18 juni 2008

Jag är inte stolt, och jag är fan inte nöjd

Senaste nytt: Riksdagen har röstat JA till FRA-lagen.

Även Fredrick och Annie valde till sist att rösta för, något jag är innerligt besviken över. Jag är inte ensam. Jag kan inte heller, som vissa andra, känna mig stolt för det knappa resultat de ändå uppnådde. För att parafrasera en gammal sosseslogan: Jag är inte stolt, och jag är fan inte nöjd!

Jag trodde trots allt att bägge dessa två vänner till mig hade mer stake än så - antingen att kunna stå för sin övertygelse genom att rösta nej, eller genom att med kraft kräva en kompromisslösning som ändå verkligen betyder något. Precis som Anders Gardebring skriver så hade en seriös kompromiss kunnat vara en vettigt genomförd återremiss. En som hade inneburit att debatten fått värka ut ordentligt, så att frågan blivit genombelyst från alla håll minst ett halvdussin gånger. Engagerade debattörer hade ju knappast varit en bristvara. Någon form av signalspaning i kabel är antagligen i det långa loppet ofrånkomligt, men något väl genomarbetat förslag i frågan har jag ännu varken sett eller hört talas om, och innan ett vettigt förslag lagts på bordet borde man inte ens överväga tanken om att ta beslut i frågan.

Det sätt beslutet nu tagits på kan inte annat än uppfattas som en fars, precis som exempelvis Oscar Swartz skriver. Jag tror knappast hela riksdagen, eller för den delen de som är ansvariga i respektive parti i frågan, var insatta ordentligt i de förslag som tillkommit sedan igår och dess följder. Ärligt talat tror jag inte ens Försvarsutskottet, som tog fram det nya förslaget, kan ha varit riktigt ordentligt insatta på så kort tid. Att som Annie och Fredrick offra så mycket för att driva igenom återremissen igår, men idag rösta för ett snarlikt beslut utan rejäl betänketid kan jag inte se som politisk ärlighet.

Trots att Konstitutionsutskottet på senare år mer liknat en lekstuga än ett seriöst debattforum tack vare alla okynnesanmälningar, blir det onekligen intressant att se hur Annie (som ju sitter i just KU) tänkt att hantera den KU-anmälan som lämnats in av Vänsterpartiet.

Det är dock inte Annie och Fredrick som jag är mest besviken på. De har ändå bägge två stått upp mot förslaget och så gott det gått försökt förbättra det. Även om kämpaviljan inte räckte ända ut så gjorde de ändå ett försök. De som verkligen förtjänar kritik i frågan är inte de som ändå opponerat sig mot den, utan de som med vett och vilje drivit igenom frågan, bland annat resten av riksdagsgruppen. Särskild kritik förtjänar ledningen av mitt eget parti, som för en politik klart motsatt den jag strax innan valet var väldigt stolt över att kunna företräda, och som kanaliserades i bland annat ett öppenhetsmanifest, i vilket den föreslagna signalspaningen uttryckligen kritiseras.

Varför har Maud, Fredrik, Jan och Göran så hårdfört sett till att frågan till varje pris drivs igenom? Jag anar bakomliggande förklaringar som inte yppats i den allmänna debatten. Framförallt, varför var det så viktigt att driva igenom förslagen just nu? Det skulle knappast kunna kallas en stor prestigeförlust att behöva vänta till någon gång i höst. Att gå med på Annies och Fredricks kompromisslösning på ett ordentligt sätt, och genomföra en extra genomgång av frågan, den genomgång som egentligen borde gjorts redan under det gångna året, hade gjort att man vunnit många prestigepoäng bland unga väljare. Man hade inte behövt ha så förbålt bråttom med att driva igenom förslaget just nu.

Även Socialdemokraterna förtjänar en rejäl slev kritik. Visserligen röstade de emot idag, men om det inte varit för bland annat Tomas Bodström så hade inte ursprungsförslaget lagts. Att han nu är så skenhelig att han argumenterar emot ett förslag som i stora delar är hans alldeles egna skötebarn kan inte ses som annat än ett försök att vinna mycket billiga politiska poänger.

Det finns egentligen bara två personer kvar i riksdagen på borgerligt mandat som jag på något sätt kan känna förtjänar min respekt idag: Camilla Lindberg samt Birgitta Ohlsson, bägge folkpartister.

Så här mot slutet av detta inlägg kan jag bara fundera över hur viktigt förslaget om FRA egentligen var för vår statsminister? Vår statsminister valde ju att fly fältet och se på fotboll istället för att vara i riksdagen. Bloggosfären prioriterar som bekant något annorlunda (källa: Knuff):



Slutligen, till nästa gång, Annie och Fredrick: Ta rådet från statsminister Reinfeldt i klippet ovan på allvar nästa gång ni går emot resten av borgerligheten:
"Tänk offensivt! Det är alltid risker om det räcker med oavgjort om man dessutom möter motståndare som för att kunna gå vidare måste vinna."

7 kommentarer:

Anonym sa...

http://annalyttiger.wordpress.com/2008/06/18/der-var-en-gang-et-demokrati/

väldigt bra skrivet från det galna grannlandet i söder

Anonym sa...

Helt rätt. Sossarna sitter och spinner som nöjda katter nu. Tomas "Jag ÄR författare" Bodström la förslaget som blev impopulärt. Nu röstar borgarna igenom det, och sossarna kan för all framtid sitta i morgonsoffor och på valmöten och -helt korrekt!- hävda att det inte var de som drev igenom det, och de har fått som de ville ändå!

Hycklare I say!

Anonym sa...

Och så undrar folk varför våldet blir mer och mer utbrett, politikerförakten ökar, och likaså utanförskapet. Kan det ha att göra med att lagar och förordningar klubbas igenom helt utan förankring hos folket?

Den frustration jag upplever är enorm, och ändå har jag det bra ställt jämfört med många. Räkna med kravaller och våld mot staten som intar en så fientlig inställning mot sin befolkning.

Per Ahlström sa...

"men något väl genomarbetat förslag i frågan har jag ännu varken sett eller hört talas om, och innan ett vettigt förslag lagts på bordet borde man inte ens överväga tanken om att ta beslut i frågan."

Frågan om signalspaning i kabel har utretts sedan 1998. Jag kan inte dra mig till minnes någon annan fråga som utretts under så lång tid. Så att säga att förslaget inte är väl genomarbetat är verkligen inte sant.

De viktiga ändringar som nu införs ökar både integritetsskyddet och rättssäkerheten. Och ja, det är viktiga ändringar. En helt ny myndighet skapas som ska bedöma om tillstånd kan ges för spaning. Det låg tidigare på Försvarets underrättelsetjänst. Det innebär att granskning och tillståndsgivning delas upp på två organisationer - vilket är mycket bra. Datainspektionen, med landets främsta integritetsexperter, får ett särskilt uppdrag att följa FRA:s verksamhet. Signalspaningen avgränsas till en katalog av hot. Detta är bara exempel.

Regeringen återkommer med en proposition till hösten. Det finns alltså gott om tid för att ytterligare debattera och fundera över frågan.

Det jag kan hålla med om dock, är att det svenska folket inte har varit särskilt aktiva i denna process, förutom under den senaste månaden. Ansvaret för detta ligger både hos politiker och allmänheten.

/Per

Anonym sa...

Dags för lite revolution inom centern.

Tack för ditt inlägg Magnus. Det gör mig glad att det fortfarande finns goda centerpartister.

aloof sa...

Det stora problemet för centern är att det inte "finns" något centerparti längre. Centern är bara en liten del av alliansen, toppstyrd från moderaterna. Kompromissen när alliansen bildades blev för stor och makten viktigare än principerna.

Magnus Persson sa...

Mycket kommentarer har det blivit här, tyvärr har jag haft lite tid att respondera. Jag väljer att plocka ut russinen i kakan, dvs där jag inte delar åsikten

Per: Att man ägnat mycket tid åt att utreda frågan är inte samma sak som att den är väl genomarbetad. Kvantitet är som bekant inte samma sak som kvalitet. Om det nu är så att frågan ändå verkligen är väl genomarbetad, kan jag inte tolka det som annat än att man någonstans på vägen valde att bortse från de utredningar som gjorts. För det förslag som gick igenom (även om det säkerligen var bättre än laglösheten där FRA helt enkelt gjorde vad de ville), är bättre, men det betyder inte att det är bra.

Anonym 3: Jag tycker faktiskt att Alliansen var ett bra initiativ. Problemet är väl lite att just den här frågan inte var med i alliansuppgörelserna, mycket för att det var så uppenbart orealistiskt att den skulle röstas igenom av just de borgerliga partierna då, Centerpartiet var ju förmodligen den främsta kritikern när förslaget lades av Bodström.

Slutligen, med tanke på hur frågan har behandlats på många andra håll, vill jag framhålla att min besvikelse är just det, och inget mer. Jag har inte tänkt säga upp bekantskapen med varken Fredrick eller Annie, utan skiljer på politik och person. Jag har aldrig, varken nu eller tidigare, haft som krav på mina vänner att de ska dela mina politiska övertygelser. Eftersom en stor del av de jag tillbringar mitt dagliga liv befinner sig långt utanför den politiska världen, och dessutom nästan seriemässigt inte delat mina värderingar, så hade det bara gjort mig till enstöring. Jag har inte tänkt behandla de som jag lärt känna för att jag delat värderingar med dem få en annorlunda behandling. De som väljer att inte bara kritisera Annie och Fredrick politiskt utan även personligen har jag inte mycket för. Man ska respektera andras åsikter även om man inte delar dem.