riksnivå. Eftersom Centerpartiet, sitt öppenhetsmanifest till trots, inte har följt sina tidigare ställningstagande, och valplattformen ännu inte antagits, har jag kännt mig tvungen att lämna in en notering om avvikande mening till nomineringskommittén för att inte skriva under ett oskrivet dokument som kommer innehålla sådant jag inte kan hålla med om:

Personlig integritet har för mig viktiga principiella betydelser, baserat på ideologiska ställningstaganden. Jag är inte nöjd med stämmobeslutet från Örebro, som officiellt innebär att FRA-lagen accepteras utan tydlig motivering, och kan därför i dagsläget inte anse mig dela partiets linje i dessa frågor. I den mån Centerpartiets valplattformar följer detta beslut och inte tydligt har väsentligt högre ambitionsnivåer på området än vad partiet har praktiskt genomfört idag, anser jag mig nödgad att formellt notera avvikande mening på området.

Lästips för partiledningen

Det finns ingen anledning att bli långrandig. De flesta partier planerar nu för fullt inför valrörelsen under nästa år, så även Centerpartiet. Då är den undersökning som idag fick en puff på DN Debatt intressant. Det viktigaste att notera är att sinnesstämningarna är rätt olika i olika grupper. Integritetsfrågan är enligt debattartikeln på DN störst bland äldre kvinnor (en viktig väljargrupp för Centerpartiet) och bland yngre män (yngre är en grupp som vi hoppas ska kunna bli viktig, och den jag i stor utsträckning möter). Hur vi ska kunna nå de personer som ingår i dessa grupper är en stor utmaning. Speciellt bland yngre, kan konstateras att våra huvudkonkurrenter utan tvekan är Piratpartiet och Miljöpartiet, som bland yngre är de två största partierna tillsammans med sossarna. Onekligen har integritetsfrågan här spelat en viktig roll, tillsammans med en av våra andra hjärtefrågor, miljön...

Skulle inte SJ kunna bli lite mer som DB?

Sitter i Köpenhamn och gratissurfar lite hos McDonalds i väntan på vidare färd söderut till München via Hamburg. Tågresan känns mindre stressig än vad en resa med flyg hade varit - i vilket fall hade jag fått åka idag, även om orsaken till resan är ett möte nära flygplatsen imorgon (avgångarna på morgonen är inte tillräckligt tidiga). Att det dessutom är Oktoberfest i München, och därmed fullt med ölglada turister som pressar upp hotellpriserna, avgjorde definitivt saken till förmån för en långresa med tåg.

Hur som helst, varför kan inte SJ vara lite piggare på att samarbeta med andra länders tågbolag, som DB är? Visserligen är DB också en statlig monopolist, men deras resemarknad är numera mera konkurrensutsatt än SJs. DB har också priser som varierar med efterfrågan, men inte alls lika mycket. Man samarbetar dessutom, till skillnad från SJ, betydligt mer med omkringliggande länder. Detta förefaller riktigt naturligt - med SJ går det inte enkelt att köpa biljetter bortom Östdanmark, Narvik, Oslo eller Berlin (den sistnämnda erbjuds endast sommartid). För en Malmöbo är det antagligen betydligt fler troliga resmål som ligger i resten av Danmark, eller för den delen Tyskland, än i norra Norrland. Det finns många destinationer med nattåg från Köpenhamn som kan innebära en riktigt smidig resa. Via SJ går dessa varken att boka eller se. Annat är det med DBs resplanerare, är du tåggalen kan du leta förbindelser över flera dygn och genom hela Europa.

Att SJ inte samarbetar med andra länders tågbolag får också andra konstiga följder. När resan som jag är på väg att göra skulle bokas, var priset som resebyrån fick fram (via SJ) betydligt högre än det som visades på DB.de. När jag lite halvt på skämt föreslog min kontakt på resebyrån om att samarbeta med DB (utöver SJ) istället för att resenärerna ska boka sina tåg på DB.de och smidigt få dem i brevlådan, fick jag följande svar:

[...] Vi får vara glada att SJ har fått sätta upp en biljettautomat på Kastrup. Vi får inte koppla upp oss mot DB eftersom det är SJ som "äger" biljettutskrivningen utrikes och få en tysk biljettskrivare är nog inte det lättaste - trots att det skulle vara så mycket smidigare.

Tågsidan är tungrodd.

Snälla Åsa, när ni avreglerar persontrafiken på järnväg i Sverige - glöm inte utrikesbiljetterna då!

Det börjar lukta valfläsk...

Mona gör utspel om att Socialdemokraterna kommer att riva upp FRA-lagen, och ersätta den med något nytt. Tyvärr säger hon inte vad, och jag misstänker att den bara ska rivas upp för att det är det som ser bäst ut utåt. Hon kanske skulle samordna sig bättre med Paggan, som gör sina egna utspel? Att Socialdemokraterna plötsligt har fått ett samvete vad gäller integritetsfrågor skulle jag se som ytterst förvånande. Särskilt som tanken är att vi som centerpartistiska kandidater till riksdagen här i länet, ska få mannen som lånat sitt namn till uttrycket "Bodströmssamhället" till huvudmotståndare. Sossarna har velat fram och tillbaka så många gånger i integritetsfrågorna, att det endast blir tydligt vad de egentligen vill när man bortser från vad de tyckt när de suttit vid makten själva. Nu har knappast mitt eget parti heller förtjänat en guldstjärna, men vi är många som jobbar på att ändra partiets ståndpunkter inifrån, medan det i (s) inte alls verkar vara en så viktig fråga.

Tyskt valtest

Det är snart förbundsdagsval i Tyskland. Nu har jag inte rösträtt där, men det är ju ändå rätt intressant att veta vad som händer där man tidigare bott. En fågel viskar i mitt öra och tipsar om wahl-o-maten. Mitt resultat blev, i tät följd, tyska piraterna, liberalerna i FDP, och de gröna på tredje plats. Inte så oväntat resultat, det är utan tvekan de tre partierna som har mest gemensamt med Centerpartiet i Sverige, om än inte allt.

Intressant DN-ledare

Man skulle nästan kunna tro att hela DN-ledarredaktionen har gått och blivit centerpartister. Av de fem förslag de för fram (ett uppsnyggat stadsrum, friare hyror, cykelsatsning, decentralisering av trängselskatten och spårvägssatsningar), är åtminstone de tre sista klockrena centerfrågor. Marknadshyror är inte riktigt officiell ståndpunkt (än i alla fall), men vi är många centerpartister i storstadsregionen, bland annat jag, som tror att det är en nödvändighet. Fyra av fem rätt med andra ord!

När det gäller första punkten är det mer tveksamt om de helt följer centerpartistisk partilinje. Dels är DN-redax ganska otydliga med vad de egentligen menar; dels får de kritik från Per A som är gruppledare i Stockholm. Samtidigt ska nog motvilligt erkännas att här är (c) ganska splittrat i frågan bland sina landsbygdsföreträdare - det råder en del oenighet om hur tätt städer bör byggas, en debatt som lär fortsätta inom partiet.

Ett frihetligt Centerparti, gärna, men kan vi inte vara lite mer konkreta?

Flera vänner till mig skriver på Newsmill om ett frihetligare centerparti. De har helt rätt i att lite mer tydlighet är precis vad Centerpartiet, och att konsekvent driva en frihetslinje är ett sådant sätt.

Frihet allena är dock inte hela svaret. För det första, finns det frågor där det inte finns en helt tydlig skiljelinje mellan frihetliga ställningstaganden och (exempelvis) socialistiska, och all vår politik kan inte på ett enkelt sätt motiveras endast med frihetliga argument. Ett exempel är miljöpolitiken, som är betydligt mer grundläggande i den centerpartistiska politiken än i andra liberala partier. Så även om frihet är en del av svaret, så är det inte ensamt hela lösningen.

Den andra synpunkten jag har, är att bara uttalanden om frihet inte är värt något. Man måste konkretisera på varje enskilt område. "Mer frihet" är alldeles för abstrakt för att förstå, men sänkt skatt, minskat regelkrångel, avskaffande av LAS turordningsregler, ett backande från FRA-lagen och IPRED, är alla möjliga förslag på en delvis konkretisering av budskapet, som är betydligt enklare att förstå, och dessutom inte lika luddiga som krav på det abstrakta begreppet "frihet". Frihet är ju ett ord som betyder olika saker för olika personer, beroende på hur de lever sina liv, och vilka värderingar de har, och ett sådant budskap kommer garanterat att missförstås, eller ens tydligt kunna uttydas. Vad händer när två olika fraktioner inom partiet företräder olika linjer, bägge med argumentet att deras åsikter är de mest frihetliga? Frihet har dessutom flera dimensioner - en vanlig uppdelning är ekonomisk och social frihet. Det går mycket väl att vara för det ena, men inte det andra. Exakt vilken variant av frihet är det tänkt att vi ska stå för?

Slutligen finns det ett rejält frågetecken om trovärdighet. På vissa områden har Centerpartiet tydligt burit frihetsfanan, men på andra har vi (tyvärr) lika tydligt fört en konflikterande linje. Det uppenbara, övertydliga, exemplet är naturligtvis frågor om personlig integritet, som FRA-lagen. Det är inte acceptabelt att Centerpartiet medverkat till att göra övervakning av DDR-modell helt laglig, om än inte verklighet (än?). Vi har mycket effektivt bränt förtroendekapitalet hos ett stort antal moderna väljare, som idag hellre röstar på Piratpartiet, eller kanske Miljöpartiet. Det kommer ta tid att ogöra den skadan, och än så länge finns inte ens skuggan av en tillstymmelse till ett ändrat budskap om exempelvis FRA eller IPRED från partiet! Som Markus säger: "Handling, inte ord!"

Uppdatering: Nej, jag hade inte läst Mattias inlägg innan jag skrev mitt. Great minds think alike! :-)

Miljöpartiet, ska ni verkligen acceptera sossarnas IPRED-utspel?

I slutet på förra veckan gjorde sossarna utspel om att de kanske är för IPRED-lagen i alla fall. Det gör dem rejält veliga, det var inte länge sedan de ändrade sig till att vara mot IPRED. Det har varit märkligt tyst sedan dess. Utspelet går bland annat rejält på tvärs med Miljöpartiets ganska starka ordval i frågan. Ska de verkligen acceptera att bli överkörda av sossarna i den här frågan helt och hållet?

Läs även: Stefan och Per.

Förbifart Stockholm

Det har gått ett par veckor sedan beskedet om att Förbifart Stockholm ska byggas. Frågan har triggat en intensiv debatt mellan centerpartister och miljöpartister, bland annat om det rätta i att bygga en motorväg, istället för att bygga ut kollektivtrafiken. Personligen skulle jag tjäna mycket mer på det senare, men jag inser också att det kanske inte är helt realistiskt att göra så...

Vad kan man då konstatera? Jo, att nya nordsydliga förbindelser för bilar i Stockholm behövs, det är det ingen tvekan om. Storstockholm är tänkt att växa med en halv miljon invånare de närmsta decennierna, så även om vi kör betydligt mindre, kan trafiken som helhet ändå öka. Dessutom är trafiksystemet idag mycket känsligt, vilket visats när större olyckor inträffar på Essingeleden. Motorvägen förvandlas då till Sveriges största parkeringsplats...

En hel del trafik från södra Stockholm har sitt mål någonstans i Västerort, och skulle inte köra på Essingeleden om det fanns en förbindelse längre västerut. Flera förslag har varit på tapeten; de främsta två är Förbifarten och Ulvsundadiagonalen. Även om Vägverket tydligt pekat ut Förbifarten som rätt plats att bygga på, så är det svårt att jämföra dessa bägge två alternativ. Beroende på vad man värderar som viktigast, så kan man ranka de olika alternativen olika. Vägverkets utredningar pekar på olika fördelar för bägge.

Ett tredje alternativ, som inte riktigt tas upp i dessa utredningar, är att komplettera det med den i Dennispaketet föreslagna Österleden, som skulle skapa en ringled runt Stockholm.

Jag har inte läst tillräckligt mycket för att göra en tydlig avvägning mellan dessa alternativ; och inte heller för att säkert kunna säga att alternativet förbifarten verkligen är det bästa. Det jag dock vet, är att någon form av nordsydlig trafikled behövs, om inte riktigt nu, så snart. Exakt vilken som är lämpligast är en fråga jag hellre överlåter till experter och de politiker som äger frågan. Som en följd av detta är inte heller Miljöpartiets approach till problemet särskilt seriös - det kommer att behövas nya vägar mellan norra och södra Stockholm - men de kritiserar bara liggande förslag utan att komma med något annat alternativ själva.

Uppdatering 090924: Per Ankersjö har en debattartikel i frågan i svenskan.