Syftet med standardisering

Jag vill börja med att inleda detta inlägg med ett tack till Microsoft, som under veckan övertygade mig att skriva det inlägg om den föreslagna OOXML-standarden som jag gått och klurat på över sommaren. Eftersom mitt liv är hyfsat uppbokat för tillfället, men när Microsoft beter sig så som de gjorde i veckan har jag inte direkt annat val än att börja knappa på tangentbordet. Jag lämnar frågan om det Microsoft gjorde var etiskt eller inte, och även frågan om SIS borde ändra rutiner (det framstår som självklart att det behövs - att de inte havererat tidigare antar jag beror på att det sällan är som standarder är sådant politiskt sprängstoff). Istället kommer jag koncentrera mig på invändningarna till att låta OOXML bli en standard.

Det finns flera olika argument i frågan. Några tycker jag är mer eller mindre irrelevanta, även om det ofta är de som andra motståndare (exempelvis NoOOXML) lyfter fram i debatten:

• Det finns redan en standard för filer från kontorsapplikationer. Detta är inte första gången det ligger ett förslag på att skapa en standard som blir redundant - det har hänt många gånger förr. Om man tar något så klassiskt som gängor, skruvar och muttrar, så finns det en hel uppsättning av standarder att välja på. Detta är en följd av tidigare standardisering, dels av geografiska skillnader (metriska gängor i Europa, tumgängor i USA), samt olika syften med dem. Den tydligaste skillnaden är kanske i vilka skallar skruvar har: det finns allt från sexkantskalle, till spårskruv, torx, insex. Allra intressantast är Philips- och Pozidriv-skallar. Dessa är närmast identiska krysskruvsvarianter (ett vanligt sätt att förstöra en skruvmejsel är att välja fel av dem). Det är alldeles uppenbart att det inom andra områden där standardisering är långt starkare än inom datortekniken, ser man inte några större problem med att ha konkurrerande standarder.



• Tveksamheter runt licensiering av patent. Licensieringen runt de patent som är applicerbara på OOXML är tvkesam. Även om vi inte har mjukvarupatent i Europa är detta ytterst intressant för den som vill implementera standarden i exempelvis USA. Man kritiserar OOXML, på grund av patentoklarheterna, för att inte vara en s.k. öppen standard, som kan implementeras av vem som helst utan dolda kostnader. Problemet med det här argumentet är bara, att ISO aldrig påstått sig vara en organisation som publicerar öppna standarder. Att så många av ISO:s standarder i praktiken varit det beror på andra orsaker, nämligen att det är enklare att få folk att följa en standard om man inte behöver betala för att använda den.



• Standarden skapades av en enda organisation (Microsoft) istället för en större samarbetsorganisation.
Inte heller detta argument är särskilt relevant. Flera andra enskilda organisationer har legat bakom andra stnndarder helt på egen hand. Detta är inte per automatik nödvändigtvis en dålig sak - ju fler parter, desto större är risken för att man råkar ut för s.k. "Design by committee". Flera tidigare standarder har tagits fram av enskilda företag - som exempel kan nämnas PDF (Adobe) eller för den delen till och med programmeringsspråket C# (som Microsoft själva utvecklade). Bägge har erkänts av officiella standardorganisationer efter att de utvecklades, utan att det uppmärksammades stort på samma sätt som för OOXML.


• OOXML är inte kompatibelt med andra standarder. Vid vissa undantagstillfällen kan det faktiskt vara lägligt att ha en standard som inte är kompatibel med andra standarder. Den äldre standarden kanske helt enkelt var väldigt dålig. Som alltid när det gäller regler för hur man designar teknik så finns det tillfällen då man bör göra på ett annat sätt än det brukliga. Men det är undantagsfall. Att undantagsfallen är så vanligt förekommande i OOXML är inte ett skäl att förkasta standarden i sig. De är snarare ett symptom på andra problem med filformatet (se nedan).



• ODF, den tidigare ISO-standarden, har också åtskilliga brister. Detta säger jag inte emot. Det tydligaste felet är att formlerna i kalkylbladen inte är definierade (än). Dock kan jag bara konstatera att även om ODF inte borde ha blivit en standard, innebär det inte att OOXML också bör bli det. Två fel gör inte ett rätt.

Med så många skrotade argument, innebär det då att jag tycker att OOXML verkar vara ett bra förslag på en standard? Nej! Det argument som finns kvar, är så kraftfullt att det på egen hand lägger krokben för förslaget. Men för att argumentet säkerligen ska förstås, tar jag en detour för att förklara varför vi överhuvudtaget har standardisering från första början, med hjälp av ett citat från Wikipedia:

Standardization means: "the developement and implementation of concepts doctrines,produces and designs to achieve and maintain the required levels of compatibility intechangeability or commonality in the operational,procedural material, technical and administrative fields to attain interoperability."

Kort sagt, syftet med standardisering är främst att göra det lättare att få produkter från olika tillverkare att fungera ihop. När standardisering först slog igenom var det mycket konkret - när industrialiseringen kom var det inte längre möjligt att leta reda på smeden som smitt en skruv för att få tillverkat en passande mutter. Därför skapade man standardiserade måttserier - och det räckte att gå till närmsta järnbutik och köpa en mutter.

Ytterligare en förväntning på en standard är att den är tekniskt välbyggd. När hela samhället ska använda endast en variant av en viss teknik, ska det naturligtvis vara en väldesignad sådan och inte ett hafsverk. Visserligen har många undermåliga standarder sluppit igenom standardiseringsprocesserna, men syftet med dem har ändå alltid varit att ta fram tekniskt goda dokument.

Det är just här argumenten mot OOXML som internationell standard är som starkast. Det är helt enkelt inte en väldesignad eller välskriven standard. Den är över 6 000 sidor lång. Även om standarder ofta blir långa för att kunna täcka alla tekniska detaljer korrekt, är detta exceptionellt mycket. Normalt brukar högst tredjedelen räcka, och i annat fall försöker man dela standarden i delstandarder.

Dessutom finns det mängder med tekniska invändningar, jag nämner här bara några:

• Förslaget använder inte samma kalender som resten av världen


• Anglocentrism


• En korrekt implementering av standarden kräver reverse engineering av i stort sett samtliga kontorssviter som släppts på den kommersiella marknaden de senaste 15 åren.


• Man använder 200 sidor (undra på att standarden blir lång???) till att definiera bilder som används som siddekorationer. En vettig design hade varit att istället varit att skapa en generell tagg och spara bilden som en del av dokumentet för de 2% av användarna som ens känner till funktionen.


• Även om det är första versionen av standarden, så formligen dräller den av ordet "deprecated" (föråldrad). Hur kan något vara föråldrat i första versionen av en standard? Hur kan en designlösning kunna anses vara ett lämpligt standardförfarande när den är full med föråldrad skit redan i sin första version?


• Trots att det nya formatet är XML-baserat, så dräller det av bitmaskar. Inte direkt typisk XML...


• Det finns inte någon kompatibel implementation. Överhuvudtaget. Office 2007 är nämligen inkompatibel men den föreslagna standarden...

Det finns en lång lista med ytterligare problem på Groklaw, ytterligare en här, och säkert ännu fler som jag missat på andra platser på nätet.

Kort sagt, Microsoft borde inte få igenom sitt förslag med mindre än att det förbättras drastiskt. Det vill Microsoft naturligtvis inte göra - det är redan en del av Microsoft Office 2007 - som redan säljs på marknaden. Varför bryr man sig då om att överhuvudtaget göra som man gör? Jo, allt fler myndigheter börjar fundera på över hur elektroniska dokument ska kunna långtidsarkiveras, och har kommit till slutsatsen att man egentligen bara borde använda standardiserade filformat, så att filerna ska kunna gå att läsa även om 50 år (när förmodligen Microsoft Word, i alla fall i dagens skepnad, är historia sedan länge).

Det finns ett uppenbart incitament för Microsoft att skaffa en standard som beskriver filformaten. Samtidigt finns det också ett mycket tydligt incitament att inte göra det: man har sedan länge skaffat sig en total dominans på kontorssvitsmarknaden just genom att hålla sin filformat stängda. Åtskilliga konkurrenter, exempelvis Lotus 1-2-3 och WordPerfect har i praktiken försvunnit från marknaden eftersom de inte kunnat hantera filformatet hos Microsoft Word.

Kort sagt, man vill äta kakan och ändå ha den kvar. Enda lösningen på den gordiska knuten är att standardisera formatet, men att göra standarden så ofullständig och svårförståelig att det i praktiken inte är möjligt att skapa alternativa implementationer av den. Av vad som kan läsas i förslaget tycks detta inte ha varit särskilt svårt - mycket av problemen med OOXML är baserade på det enkla faktum att formatet helt enkelt inte har getts det designarbete som skulle krävas för att göra det till en värdig internationell standard.

Jag vill avsluta mitt inlägg med att länka till namninsamlingen i frågan. Även om jag inte håller med riktigt alla argument så är jag enig om åsikten - OOXML borde inte tillåtas som internationell standard, i varje fall inte i sitt nuvarande tillstånd.

Mer läsning om händelserna just i Sverige finns på denna länk.

Centerstämman i TV

Cuf.se tipsar om att delar av Centerstämman kommer att TV-sändas i SVT24. Fredag kl 8:00-16:00, lördag kl 8:00-10:45 och 14.30-16:45 samt söndag kl 8:00-12:30 är det som gäller. Om du inte har möjlighet att delta går det alltså alldeles utmärkt att följa debatten på distans.

Sista minuten-biljett till Kalmar

Under helgen som gick fick jag förfrågan om jag kunde ställa upp som ersättarombud för Centerstudenter på centerstämman. Jag hade egentligen inte tänkt att delta i stämman, men tackade ändå ja. Så idag fick jag i sista stund beställa biljetter med Swebus för att kunna åka ner till Kalmar. Tyvärr har jag inte möjlighet att delta hela stämman - jag kan inte komma från jobbet förrän på fredag. Jag åker ner fredag kväll och kommer delta från och med lördag morgon. Haj(c)ken missar jag också. Inte mycket att göra åt.

SJ gör rekordvinst

SJ gör en rekordvinst, och bestämmer sig därför att anställa ytterligare 1 000 personer. Jag ställer mig ytterst frågande till om detta verkligen är klokt. Enligt SJ:s egna information innebär det att man ökar antalet anställda med nästan en tredjedel. Att det idag skulle finnas en sådan brutal brist på anställda på SJ har jag inte upplevt.

Det jag däremot upplevt är att priserna på tågbiljetter har krypit uppåt. Det är idag svårt att hitta de där riktigt billiga biljetterna - även om man är ute över en månad i förväg eller kan tänka sig att åka på udda tider. I informationen i DN:s artikel märks detta också tydligt - omsättningen har ökat med 30%, men resandet har bara ökat med 8%. Att resandet ökar innebär automatiskt en smyghöjning av SJ:s priser - de flesta åker med Just Nu-biljetterna och de priserna sätts ju efter hur många som redan bokat samma avgång.

Konsekvensen blir en drastiskt stokastisk prissättningsmodell. På en resa Halmstad-Stockholm har jag sett priser på allt från 95 kr till över tusenlappen. Inger inte direkt förtroende för trogna resenärer.

Slutsatsen är nog att SJ hellre borde fundera på om det går att skaffa fler tåg och/eller vagnar, och om det kanske går att sänka ordinariepriserna på biljetterna något. Idag ligger de så högt att det är få som tycker det är värt att betala dem. Jag skulle inte heller sörja om de höjde de lägsta priserna något. Att betala runt 200 kr för en resa över halva landet är faktiskt ganska rimligt, även om det är på en udda tid. Flygbolagen (som är SJ:s främsta konkurrenter på längre sträckor) har inte alls så absurt låga priser som SJ har på ett fåtal av sina biljetter.

Uppdatering: Detta inlägg är naturligtvis inte komplett utan en länk till SJ-bloggen.

Västerås nästa

Hela nästa vecka är jag i Västerås för att delta i ARTES sommarskola. Det innebär också två dagar på RTiS 2007, där det första publicerade paper som jag medförfattat kommer att presenteras. Helgen efteråt åker jag vidare ner till västkusten för att vara med och fira att min systerson Lucas blir ett år, och för att ha möte med CUF. Bloggen lär alltså fortsätta ligga i träda efter semestertiden tills åtminstone nästnästa vecka, då jag förhoppningsvis har fått lite mer motivation att dra igång den efter sommarvilan.

Slut på semestern

Idag har jag börjat jobba igen efter semestern. Det har varit rätt skönt att för en gångs skull inte jobba hela sommaren, utan vara välförtjänt lat. Det blev några dagar i London, fyra dagar i skärgården utanför Göteborg, och ganska många lata dagar hemma i lägenheten i Vallberga. Den har jag för övrigt inte kvar längre - flyttade ut under helgen (mycket jobb att tömma den var det) och har därmed blivit en stockholmare på heltid (men inte en 08:a - jag har fortfarande ett 0430-nummer). Utflyttningsfesten för en dryg vecka sedan lockade en liten men tapper skara. Hemlagad potatissallad och grillat var rejält populärt bland alla gäster. Man skulle egentligen bjuda på mat lite oftare, så man får fler chanser att glänsa lite i köket...

Platta till skatten

Debatten om platt skatt har blossat upp sedan Centerpartiets skattepolitiska talesman Jörgen Johansson sagt att "ett införande av platt skatt är uteslutet". Man kan tycka att det är ett något förhastat uttalande, särskilt som det kommer att finnas gott om stridslystna CUF:are som bland annat Hanna, som tveklöst kommer att använda förbundsstämman i Kalmar till att utmana Jörgens syn på skattepolitik. Att föregripa Centerpartiets interndemokrati på stämman är kanske i det här fallet inte särskilt välbetänkt. Jag kan inte heller tänka mig att Jörgen, som skattepolitisk talesman, kan ha missat att Annie och Fredrick förra året lämnade in en riksdagsmotion om just platt skatt.

Många har redan kommenterat, läsvärdast är kanske Annie, Karl, Oscar och Johan. Det finns även ett uttalande på cuf.se.

De flesta som debatterar platt skatt har dock missat en stor del av förslaget; ett införande av platt skatt innebär inte per automatik ett avskaffande av grundavdraget, även om det är en möjlig tolkning. Tyvärr har detta framgått dåligt i den allmänna debatten, varför vänsterdebattörer som Johan Sjölander - med rätta! - går till attack mot en platt skatt utan grundavdrag, dvs en s.k. proportionell skatt. Alla hans argument är otvetydigt korrekta. Det är bara det att argumenten gäller ett förslag som ingen, ens i centerrörelsen, förespråkar.

Stureplanscentern, som skrivit motionen till förbundsstämman om platt skatt (läses här, nummer 808, den som är intresserad kan även läsa övriga handlingar här) vill ha ett grundavdrag på "minst ett basbelopp". Vi i CUF skriver i vår tur i vårt sakpolitiska program att vi vill ha en skatterabatt som "bör ligga på 40 000 kr". Det motsvarar ett grundavdrag på åtminstone 120 000 kr, och därmed en betydligt större progressivitet än vad som finns i gällande skattesystem. Inkomster upp till 10 000 kr i månaden skulle vara helt skattefria! Detta är en väsentlig skillnad mot dagens stat, där den som har låga inkomster betalar in stora delar av dem för att sedan istället få tillbaka pengar i form av bidrag.

I övrigt innebär förslaget flera fördelar. Ett enklare regelverk innebär väsentliga förenklingar för den skattskyldige, både genom att enklare regler är lättare att hantera (mindre krångel vid deklarationen), men att systemet är mer förutsebart. Hur många har någon gång försökt få förklaringar av om hur en regel egentligen fungerar, i ett praktiskt fall, av Skatteverket, och fått ett svar som var lika svårt att förstå som informationsmaterialet, och därför frågat igen och fått ett annat svar? Ett enklare utformat skattesystem skulle också spara resurser på Skatteverket. Även en indirekt effekt genom minskat fuskande vore trolig.

Ett vanligt argument för platt skatt är att det skulle främja tillväxten. Samtidigt är det främsta argumentet för att detta är en sanning att de flesta länder som infört platt skatt är före detta öststater. Att dessa har hög tillväxt är föga förvånande. Det är inte så svårt att göra bättre ifrån sig när man börjar som sämst i klassen. Samtidigt är det flera andra av öststaterna som inte verkar ha en riktigt lika bra ekonomisk utveckling. Förmodligen är det bara en del av exempelvis Estlands tillväxt som kan skyllas på skattesystemet - men det är orsak nog att se över vårt eget skattesystem.

Uppdatering: Även Henrik Sjöholm har efter att jag publicerade detta inlägg skrivit läsvärt om platt skatt.

Lantbrukare kanske också skulle ha socialbidrag?

Tidningarna rapporterar om ett socialbidragstagande par som inte vill jobba. I tio år har de istället levt på socialbidrag och egen odling. De är fullt arbetsförmögna, men motiverar sin åsikt med:

"Konventionellt arbete är uteslutet för mig, samvetsmässigt och intellektuellt, eftersom det framstår som förkastligt både för min egen och för omgivningens välfärd, samt känslomässigt, då det skapar en outhärdlig smärta och nedstämdhet"

Att det inte är jättekul att gå till jobbet, kan man förstå. Samtidigt finns det massor av andra människor som inte heller gillar att gå till jobbet, men gör det ändå. Och om man nu kan tänka sig att i alla fall i viss mån vara självförsörjande genom odling, då behövs det faktiskt inte att man arbetar heltid för att betala för övriga förnödenheter. Antagligen räcker det att de skaffar varsitt halvtidsjobb. Eftersom de uppenbarligen inte verkar ha något mot utomhusarbete kanske parkförvaltningen har någon lämplig arbetsuppgift?

Annars, om paret ska få socialbidrag även om de är förmögna att försörja sig själva, varför skulle inte andra som arbetar med egen odling också ha rätt till socialbidrag på samma villkor?

Oberoende politiskt korrekt?

Det kan inte ha undgått många bloggare den förklaring som Dagens Nyheter givit till att de inte tar in blogglänkar till Isabella Lund. Anledningen de angett till att just hon utesluts är att hon är prostituerad, inte innehållet på bloggen. Bloggosfären formligen översvämmas av inlägg, och dispyten har även nått ledarsidorna.

Jag tänker inte ta något som helst ställningstagande i frågan om prostitution just nu, men kan ändå ställa mig frågande till DN:s agerande. Dagens Nyheter kallar sig nämligen "oberoende liberal". Trots att det finns många variationer på liberalism har alla värnandet av demokrati som en central del, och med det yttrandefrihet. För alla - inte alla utom prostituerade.

Anders Svensson har helt rätt i att ingen formellt sett kan tvinga DN att ta in några blogglänkar överhuvudtaget. De är ett privat företag, och bestämmer själva vem som ska få komma in. Samtidigt kallar de sig dock liberaler, och det är mycket uppseendeväckande att liberaler inte tycker att alla ska ha samma rätt att yttra sig. Kanske borde DN byta etikett till oberoende politiskt korrekt istället?

Konsten att skjuta sig själv i foten

Media rapporterar om fackbasen Jan-Anders Lindfors som tycker att det är lämpligt att förolämpa ickemedlemmar genom att kalla dem gulingar. Visserligen är det precis som nämnts i debatten ett etablerat uttryck för den som inte vill vara fackmedlem, men det är även, och förmodligen i högre grad, ett nedsättande uttryck för asiater.

Det är dock inte huvudämnet för detta inlägg, detta har redan kommenterats nog av andra. Dessutom har nästan samma sak hänt förr. Fackbasen säger nämligen också:

"De oorganiserade är ett starkt irritationsmoment. De glider med på löneökningarna, men deltar inte i kampen. Jag är klubbordförande och vill bara värna om min organisation."

Och det är här han tar fram geväret, med berått mod siktar på sin egen fot och knäpper av. Det är nämligen inte samhället som kräver att facket ska förhandla för andra. Det är facket självt som i sina avtal kräver att alla anställda får villkor baserade på kollektivavtalet. Att få ickemedlemmarna att inte "åka snålskjuts" handlar alltså endast om att övertyga fackpamparna i Stockholm att de har fel och att de inte längre bör förhandla löner för ickemedlemmar!

Nystartad blogg

Min systers pojkvän Martin Lönnstam har startat om sin blogg, och jobbar dessutom på en ny hemsida för familjen. Han har entusiastiskt sagt i telefon till mig att han hoppas kunna skriva ungefär ett inlägg om dagen (en drastisk ökning jämfört med hans gamla blogg), hjälp mig att syna det löftet i sömmarna! :-)

Fotnot: För er som känner till mitt internet-nick så lånar han min (vilande) internetdomän så länge, det är vad jag förstår en egen adress på gång också.

"If God didn't want us to eat cows, why are they made out of meat?"

I gårdagens SvD finns en artikel om dilemmat med köttkonsumtion och miljöproblem. Köttkonsumtionen har de senaste bägge decennierna ökat drastiskt (från 26,8 kg per person och år 1990 till preliminärt 43 kg i år). Detta har drastiska implikationer för miljön. Konventionell produktion av kött är idag stort beroende av soja som proteinfoder, vilket innebär långa transporter från bland annat Brasilien, och stort användande av högproduktiv lantbruksmark i Brasilien och de andra sojaproducerande länderna.

Samtidigt förenklar man drastiskt problemet då man säger att allt löser sig om fler blir vegetarianer, eller till och med veganer. Köttproduktion har även ett flertal positiva effekter - utan betesdrift skulle stora delar av Sverige förvandlas till planterad skog, något som vore förödande för den biologiska mångfalden (ängsmark hör till bland de mest artrika biotoperna vi har - speciellt jämfört med alternativen - spannmåls- eller granåkrar). Sojan är för övrigt inte ett måste för köttproduktion, den går även att ersätta med andra proteinkällor, exempelvis klövervallar, ärtor eller bönor.

Anledningen till att köttkonsumtionen ökat så mycket är inte att vi producerar mer kött i Sverige. Ökningen består av importerat kött. Eftersom importen sker från länder med lägre kostnader har köttpriserna sjunkit, både jämfört med KPI och med annan mat. Inte konstigt att svenskarna äter mer kött då!

Att vi för miljöns skull borde dra ner på köttkonsumtionen är dock inte samma sak som att helt sluta äta kött. Det finns strategier som förmodligen är mycket effektivare (eftersom fler kan tänka sig att göra på det viset än att sluta äta kött helt). Ett är se till att äta grönsaker till varje mål mat. Ett annat är att komplettera med mer baljväxter, exempelvis bönor, som också ger ett ordentligt proteintillskott. Bägge dessa råd är dessutom mycket kloka ur en hälsosynpunkt, eftersom vi äter betydligt mindre frukt och grönt i Sverige än vi borde. Ett annat sätt att minska miljöeffekterna av köttätandet är att i första hand välja viltkött eller naturbeteskött som har betydligt mindre miljöpåverkan än kött till stor del uppfött på kraftfoder.

Det man på politisk väg behöver göra är också att se till att de externa miljökostnaderna internaliseras. Detta kommer att leda till att den mest miljöineffektiva köttproduktionen fasas ut. Det kommer också att leda till att användningen av fossila bränslen blir mer kostsamt, något som på sikt kommer att innebära att användningen kommer att fasas ut och ersättas med alternativa energikällor, bland annat växtmaterialbaserade. Detta är en åtgärd som direkt ökar alternativkostnaden för köttproduktion, så en övergång till miljövänligare bränslen får troligtvis även den indirekta följdverkan att köttproduktionen minskar.

Fotnot: Tack till Homer för citatet i inläggstiteln!

Ta tåget till Tokyo?

På kontinenten ska tågbolagen ta upp kampen med lågprisflyget genom att sätta in snabbtåg mellan storstäderna och samordna biljettbokningen. Glädjande! Storstäderna i Europa ligger så nära varandra att det inte lönar sig tidsmässigt att ta flyget istället för tåget, på grund av att flygplatserna ofta ligger utanför city, och dessutom man checka in i god tid. Snabbtågen har helt enkelt minskat avstånden.

Men inte något glädjeämne utan i alla fall lite smolk i bägaren. SJ är inte med på tåget. Att man inte kan ordna någon direktförbindelse med de andra tågen är förvisso förståeligt (Danmark har annat ström- och signalsystem än Sverige, varför enda direktförbindelsen med Europa i dagsläget är ett nattåg till Berlin - där ett svenskt lok kan putta på vagnarna på färjan och ett tyskt kan dra av dem). Men varför är man inte intresserade av den förenklade bokningen? Svenskarna skulle säkert uppskatta den servicen.

Lite mer futuristiskt är projektet att rusta upp den transsibiriska järnvägen, och därefter använda det japanska snabbtåget shinkansen för godstransporter på sträckan. Snabba tågtransporter från Asien borde vara ett utmärkt sätt att minska klimatpåverkan på grund av flygtransporter. Även om tågfrakt, ens med snälltåg, inte är lika snabbt som flyget, så är det fortfarande mycket snabbare än båt. Mängder av varutillverkning ligger idag i Asien - såväl i Japan, Kina, som flera av länderna i Sydostasien.

I förlängningen kanske det också blir realistiskt med persontransporter på banan? Även om det förmodligen kommer att ta bortåt två dagar med en resa från ände till ände (visserligen går shinkansen i 300-350 km/h, men den transsibiriska järnvägen är å andra sidan 930 mil lång), och det alltså antagligen inte är aktuellt för de stressade affärsreseärerna, men för en semesterresa skulle jag mycket väl kunna tänka mig att sätta mig på ett tåg för en långresa. Ska man vara riktigt futuristisk ska man kanske gräva fram förslagen samtida med andra värlskriget, och bygga en tågtunnel som förbinder Japan med den asiatiska kontinenten. Då skulle man kunna kliva på i Moskva och av i Tokyo...

Grundtrygghet istället för inkomstbortfallsprincipen

Centerpartiet och CUF ser till att synas ordentligt i media de senaste dagarna. Idag skriver Gustav och Magnus Andersson på DN Debatt om grundtrygghet. Grundtryggheten är ett riktigt gammalt centerförslag som aldrig riktigt kommit ut på banan ordentligt. I korthet går det ut på att istället för att basera alla sociala trygghetssystem på inkomstbortfallsprincipen, dvs att alla ska få en viss procentsats av sin senaste arbetsinkomst, ska man istället få ett fast belopp, oavsett senaste inkomst. Dessutom ska det endast finnas ett system - så att risken att fastna mellan två system försvinner.

Med tanke på att förslaget haft en sådan undanskymd roll är det därför kul att man lyfter det även om chansen att det går igenom nog inte är så stor, då folkpartisterna verkar ogilla det. Det är dock nog så viktigt att lyfta även frågor som man vet inte kommer få framgång i debatten, och påverka samhället istället för att surfa på den senaste politiska trenden.

Det är också intressant att se att inkomstbortfallsprincipen är så fastcementerad i svenskarnas sinnen att man från vänsterhåll inte ens försöker förklara vad som skulle göra den rättvis. Varför är det sjysst att en arbetslös civilingenjör ska få mer pengar av samhället än en arbetslös låginkomsttagare? Eller till och med en låginkomsttagare med jobb?

Alla ska (m)ed

För några dagar sen gick debatten hög om a-kassans framtid. Upprinnelsen är moderaternas förslag att göra a-kassan obligatorisk - ett förslag som i mina ögon inte verkar något vidare. Att tvinga människor att gå med i a-kassorna i dagens form är inte rimligt och bara ett sätt att förtäckt förvandla skatter till avgifter. Dessutom finns det många som inte ens ser någon trygghet i att vara med i a-kassan. Själv känner jag exempelvis mycket större trygghet om jag vet att det går att hitta jobb, än om jag vet att staten garanterar min inkomst vid arbetslöshet.

Som jag ser det finns det egentligen i förlängningen två möjliga alternativ vad gäller a-kassorna:

1. Man ser ersättning vid arbetslöshet som så viktigt att det ska vara obligatoriskt: arbetslöshetsersättningen görs obligatorisk och helt skattefinansierad. A-kassorna i dagens form avskaffas tillsammans med a-kasseavgifterna, och utbetalningarna sköts istället av Försäkringskassan.



2. Man ser inte drift av a-kassor som en kärnverksamhet för staten, utöver en grundtrygghet. Statens finansiering av dem utöver detta dras bort. Alternativt avvecklas statens engagemang i a-kassorna helt, och Försäkringskassan får betala ut grundbeloppet i a-kassan. Facken får fortsätta driva dagens a-kassor bäst de vill (precis som privata företag har rätten att sälja försäkringar).

Vilket är egentligen långtidsalternativet till marknadshyror?

En statlig utredning föreslår marknadshyror och bloggarna är i uppror (med få undantag är man helt förskräckta över förslaget). Men ändå verkar ingen vilja berätta om alternativet till att införa marknadshyror. Kanske för att de förslagen är ännu sämre.

Den reglering av hyresnivåerna som finns idag fungerar nämligen helt enkelt inte. När man artificiellt, genom tvång, sänker priset på en marknad, oavsett vilken, händer nämligen två saker. Utbudet minskar (eftersom man inte kan tjäna lika mycket pengar) och efterfrågan stiger (eftersom priserna är begränsade har man råd med fler prylar, eller i det här fallet, en större lägenhet). Problemet är bara att denna kombination leder till underutbud på marknaden, med en bristsituation som följd, och att säljare och köpare försöker gå runt begränsningarna. Detta märks tydligt i Stockholm - där hyresrätterna blir allt ovanligare, och inte bara av den anledning som vänsterdebattörer alltid nämner - att allmännyttans bostäder sålts ut - utan även att inga nya hyresrätter byggs. Även om man säkerligen skulle kunna tjäna ganska bra med pengar på att bygga hyresrätter, tjänar man definitivt mer på att bygga bostadsrätter - och dessutom snabbare. Ytterligare en följd av marknadsbegränsningarna är handeln med svartkontrakt. Kort sagt, marknaden havererar, och det kvittar egentligen att de lägenheter som finns har överkomliga hyror. Man får nämligen ställa sig i kö lagom till skolstarten för att vara säker på att få ett hyrt boende tills när man flyttar hemifrån. Eller så är det bokstavligt rena lotteriet att få en lägenhet - som i Solna.

Vilka är då alternativen till att införa marknadshyror? Det finns egentligen bara två, eller snällt räknat kanske tre, möjligheter. Eftersom vi idag har marknadsekonomi för andra typer av boenden (bostadsrätter, villor), havererar marknaden när de som egentligen skulle vilja bo i hyresrätt på grund av utbudsbrist tvingas välja andra boendetyper istället. Ett sätt som effektivt skulle stoppa detta vore att helt enkelt sluta tillåta marknadsekonomin på dessa områden - och prisreglera alla köp av bostäder i Sverige. Det är det inte någon som föreslagit ska genomföras, vad jag vet.

Det andra alternativet är att skapa omfattande subventioner av hyresrätter. Det skulle innebära att priset på hyresrätterna sjunker - dock inte lika mycket som subventionen - utgångspunkten var ju en hyra som låg väsentligt under marknadsnivån, dessutom slår sådana subventioner sällan igenom helt (delar av subventionen hamnar alltid i säljarens ficka!). Frågan är också stor varför man ska subventionera just hyresrätter - är det inte dyrt att bo även i ett ägt boende? Dessutom innebär allmännyttan redan idag en form av subvention, eftersom den sällan drivs med fullt vinstintresse.

Det finns förstås ett tredje alternativ. Det är att göra ingenting, och låta dagens system fortsätta användas. Den som vill använda detta system bör förklara vad som är bra med att skapa en bostadsmarknad i Stockholm nästan uteslutande bestående av bostadsrätter, där endast den som har pengar kan vara säker på att få en bostad inom rimlig tid - genom att köpa den, eller genom att skaffa ett svartkontrakt. Ett orättvisare system är svårt att tänka sig.

För min egen del finns det egentligen bara ett alternativ - att gå över till marknadshyror. Det är dock inte en reform som kommer kunna göras över en natt, eftersom marknaden idag redan är så trasig. Övergångsregler av någon form är totalt nödvändiga. Dessutom bör man precis som Henrik Sjöholm skriver samtidigt fundera mycket noggrannt på om det går att skriva några rimliga regler som förhindrar s.k. lyxrenoveringar och andra drastiska sätt att genomföra hyreshöjningar, dvs där hyresvärden renoverar för dyra pengar för att kunna höja hyran, utan att den boende är införstådd. Det är inte önskvärt att en hyresgäst ska bli påtvingad orimligt höga hyresnivåer för att kunna bo kvar i sin bostad.

Sommarplaner

Även om det fortfarande är drygt två veckor kvar till min semester, så kommer intensiteten på bloggen nu att gå ner. Imorgon kväll åker jag till Göteborg för ett forskningsmöte, och därefter passar jag på att åka ner en helg till lägenheten i Laholm. Därefter återvänder jag en vecka till Stockholm för att göra den sista arbetsveckan på KTH. Veckan efter dess, samma som Almedalsveckan (jag har blivit tillfrågad om att eventuellt åka dit för Centerstudenter, men var redan då upptagen), kommer jag åka till London för en sommarskola. Jag stannar några dagar extra efteråt, för att sedan ta flyget hem till Svedala och Göteborg. Mina föräldrar och min bror tillbringar vecka 29 där, och jag tänkte passa på och försöka träffa en del gamla kompisar från chalmerstiden. Resten av semestern, fram till den 12:e augusti när jag åter finns bakom skrivbordet på KTH, tänkte jag mest ta det lugnt, lata mig och lapa en del sol.

Jag kommer förmodligen inte kunna hålla mig från att göra något enstaka inlägg även under den tid solen skiner utomhus - men tanken är att ta ordentligt ledigt och ladda upp batterierna igen, och då vill jag känna att jag inte har något tvång på mig att skriva saker här utan istället kan njuta ordentligt av att vara ledig och inte ha några särskilda planer för dagen.

Lägg ner CSN!

Centerpartiet fortsätter vara radikala om studiefinansiering. Och man lyssnar på idéerna i CUF och Centerstudenter. Trevligt!

Glad midsommar!

Jag vill passa på att önska alla bloggläsare en riktigt glad midsommar!

Själv är jag kvar i ett närmast folktomt Stockholm, och kommer fira i stillhet - äta nyapärer och sill, jordgubbar och glass, och mest ta det lugnt. Sommarfestandet hemma på västkusten får vänta till semestern - om tre veckor.

Fribeloppet för studiemedlet bort!

Det går i alla fall Centerpartiet ut med. Ett krav som funnits redan tidigare, såväl i Centerpartiet, Centerstudenter som CUF, men som inte fört så mycket väsen av sig - även om det drevs i valrörelsen.

När man nu uppenbarligen går ut tydligare med kravet har man antagligen fått klartecken "uppifrån" - vilket också betyder att vi kommer att få en chans att se reformen genomföras i verkligheten. Det är bra - dels kostar den staten i princip ingenting (lånedelen av bidraget är i princip självförsörjande - och det torde inte vara alltför stora belopp som studiebidraget kommer att öka med, speciellt inte om man tar hänsyn till de ökade skatteintäkterna).

Dessutom är det en reform som är utomordentligt bra för studenterna. Med de marginaleffekter som studenter som passerat fribeloppet har, drygt 80% (drygt 30% kommunalskatt och dessutom 50% minskat studiemedel) så är incitamentet till att arbeta försumbart. Även om mycket av pengarna som man inte skulle få ut är lån, så får man inte en ekonomisk vinst av att välja jobb framför lån förrän flera år senare - när man börjat jobba och betalar tillbaka på studielånet.

Fribeloppet är vidare uppdelat i två delar, en per halvår. Exakt hur stort fribeloppet blir beror lite på hur den högskola man studerar vid delar upp läsåret, men på våren brukar det vara lite drygt 40 000:- och på hösten knappt 60 000:-. För den som inte som mig har en väldigt studentvänlig och förstående arbetsgivare på sommarjobbet kan detta ge problem. Jag fick alltid junilönen särskilt, i form av en check, sista arbetsdagen i juni (två veckor innan ordinarie utbetalningsdag), för att jag skulle ha fått den utbetald innan månadsskiftet. Hade jag fått den efter hade jag nämligen fått nästan tre månadslöner under andra halvåret - i stort sett hela "kvoten". De gjorde likadant för alla andra sommarjobbande studenter, men det är knappast kutym att man gör så.

Att studerande får större möjligheter att ta jobb, om de så önskar, ökar också deras möjligheter att få jobb efter examen. Det finns ett företag som sett dem jobba i praktiken, de kan företagets verksamhet och man vet vad de går för Möjligheten till anställning även efter examen är inte direkt försumbar. Om det inte händer har man i alla fall en referens.