23 maj 2010

Supermiljöbilspremien och teknikneutralitet

För några dagar sedan lanserade Centerpartiet idén om en "supermiljöbilspremie" för elbilar, på 30-50 000 kr. Många bloggar skrev om det, bland annat Per (x2) och Helen. Mer skeptiska är Rasmus och Lasse.

Så - vad är då situationen vi har?
  • Elbilar är idag väldigt svåra att sälja, trots att de redan är tillräckligt bra i alla fall som en andrabil för pendlingssyften (de är dåliga främst för långresor pga begränsad räckvidd och lång laddtid)
  • Elbilar är billiga i drift men dyra i inköp
  • Avsaknaden av infrastruktur, till exempel laddstolpar på parkeringsplatser, gör att elbilarna lider av ett "hönan eller ägget"-problem.

Lösningen som valdes för alternativa bränslen generellt för fyra år sedan, var en miljöbilspremie. Indirekt en sponsring (eller om man ska vara mer exakt, en nedsatt beskattning) på de fordon som miljömässigt är något bättre. Det är också viktigt att komma ihåg att miljöbilspremien faktiskt bara fanns i några år - men ändå relativt snabbt, tillsammans med det utökade utbudet av miljöbilsmodeller, ledde till att antalet miljöbilar i den svenska bilflottan trettondubblades.

Jag tror det är det rätta sättet att agera på ifall staten ska gå in och subventionera någon teknik som är på ingång, men inte riktigt klarar att ta sig fram jämfört med existerande system: en kort och väl avgränsad inkörningsperiod. Risken är annars att man satsar på ett teknikspår som senare inte visar sig funka så väl.

Jag kan också inte heller, precis som Rasmus som jag länkade ovan, konstatera att vi slår oss lite väl mycket för bröstet när vi säger att en sådan subvention är helt teknikneutral. En miljöbilspremie är visserligen teknikneutral mellan olika framdrivningsalternativ för personbilar, men den är inte teknikneutral för helt alternativa tekniklösningar:

  • Cykel är på riktigt korta sträckor (några kilometer) till och med snabbare än bil tack vare kortare promenader från parkering. Det skulle även vara intressant att i större grad kombinera cykel med kollektiva färdmedel, vilket med lagom avstånd till stationen kan ge hög hastighet dörr-till-dörr men ändå vara effektivt såväl energimässigt som ekonomiskt.
  • På riktigt långa sträckor kan istället nattbiltåg (populära bland annat i Tyskland och Finland) vara ett annat alternativ, som blir helt eldrivet till betydligt lägre kostnader. Kör man även dagtåg går det dessutom att spara tid (tåg är snabbare än bilar). Det skulle vara fullt möjligt som i en omställning till eldrivna transporter att skapa billastningsterminaler i de större städerna och låta Rikstrafiken handla upp ett mindre stomnät av biltåg.
  • Långfärdsbuss, pendeltåg eller spårvagnar är ett betydligt energisnålare alternativ än personbil om många reser samma sträcka.
  • Snabbtåg är intressant för den som har liten packning med sig.
  • För tyngre trafik kommer batteridrift aldrig att förslå (för låg energidensitet), men det finns projekt för elektrifiering av vägarna som eventuellt skulle kunna vara intressanta

Inga kommentarer: