Med rubriken på dagens sverigedemokratiska debattartikel i Expressen, skulle man kunna förstå det som att Sverigedemokraterna är kritiska till lagförslaget. Och det är de, men inte på samma sätt som alla andra kritiker. Av de tilläggsförslag som Sverigedemokraterna har, så är den enda som något skulle minska lagens problem, förslaget att förbjuda lagring utomlands. I praktiken är det mest ett slag i luften, data kan ju lika gärna läcka från databaser i Sverige som utanför, men det är ändå en inskränkning av hur direktivet implementeras. Av Sverigedemokraternas övriga tre förslag är dock det absolut största att utöka lagringstiden till ett år, istället för direktivets krav på sex månader.
Ta inte miste på det - att Sverigedemokraterna vill rösta emot liggande förslag till datalagringslag, beror inte i första hand på att man tycker att idén är dålig, utan på att regeringen inte velat ha tillräckligt mycket av den. Sen försöker man genom lite taktiska krumbukter få så många väljare som möjligt att känna sig företrädda av dem.
Jag kan inte säga att jag är nöjd med vad mitt eget parti presterat på området. Även om man är bakbundna av en viss f.d. socialdemokratisk justitieminister som drev igenom idén på EU-nivå, så hade man kunnat motarbeta direktivet mer, det ska jag inte hymla med. Men tyvärr är det helt enkelt så att det inte verkar finnas en majoritet för minskad övervakning i riksdagen.
Förresten, så har ni väl läst om arbetet gjort av tyska tidningen Zeit, som har låtit begära ut den tyske gröne politikern Malte Spitz rörelsemönster? Man kan på sidan följa hans minsta rörelse under flera månader. Då har man efter vad jag förstått ändå inte använt mer än hälften av den data man fick ut...
Läs även: Markus, Henrik (x2), Marcus
04 mars 2011
03 mars 2011
Fler stockholmare kräver mer tunnelbana
När Stockholm växer med ett Göteborg på några decennier, så kommer det vara nödvändigt att se till att kollektivtrafiken i regionen byggs ut. Redan idag, innan befolkningen har ökat med sisådär en halvmiljon, kör tunnelbanetågen knökfulla i rusningstrafiken. Hur man tänkt sig att det ska gå ihop att ha ett stort antal invånare ytterligare, utan att göra större utbyggnader av kollektivtrafiken, förstår jag helt enkelt inte hur man får ihop. Den nya Hagastaden kommer att bli Sveriges mest tättbefolkade område, i Solna ploppar bostadshusen upp som svampar, och även längre norrut byggs det så det knakar. Samma situation ser vi på motsatta sidan av stan, där bussarna oavbrutet angör Slussen - även Nacka/Värmdö hör till de kommuner i landet som växer allra mest. Trafiksituationen kommer helt enkelt inte att hålla i längden.
För att möta det här har man idag egentligen bara två kollektivtrafiklösningar - dels Citybanan som kommer att leda till en välbehövlig utökning av pendeltågstrafiken, men utöver det bara utbyggnad av spårvagnar, främst i form av Tvärbanan. Problemet är bara att pendeltågen bara håller sig längs stambanan, och tvärbana och andra spårvagnar är nog bra, men kapacitetsmässigt är de ett tydligt nerköp jämfört med tunnelbana. Spårvagn är bra - och behövs - men det möter en helt annan marknad än den masstransport som tunnelbanan kan erbjuda, och används också för relativt sett kortare resor. Vi måste inse vilken utmaning det är att få Stockholmstrafiken - både på spår och på asfalt - att fungera när en halv miljon till kommer att bo här om bara några år.
Läs även: Magnus, Per, Albin, Johan
För att möta det här har man idag egentligen bara två kollektivtrafiklösningar - dels Citybanan som kommer att leda till en välbehövlig utökning av pendeltågstrafiken, men utöver det bara utbyggnad av spårvagnar, främst i form av Tvärbanan. Problemet är bara att pendeltågen bara håller sig längs stambanan, och tvärbana och andra spårvagnar är nog bra, men kapacitetsmässigt är de ett tydligt nerköp jämfört med tunnelbana. Spårvagn är bra - och behövs - men det möter en helt annan marknad än den masstransport som tunnelbanan kan erbjuda, och används också för relativt sett kortare resor. Vi måste inse vilken utmaning det är att få Stockholmstrafiken - både på spår och på asfalt - att fungera när en halv miljon till kommer att bo här om bara några år.
Läs även: Magnus, Per, Albin, Johan
02 mars 2011
Att våga planera för nästa Göteborg i Stockholmstrakten
Min kollega och namne i Solnacentern, kommunalrådet Andersson, har i veckan haft en insändare om stadsplanering och bostadsbyggande i DN. Han har en mycket god poäng - som planerna ser ut kommer nämligen Stockholmsområdet under de närmsta decennierna växa med ett helt Göteborg. Alla dessa nya människor måste bo någonstans, ha någonstans att arbeta, någonstans att roa sig, och även kunna ta sig mellan platserna. Det är en enorm utmaning för oss politiker i Stockholmsområdet - vare sig vi är kommunalråd, eller som mig fritidspolitiker i stadsbyggnadsnämnden, och tar beslut om detaljplaner och bygglov.
Det är nämligen så, att i det fall staden inte byggs på ett tätt och smart, miljövänligt sätt, med gena kommunikationer och god kollektivtrafiktillgång, så kommer den att byggas ändå, på något annat sätt. Det är en enorm utmaning att samtidigt bygga ut den centrala infrastrukturen, särskilt med kollektivtrafik som tunnelbana, samtidigt som dessa områden också ska förtätas med nya bostäder, nya kontor, nya arbetsplatser. Det är inte bara ett praktiskt problem, utan det är också en stor politisk utmaning. Många kommer att känna sig trampade på tårna när deras områden pekas ut som blivande förtätningsområden.
Men vad är alternativet? Jo, det är att bostäderna byggs någon annanstans. Kanske långt ut från centrum, så att de som bor där tvingas pendla långa tider per dag. Kanske med bil, så att vi som bor i närförorterna får ännu större trafikproblem. Vi kommer också fortsätta se en bostadsmarknad i centrala delarna av staden som i mångt och mycket helt exkluderar den som inte har en ekonomi som är i toppskick. Slutligen kommer även vi som redan bor i innerstaden få färre butiker och annan service. Befolkningsunderlaget kommer nämligen inte vara alls lika stort...
Läs även: Helen, Christian, Anna, Albin, Johan.
Det är nämligen så, att i det fall staden inte byggs på ett tätt och smart, miljövänligt sätt, med gena kommunikationer och god kollektivtrafiktillgång, så kommer den att byggas ändå, på något annat sätt. Det är en enorm utmaning att samtidigt bygga ut den centrala infrastrukturen, särskilt med kollektivtrafik som tunnelbana, samtidigt som dessa områden också ska förtätas med nya bostäder, nya kontor, nya arbetsplatser. Det är inte bara ett praktiskt problem, utan det är också en stor politisk utmaning. Många kommer att känna sig trampade på tårna när deras områden pekas ut som blivande förtätningsområden.
Men vad är alternativet? Jo, det är att bostäderna byggs någon annanstans. Kanske långt ut från centrum, så att de som bor där tvingas pendla långa tider per dag. Kanske med bil, så att vi som bor i närförorterna får ännu större trafikproblem. Vi kommer också fortsätta se en bostadsmarknad i centrala delarna av staden som i mångt och mycket helt exkluderar den som inte har en ekonomi som är i toppskick. Slutligen kommer även vi som redan bor i innerstaden få färre butiker och annan service. Befolkningsunderlaget kommer nämligen inte vara alls lika stort...
Läs även: Helen, Christian, Anna, Albin, Johan.
21 februari 2011
Bättre och bättre dag för dag?
Än en gång går debatten om tillväxt eller inte igång. Det är egentligen två frågeställningar som behandlas - dels frågan om tillväxt är bra för miljön eller inte, dels om tillväxten kommer att fortsätta som den redan börjat med en ungefärligen konstant procentuell ökning varje år.
I den första frågan kan jag bara torrt konstatera att tillväxt inte handlar om att höra till de "onda" eller de "goda". Tillväxt är bara helt torrt och krasst ett mått på den ekonomiska utvecklingen i ett visst området (typiskt mätt med exempelvis BNP). Vad det faktiskt innebär för exempelvis miljön i ett visst område beror helt på vad vi fyller tillväxten med - att bygga stora kolkraftverk skulle effektivt höja BNP, men det skulle även en stor vindkraftverkpark. I det senare fallet, särskilt om kraftverken byggs som ersättning för någon mindre miljövänlig energikälla, kan knappast hävdas annat än att ökningen av BNP inte gjort annat än varit nyttig för miljön, eftersom man annars fortsatt använda för stunden billigare men skitigare och i längden (på grund av miljöförstöring) dyrare energikällor.
De mått som traditionellt används för mätning av BNP är dessutom krångliga av den enkla anledningen av att de produkter vi konsumerar varierar i pris, och likaså de mängder vi konsumerar av dem. För hundra år sen fanns det kort sagt inte en marknad för exempelvis den dator du använder för att läsa detta inlägg. Måtten är heller inte rättvisande av andra anledningar, som exempelvis den klassiska sagan om det trasiga fönstret visar. Av de anledningarna är det svårt att göra jämförelser av BNP, och fortfarande hävda att jämförelsen är helt och hållet relevant, över längre tider än kanske några decennier.
Kort sagt, ansvaret ligger på politikerna att se till att vi får en ekologiskt hållbar tillväxt, och använda den för politiska reformer som är bra för såväl människor, ekonomi och miljö. Man kan mycket väl kritisera dagens politik på väldigt många punkter när den gäller det senare - härom har jag ingen skiljelinje med miljöpartisterna. Men att därifrån gå till att säga att tillväxt per definition är dålig, alldeles oaktat dess effekt på miljön, och dessutom frånsäga mig möjligheten att använda de förbättrade ekonomiska förutsättningarna till miljöriktiga åtgärder, för det betackar jag mig. Det kvittar hur fel det är ur ett ekonomiskt perspektiv, det räcker att det är tokfel ur ett ekologiskt perspektiv. Det kvittar om man har bra intentioner om ens åtgärder bara leder till försämringar - och då kan man med rätta kallas en mupp!
Vi kommer härmed till den andra frågan som figurerar i debatten - är evig exponentiell tillväxt möjlig? Det korta svaret är att evig exponentiell tillväxt inte är möjlig (i varje fall inte så länge vi inte antar att hypotesen om ett ändligt universum är korrekt), eftersom det kräver att hjulen hela tiden snurrar snabbare och snabbare, och slutligen kommer det att finnas en gräns för de resurser som finns tillgängliga. Att evig exponentiell tillväxt inte är möjlig, är dock inte samma sak som att evig tillväxt inte är möjlig. Vi skulle precis lika gärna, om vi förvaltar våra kort väl, kunna se exempelvis ett scenario med avstannande, men fortsatt positiv tillväxt. Det finns sådana plausibla utvecklingsmöjligheter både där ekonomin i förlängningen går mot ett ändligt gränsvärde, eller de där ekonomin fortsätter växa men med en avtagande takt över tiden.
Vi är dessutom än så länge väldigt långt från de yttre gränser för tillväxten som naturen ställer upp, även i det fall vi räknar med att mänskligheten väljer att begränsa sig till en enda himlakropp. Solinstrålningen över Sverige räcker exempelvis till vår energiförbrukning 100 gånger om. Kort sagt, de enda nära förestående absoluta gränserna för den tillväxt vi ser är människans uppfinningsförmåga, och möjligtvis vår förmåga att producera och framförallt fördela mat och vatten till hela mänskligheten.
Vän av ordning kommer nu säkert att protestera att vi faktiskt bara har ett jordklot - och de har rätt. Vi har nämligen en enorm utmaning framför oss i form av en grundläggande energiomställning. Att vi oundvikligen börjar närma oss några av gränserna för hur mycket resurser jorden kan erbjuda beror nämligen på att vi använt dessa resurser oförsiktigt och slarvigt, och särskilt använt ändliga resurser som om de vore oändliga. Vi har också oförsiktigt gjort oss skyldiga till stora mängder utsläpp - tyvärr är det så att för många typer av råvaror är det inte tillgången till dem som är den största begränsningen, utan de utsläpp från vår användning av dem som naturen tål, som är den begränsande faktorn.
Om vi inte ägnat hela 1900-talet åt att bygga upp en oljedopad ekonomi, kanske vår BNP idag skulle vara något lägre, men det hade också kunnat betyda att vi hade haft en mer långsiktigt hållbar energianvändning. Det är dock ingen invändning på lite längre sikt - den möjliga tillgången till energi är nämligen långt större än vad oljan kan erbjuda. Att göra en energiomställning är förvisso inte enkelt, men att det skulle vara helt omöjligt har jag svårt att se.
Vän av ordning kommer förmodligen också att invända att vi den senaste tiden sett en rejäl puckel på BNP-kurvan tack vare oljedopningen i ekonomin. Även detta är sant, och jag ser det inte för omöjligt att vi ligger nära ett ekonomiskt lokalt maxima över tiden. Det är dock inte samma sak som att vi inte långsiktigt omöjligen kan uppnå en motsvarande ekonomisk nivå (antingen totalt sett eller åtminstone per capita). Som redan konstaterats ligger vi sedan länge ganska långt från naturens absoluta gränser, även om vi gravt snedutnyttjar dem på ett långsiktigt improduktivt sätt. Även i det fall vi skulle se en ekonomisk nedgång eftersom människans innovationsförmåga inte håller jämn takt med minskad tillgång på monetärt billig fossil energi, betyder det inte att vi har chans att ta igen ett sådant tapp senare, och att man i efterhand ser oljekrisen som en tillfällig svacka på väg mot det hållbara kretsloppssamhället.
Med det sagt - alldeles oaktat om vi delar åsikter om tillväxt i det långa loppet eller inte, är det föga tvekan om att det är dags att göra något för att lämna beroendet av ändliga resurser. Att det är rätt att göra kan vi antagligen komma överens om utan att ens debattera frågan om tillväxt, och på sätt och vis fördröjer debatten bara de nödvändiga åtgärder som borde göras redan nu. Men det kanske är så att det är lite för många av de som bryr sig om frågan som ser så negativt på den att de tror att den inte är lösbar?
Läs även ett av mina tidigare blogginlägg på samma tema, eller parallella inlägg av Stina, Johan, Hannes, Johan, Magnus eller Albin.
I den första frågan kan jag bara torrt konstatera att tillväxt inte handlar om att höra till de "onda" eller de "goda". Tillväxt är bara helt torrt och krasst ett mått på den ekonomiska utvecklingen i ett visst området (typiskt mätt med exempelvis BNP). Vad det faktiskt innebär för exempelvis miljön i ett visst område beror helt på vad vi fyller tillväxten med - att bygga stora kolkraftverk skulle effektivt höja BNP, men det skulle även en stor vindkraftverkpark. I det senare fallet, särskilt om kraftverken byggs som ersättning för någon mindre miljövänlig energikälla, kan knappast hävdas annat än att ökningen av BNP inte gjort annat än varit nyttig för miljön, eftersom man annars fortsatt använda för stunden billigare men skitigare och i längden (på grund av miljöförstöring) dyrare energikällor.
De mått som traditionellt används för mätning av BNP är dessutom krångliga av den enkla anledningen av att de produkter vi konsumerar varierar i pris, och likaså de mängder vi konsumerar av dem. För hundra år sen fanns det kort sagt inte en marknad för exempelvis den dator du använder för att läsa detta inlägg. Måtten är heller inte rättvisande av andra anledningar, som exempelvis den klassiska sagan om det trasiga fönstret visar. Av de anledningarna är det svårt att göra jämförelser av BNP, och fortfarande hävda att jämförelsen är helt och hållet relevant, över längre tider än kanske några decennier.
Kort sagt, ansvaret ligger på politikerna att se till att vi får en ekologiskt hållbar tillväxt, och använda den för politiska reformer som är bra för såväl människor, ekonomi och miljö. Man kan mycket väl kritisera dagens politik på väldigt många punkter när den gäller det senare - härom har jag ingen skiljelinje med miljöpartisterna. Men att därifrån gå till att säga att tillväxt per definition är dålig, alldeles oaktat dess effekt på miljön, och dessutom frånsäga mig möjligheten att använda de förbättrade ekonomiska förutsättningarna till miljöriktiga åtgärder, för det betackar jag mig. Det kvittar hur fel det är ur ett ekonomiskt perspektiv, det räcker att det är tokfel ur ett ekologiskt perspektiv. Det kvittar om man har bra intentioner om ens åtgärder bara leder till försämringar - och då kan man med rätta kallas en mupp!
Vi kommer härmed till den andra frågan som figurerar i debatten - är evig exponentiell tillväxt möjlig? Det korta svaret är att evig exponentiell tillväxt inte är möjlig (i varje fall inte så länge vi inte antar att hypotesen om ett ändligt universum är korrekt), eftersom det kräver att hjulen hela tiden snurrar snabbare och snabbare, och slutligen kommer det att finnas en gräns för de resurser som finns tillgängliga. Att evig exponentiell tillväxt inte är möjlig, är dock inte samma sak som att evig tillväxt inte är möjlig. Vi skulle precis lika gärna, om vi förvaltar våra kort väl, kunna se exempelvis ett scenario med avstannande, men fortsatt positiv tillväxt. Det finns sådana plausibla utvecklingsmöjligheter både där ekonomin i förlängningen går mot ett ändligt gränsvärde, eller de där ekonomin fortsätter växa men med en avtagande takt över tiden.
Vi är dessutom än så länge väldigt långt från de yttre gränser för tillväxten som naturen ställer upp, även i det fall vi räknar med att mänskligheten väljer att begränsa sig till en enda himlakropp. Solinstrålningen över Sverige räcker exempelvis till vår energiförbrukning 100 gånger om. Kort sagt, de enda nära förestående absoluta gränserna för den tillväxt vi ser är människans uppfinningsförmåga, och möjligtvis vår förmåga att producera och framförallt fördela mat och vatten till hela mänskligheten.
Vän av ordning kommer nu säkert att protestera att vi faktiskt bara har ett jordklot - och de har rätt. Vi har nämligen en enorm utmaning framför oss i form av en grundläggande energiomställning. Att vi oundvikligen börjar närma oss några av gränserna för hur mycket resurser jorden kan erbjuda beror nämligen på att vi använt dessa resurser oförsiktigt och slarvigt, och särskilt använt ändliga resurser som om de vore oändliga. Vi har också oförsiktigt gjort oss skyldiga till stora mängder utsläpp - tyvärr är det så att för många typer av råvaror är det inte tillgången till dem som är den största begränsningen, utan de utsläpp från vår användning av dem som naturen tål, som är den begränsande faktorn.
Om vi inte ägnat hela 1900-talet åt att bygga upp en oljedopad ekonomi, kanske vår BNP idag skulle vara något lägre, men det hade också kunnat betyda att vi hade haft en mer långsiktigt hållbar energianvändning. Det är dock ingen invändning på lite längre sikt - den möjliga tillgången till energi är nämligen långt större än vad oljan kan erbjuda. Att göra en energiomställning är förvisso inte enkelt, men att det skulle vara helt omöjligt har jag svårt att se.
Vän av ordning kommer förmodligen också att invända att vi den senaste tiden sett en rejäl puckel på BNP-kurvan tack vare oljedopningen i ekonomin. Även detta är sant, och jag ser det inte för omöjligt att vi ligger nära ett ekonomiskt lokalt maxima över tiden. Det är dock inte samma sak som att vi inte långsiktigt omöjligen kan uppnå en motsvarande ekonomisk nivå (antingen totalt sett eller åtminstone per capita). Som redan konstaterats ligger vi sedan länge ganska långt från naturens absoluta gränser, även om vi gravt snedutnyttjar dem på ett långsiktigt improduktivt sätt. Även i det fall vi skulle se en ekonomisk nedgång eftersom människans innovationsförmåga inte håller jämn takt med minskad tillgång på monetärt billig fossil energi, betyder det inte att vi har chans att ta igen ett sådant tapp senare, och att man i efterhand ser oljekrisen som en tillfällig svacka på väg mot det hållbara kretsloppssamhället.
Med det sagt - alldeles oaktat om vi delar åsikter om tillväxt i det långa loppet eller inte, är det föga tvekan om att det är dags att göra något för att lämna beroendet av ändliga resurser. Att det är rätt att göra kan vi antagligen komma överens om utan att ens debattera frågan om tillväxt, och på sätt och vis fördröjer debatten bara de nödvändiga åtgärder som borde göras redan nu. Men det kanske är så att det är lite för många av de som bryr sig om frågan som ser så negativt på den att de tror att den inte är lösbar?
Läs även ett av mina tidigare blogginlägg på samma tema, eller parallella inlägg av Stina, Johan, Hannes, Johan, Magnus eller Albin.
10 februari 2011
Tips till Maud i elprisdebatten: samhällskritik ska svida ibland!
Som vanligt är jag ganska sen in i debatten, den här gången om elpriserna. Man skulle till och med kunna hävda att debatten är på väg att dö, men det verkar inte tidningarna eller allmänheten tycka, så jag tar mig därför friheten att ändå skriva vad jag tycker.
För det är ju faktiskt så att om vi i Centerpartiet ska hålla på med samhällskritik - vilket jag håller med om - så måste vi också veta vad samhällskritik är. Vi måste förstå att samhällskritik inte bara är att ta den lösning som de som skriker högst förordar. Samhällskritik är att lyssna på debatten, ta in intrycken, men också att se de personer som befinner sig i debattens skrymslen, som inte orkar ta röst själva eller har någon som företräder dem, och det är också att tänka själv. Det är inte vidare bra samhällskritik att helt enkelt lyssna på den som hojtar först och ofta också högljuddast. Lika viktigt som att höra den som hojtar högst är att man går i samklang med de andra förslag och de ideologiska värden som man företräder. Gör man inte det kommer man ge ett politiskt disonant framteende som är föga smickrande.
Det måste ses som alldeles ofrånkomligt att centerpartistisk samhällskritik med nödvändighet inte får se likadan ut som socialdemokratisk sådan, eller för den delen moderat sådan. Den dagen vi slutar tänka och bara kopierar andras samhällskritik, kommer väljarna att välja dessa partier istället.
Jag tycker nog att Maud helt enkelt ska på tänkarmössan vad gäller elpriserna en gång till, och fundera på om det finns någon bättre politik att kommunicera. Det finns alldeles utmärkta skäl att vara mot en prisreglering mot el - det får ofta effekter som att minska energiutbudet och leder till marknadsimperfektioner. Ett lite mindre marknadsfixerat och mera centertraditionellt argument är att det knappast kan vara bra att reglera ner elpriserna om vi vill att miljövänligare alternativ energi ska utvecklas långsiktigt.
Det är också att vara oärlig mot väljarna - även om många personer i vinter fått betala genom näsan för sina elräkningar, så är det svårt att se någon annan utveckling än att el inte kommer att vara så billigt som det historiskt varit i Sverige. Elpriserna har hos oss mycket effektivt tryckts ner av den massiva statligt stödda satsningen på kärnkraftsel. Den stora utbyggnaden ledde till ett överutbud av el som tryckte ner priserna på en europeiskt unik nivå, undantaget möjligtvis Norge och Island.
Oavsett om man är för eller emot kärnkraft kan man med ledning av kostnaderna i vårt grannland Finland konstatera att kärnkraften i vart fall inte är så billigt som den historiskt varit. Vi vet också att våra grannländer i hela Europa har genomgående sämre miljöanpassad elproduktion än oss. Huvudkällorna brukar vara kolkraft och i bästa fall kärnkraft, vattenkraft spelar en betydligt marginellare roll än hos oss. Det är inte mer än vår moraliska skyldighet att hjälpa dem fasa ut sin miljövidriga elförsörjning så gott det går (och vi drabbas ändå av miljöproblemen även i Sverige). Det är också så att den svenska fossilfria elen kommer att bli mer eftertraktad i takt med att de fossila energikällorna minskar i omfattning. I det sammanhanget är det alldeles huvudlöst att vi använder den högvärdiga exergirika elektriciteten till att göra värme i röda stugor, det är nämligen de med eluppvärmning som drabbats allra värst av elpriserna.
Det tips Maud först gav, att tilläggsisolera, är faktiskt det som jag tycker är rätt, riktigt, och dessutom rakryggat. Och oerhört provocerande. Det är nämligen så med riktigt frän och bra samhällskritik. Den bästa och tydligaste samhällskritiken tas inte alltid emot positivt. Riktigt bra samhällskritik svider inte bara hos massmedia, utan även hos mottagaren. Man kan kort och gott säga att Maud var så bra i sin samhällskritik (och kanske lite väl direkt och ärlig) att det blev lite för bra! Maud hade helt rätt i att vi använder för mycket energi till att elda för kråkorna, men de som kritiserar nivåerna på elpriserna delar inte den världsbilden med henne.
Man kommer aldrig kunna leda den politiska utvecklingen om man inte ibland vågar ta beslut som kanske till och med är kritiserade eller till och med impopulära, om man inte någon gång ändå kan lita till sin inre kompass, eller om man inte tydligt kan debattera för det som man anser är rätt även om massorna ännu inte är övertygade.
Problemet är att hennes helt riktiga lösning, att energieffektivisera husen, är en lösning som tar åtminstone något år att genomföra. Det är alltså en långsiktig lösning. Den kritik som passerat mot elpriserna har i första hand varit grundad på kortsiktiga resonemang ("fy fan vilken hög elräkning vi har fått!"). Den som stödjer sina resonemang på sådana grunder lyssnar ogärna på en lösning som är rätt, men inte hjälper för stunden. Det är också mycket möjligt att de som kritiserar elpriserna rent generellt är mer kortsiktiga, för så länge jag levt har det varit tydligt att energipriserna långsiktigt inte kommer vara fortsätta vara lika låga, och det senaste decenniet har man inte bara bytt bort olja utan även direktverkande el.
Den som hade velat vara proaktiv hade alltså kunnat välja att byta uppvärmningssystem i sin bostad, tilläggsisolera eller byta fönster, eller i värsta fall byta till ett mindre energikrävande boende. Senast redan förra vintern blev det övertydligt att el inte är en energibärare som bör användas för uppvärmning.
Kravet på reglering av elpriserna avfärdar jag helt och hållet. Det man indirekt säger med kravet på reglering av elpriser är nämligen att den som tagit sitt ansvar och energiförbättrat sitt hus, eller till och med som Pär Holmgren valt att investera i mer energiproduktion, är de som ska betala elräkningen för de som inte gjort det. Någonstans tycker jag faktiskt att man har lite eget ansvar för den bostadssituation som man valt.
Med det sagt menar jag inte att elmarknaden är perfekt. Den lider starkt av att det finns så få elbolag i Sverige, och är i praktiken ett oligopol. Det borde man sätta Konkurrensverket på, och skulle förmodligen minska de allra värsta prisspikarna, men det kommer inte heller det ändra på att energipriserna långsiktigt är på väg upp.
Läs även: Helen, Johan, Magnus, Elisabeth, Johan, Frank, Annie
För det är ju faktiskt så att om vi i Centerpartiet ska hålla på med samhällskritik - vilket jag håller med om - så måste vi också veta vad samhällskritik är. Vi måste förstå att samhällskritik inte bara är att ta den lösning som de som skriker högst förordar. Samhällskritik är att lyssna på debatten, ta in intrycken, men också att se de personer som befinner sig i debattens skrymslen, som inte orkar ta röst själva eller har någon som företräder dem, och det är också att tänka själv. Det är inte vidare bra samhällskritik att helt enkelt lyssna på den som hojtar först och ofta också högljuddast. Lika viktigt som att höra den som hojtar högst är att man går i samklang med de andra förslag och de ideologiska värden som man företräder. Gör man inte det kommer man ge ett politiskt disonant framteende som är föga smickrande.
Det måste ses som alldeles ofrånkomligt att centerpartistisk samhällskritik med nödvändighet inte får se likadan ut som socialdemokratisk sådan, eller för den delen moderat sådan. Den dagen vi slutar tänka och bara kopierar andras samhällskritik, kommer väljarna att välja dessa partier istället.
Jag tycker nog att Maud helt enkelt ska på tänkarmössan vad gäller elpriserna en gång till, och fundera på om det finns någon bättre politik att kommunicera. Det finns alldeles utmärkta skäl att vara mot en prisreglering mot el - det får ofta effekter som att minska energiutbudet och leder till marknadsimperfektioner. Ett lite mindre marknadsfixerat och mera centertraditionellt argument är att det knappast kan vara bra att reglera ner elpriserna om vi vill att miljövänligare alternativ energi ska utvecklas långsiktigt.
Det är också att vara oärlig mot väljarna - även om många personer i vinter fått betala genom näsan för sina elräkningar, så är det svårt att se någon annan utveckling än att el inte kommer att vara så billigt som det historiskt varit i Sverige. Elpriserna har hos oss mycket effektivt tryckts ner av den massiva statligt stödda satsningen på kärnkraftsel. Den stora utbyggnaden ledde till ett överutbud av el som tryckte ner priserna på en europeiskt unik nivå, undantaget möjligtvis Norge och Island.
Oavsett om man är för eller emot kärnkraft kan man med ledning av kostnaderna i vårt grannland Finland konstatera att kärnkraften i vart fall inte är så billigt som den historiskt varit. Vi vet också att våra grannländer i hela Europa har genomgående sämre miljöanpassad elproduktion än oss. Huvudkällorna brukar vara kolkraft och i bästa fall kärnkraft, vattenkraft spelar en betydligt marginellare roll än hos oss. Det är inte mer än vår moraliska skyldighet att hjälpa dem fasa ut sin miljövidriga elförsörjning så gott det går (och vi drabbas ändå av miljöproblemen även i Sverige). Det är också så att den svenska fossilfria elen kommer att bli mer eftertraktad i takt med att de fossila energikällorna minskar i omfattning. I det sammanhanget är det alldeles huvudlöst att vi använder den högvärdiga exergirika elektriciteten till att göra värme i röda stugor, det är nämligen de med eluppvärmning som drabbats allra värst av elpriserna.
Det tips Maud först gav, att tilläggsisolera, är faktiskt det som jag tycker är rätt, riktigt, och dessutom rakryggat. Och oerhört provocerande. Det är nämligen så med riktigt frän och bra samhällskritik. Den bästa och tydligaste samhällskritiken tas inte alltid emot positivt. Riktigt bra samhällskritik svider inte bara hos massmedia, utan även hos mottagaren. Man kan kort och gott säga att Maud var så bra i sin samhällskritik (och kanske lite väl direkt och ärlig) att det blev lite för bra! Maud hade helt rätt i att vi använder för mycket energi till att elda för kråkorna, men de som kritiserar nivåerna på elpriserna delar inte den världsbilden med henne.
Man kommer aldrig kunna leda den politiska utvecklingen om man inte ibland vågar ta beslut som kanske till och med är kritiserade eller till och med impopulära, om man inte någon gång ändå kan lita till sin inre kompass, eller om man inte tydligt kan debattera för det som man anser är rätt även om massorna ännu inte är övertygade.
Problemet är att hennes helt riktiga lösning, att energieffektivisera husen, är en lösning som tar åtminstone något år att genomföra. Det är alltså en långsiktig lösning. Den kritik som passerat mot elpriserna har i första hand varit grundad på kortsiktiga resonemang ("fy fan vilken hög elräkning vi har fått!"). Den som stödjer sina resonemang på sådana grunder lyssnar ogärna på en lösning som är rätt, men inte hjälper för stunden. Det är också mycket möjligt att de som kritiserar elpriserna rent generellt är mer kortsiktiga, för så länge jag levt har det varit tydligt att energipriserna långsiktigt inte kommer vara fortsätta vara lika låga, och det senaste decenniet har man inte bara bytt bort olja utan även direktverkande el.
Den som hade velat vara proaktiv hade alltså kunnat välja att byta uppvärmningssystem i sin bostad, tilläggsisolera eller byta fönster, eller i värsta fall byta till ett mindre energikrävande boende. Senast redan förra vintern blev det övertydligt att el inte är en energibärare som bör användas för uppvärmning.
Kravet på reglering av elpriserna avfärdar jag helt och hållet. Det man indirekt säger med kravet på reglering av elpriser är nämligen att den som tagit sitt ansvar och energiförbättrat sitt hus, eller till och med som Pär Holmgren valt att investera i mer energiproduktion, är de som ska betala elräkningen för de som inte gjort det. Någonstans tycker jag faktiskt att man har lite eget ansvar för den bostadssituation som man valt.
Med det sagt menar jag inte att elmarknaden är perfekt. Den lider starkt av att det finns så få elbolag i Sverige, och är i praktiken ett oligopol. Det borde man sätta Konkurrensverket på, och skulle förmodligen minska de allra värsta prisspikarna, men det kommer inte heller det ändra på att energipriserna långsiktigt är på väg upp.
Läs även: Helen, Johan, Magnus, Elisabeth, Johan, Frank, Annie
30 januari 2011
Det är bara att bita ihop och komma igen
Det är ingen större hemlighet att Centerpartiet egentligen hade hoppats på ett betydligt bättre valresultat. Därför tillsatte man en valanalysgrupp, och dess rapport är nu offentliggjord.
Egentligen är det väl inte någon "rocket science" som rapporten pekar på - egentligen är huvudbudskapet bara att för att nå ut krävs det jobb under hela mandatperioden, det krävs att man är tydlig, och det krävs att man är konsekvent, och säger samma sak hela tiden.
Man kan inte påstå att vi utan tvekan lyckats på någon av dessa punkter. Och mycket mer än så handlar det nog egentligen inte om, men inte heller något mindre. Vi måste helt enkelt bli klara över vad vi vill uppnå, och varför. Förslaget om ett nytt partiprogram och en extrastämma år 2012 är utifrån det ett ypperligt första steg mot det hållet.
Media: Expressen (x2), SvD (x2), Aftonbladet, Sydsvenskan, Skånskan (x2)
Andra bloggar: Magnus (x2), Helen, Per, Niklas, Mattias, Johan, Stina, Isak, Mikael, Johan, Christer, Stureplanscentern, Karin, Fredrik, Kent, Thomas,
Egentligen är det väl inte någon "rocket science" som rapporten pekar på - egentligen är huvudbudskapet bara att för att nå ut krävs det jobb under hela mandatperioden, det krävs att man är tydlig, och det krävs att man är konsekvent, och säger samma sak hela tiden.
Man kan inte påstå att vi utan tvekan lyckats på någon av dessa punkter. Och mycket mer än så handlar det nog egentligen inte om, men inte heller något mindre. Vi måste helt enkelt bli klara över vad vi vill uppnå, och varför. Förslaget om ett nytt partiprogram och en extrastämma år 2012 är utifrån det ett ypperligt första steg mot det hållet.
Media: Expressen (x2), SvD (x2), Aftonbladet, Sydsvenskan, Skånskan (x2)
Andra bloggar: Magnus (x2), Helen, Per, Niklas, Mattias, Johan, Stina, Isak, Mikael, Johan, Christer, Stureplanscentern, Karin, Fredrik, Kent, Thomas,
Vart tog kontrollstationen 2011 vägen?
Även jag har noterat den gångna veckans uppgörelse om Säpo och FRA. Precis som många andra frågar jag mig hur mycket uppgifter Säpo egentligen ska få tillgång till, eller varför deras övriga möjligheter till vanlig avlyssning inte räcker. Varför behöver Säpo tillgång till i praktiken all elektronisk kommunikation som passerar rikets gränser?
Jag frågar mig också vad som egentligen hänt med den uppgörelse som Alliansen gjorde då den senaste versionen av signalspaningslagen röstades igenom. Som den sista av femton punkter kom man då överens om att ha en kontrollstation under 2011.
Borde man inte rimligtvis låta denna kontrollstation ha sin verkan innan man börjar fundera på att justera lagrummet? I det fall man vid kontrollstationen kommer fram till att signalspaningen som görs inte har en effekt som motsvarar kostnaden, är ju ändringen man nu arbetar med oanvändbar. Om nu inte tanken från början var att kontrollstationen inte skulle ha någon praktisk betydelse. Man frågar ju sig om inte Säpos resurser verkligen används bäst genom samhällsövervakning, eller om det kanske finns andra hål där pengarna skulle göra mer nytta.
Läs även: Mark (x2), Johan, Maria, Henrik, Erik, Peter, Christian, Erik
Jag frågar mig också vad som egentligen hänt med den uppgörelse som Alliansen gjorde då den senaste versionen av signalspaningslagen röstades igenom. Som den sista av femton punkter kom man då överens om att ha en kontrollstation under 2011.
Borde man inte rimligtvis låta denna kontrollstation ha sin verkan innan man börjar fundera på att justera lagrummet? I det fall man vid kontrollstationen kommer fram till att signalspaningen som görs inte har en effekt som motsvarar kostnaden, är ju ändringen man nu arbetar med oanvändbar. Om nu inte tanken från början var att kontrollstationen inte skulle ha någon praktisk betydelse. Man frågar ju sig om inte Säpos resurser verkligen används bäst genom samhällsövervakning, eller om det kanske finns andra hål där pengarna skulle göra mer nytta.
Läs även: Mark (x2), Johan, Maria, Henrik, Erik, Peter, Christian, Erik
24 januari 2011
Dimensionskontroll, resultat: inte en siffra rätt
Den annars någorlunda sansade tidningen Ny Teknik basunerar stort ut att man i Italien lyckats demonstrera kall fusion.
Problemet är bara att de data som uppges i artikeln inte stämmer det minsta. Trots att man hävdar att försöksuppställningen utvecklar 10-12 kW, och att kommersiella aggregat skulle tillverkas i storleken 1 MW, påstår man samtidigt att processen endast förbrukar enbart några pikogram bränsle. För den som är det minsta insatt i relativitetsteorin och formeln E=mc2, är det uppenbart efter att ha använt Google som räknedosa, att antingen har italienarna inte en susning om vad de gör, eller så är de gravt felciterade.
Ett pikogram massa motsvarar nämligen bara en 40 000-dels kilowattimme, en helt försumbar energimängd och en till två magnituder från den förväntade effekten på försöksuppställningen även om man räknar med att apparaten förbrukar några pikogram bränsle varje sekund istället för under längre tid (tiden för att förbruka bränslet specas tyvärr inte). Det är alltså svårt att se att demonstrationen verkligen är helt korrekt och att citeringarna är korrekta. Skulle det vara så, innebär det nämligen att relativitetsteorin som vi känner den fått en rejäl törn.
En sådan enkel dimensionskontroll är närmast elementär att göra. Jag skulle inte vilja göra en sådan tabbe vid en pressvisning av min forskning där jag kan vara tämligen stensäker på att hela världen visar intresse. Alldeles oavsett om experimentet som sådant är på riktigt eller om det är fejkat.
För andra invändningar som går bortanför högstadiefysik och -matte, se denna engelskspråkiga diskussion!
Kort sagt - det händer att även en blind höna hittar ett korn. Men det är inte normalfallet...
Problemet är bara att de data som uppges i artikeln inte stämmer det minsta. Trots att man hävdar att försöksuppställningen utvecklar 10-12 kW, och att kommersiella aggregat skulle tillverkas i storleken 1 MW, påstår man samtidigt att processen endast förbrukar enbart några pikogram bränsle. För den som är det minsta insatt i relativitetsteorin och formeln E=mc2, är det uppenbart efter att ha använt Google som räknedosa, att antingen har italienarna inte en susning om vad de gör, eller så är de gravt felciterade.
Ett pikogram massa motsvarar nämligen bara en 40 000-dels kilowattimme, en helt försumbar energimängd och en till två magnituder från den förväntade effekten på försöksuppställningen även om man räknar med att apparaten förbrukar några pikogram bränsle varje sekund istället för under längre tid (tiden för att förbruka bränslet specas tyvärr inte). Det är alltså svårt att se att demonstrationen verkligen är helt korrekt och att citeringarna är korrekta. Skulle det vara så, innebär det nämligen att relativitetsteorin som vi känner den fått en rejäl törn.
En sådan enkel dimensionskontroll är närmast elementär att göra. Jag skulle inte vilja göra en sådan tabbe vid en pressvisning av min forskning där jag kan vara tämligen stensäker på att hela världen visar intresse. Alldeles oavsett om experimentet som sådant är på riktigt eller om det är fejkat.
För andra invändningar som går bortanför högstadiefysik och -matte, se denna engelskspråkiga diskussion!
Kort sagt - det händer att även en blind höna hittar ett korn. Men det är inte normalfallet...
09 december 2010
På signalspaningsfronten intet nytt
Datainspektionen rapporterar inifrån FRA, och deras pågående granskning. Men för oss som var med i debatten för knappt 2½ år sedan känns det som om det är samma argument som bara går en andra gång.
Vi sa redan då att det är tekniskt omöjligt att urskilja svensk inrikestrafik på det sätt som lagen förutsätter. Det förvånar mig inte ett dugg att man faktiskt också spanat på svenskar.
Att även hemlighetsfulla organisationer riskerar läcka information är inte heller det något överraskande. Att information kunde förmedlas till utlandet stod dessutom i klartext i lagen.
Sökbegreppen är det fortfarande ingen som förstått hur vida de får vara, i varje fall inte utanför de direkt inblandade.
Det enda som möjligtvis är något överraskande är att man, särskilt i ljuset av den allmänna debatten under 2008, inte varit extra noga med hur accessrättigheter till systemen, loggning och andra åtgärder genomförs. Det ser inte bra ut i en granskning att man inte ens fått starten rätt. I övrigt har det inte framkommit något nytt som inte vi kritiker sa skulle hända redan för över 2 år sedan!
Läs även: Mark (x2), Markus, Erik (x2), Mary
Vi sa redan då att det är tekniskt omöjligt att urskilja svensk inrikestrafik på det sätt som lagen förutsätter. Det förvånar mig inte ett dugg att man faktiskt också spanat på svenskar.
Att även hemlighetsfulla organisationer riskerar läcka information är inte heller det något överraskande. Att information kunde förmedlas till utlandet stod dessutom i klartext i lagen.
Sökbegreppen är det fortfarande ingen som förstått hur vida de får vara, i varje fall inte utanför de direkt inblandade.
Det enda som möjligtvis är något överraskande är att man, särskilt i ljuset av den allmänna debatten under 2008, inte varit extra noga med hur accessrättigheter till systemen, loggning och andra åtgärder genomförs. Det ser inte bra ut i en granskning att man inte ens fått starten rätt. I övrigt har det inte framkommit något nytt som inte vi kritiker sa skulle hända redan för över 2 år sedan!
Läs även: Mark (x2), Markus, Erik (x2), Mary
20 oktober 2010
Centerpartiet nu med i Allians för Solna
Det har gått mycket snack i korridorerna i stadshuset under de senaste veckorna. Rävspelet, det vill säga förhandlingarna om vilka partier det är som gemensamt ska styra Solna, har pågått för fullt i stadshuset. Igår blev det då till sist offentligt - Centerpartiet kommer nu att ingå i det nu bildade fulltaliga Allians för Solna, tillsammans med de tre andra borgerliga partierna (precis som i Stockholm!). Magnus Andersson, vår nyblivne gruppledare, blir därmed också kommunalråd.
I regeringsförhandlingarna har flera kärnfrågor för centerpartiet hittat in i det nya lokala regeringsprogrammet, men därom tänkte jag återkomma när jag hunnit läsa igenom detaljerna själv.
Johan och Helen har redan hunnit gratta Magnus och oss dessutom. Tack så mycket!
I regeringsförhandlingarna har flera kärnfrågor för centerpartiet hittat in i det nya lokala regeringsprogrammet, men därom tänkte jag återkomma när jag hunnit läsa igenom detaljerna själv.
Johan och Helen har redan hunnit gratta Magnus och oss dessutom. Tack så mycket!
Oplanerat blogguppehåll
Blogguppehållet efter valet blev alldeles oförskräckligt oplanerat långt. Visst hade jag tanken att inte köra på med flera inlägg om dagen efter valet, men råkade tyvärr ut för något som hänt mig tidigare valrörelser också. Dagen efter valvakan så var det nämligen direkt tillbaka till jobbet igen. Istället för att ta det lugnt och skönt i en vecka var det nämligen direkt åter till doktorerandet på KTH på morgonen efter som gällde. Det var en del att ta igen, så då fick politiken stå åt sidan. Speciellt som man är ganska utschasad efter ett par 80-timmarsveckor på slutet.
Nu är jag i alla fall tillbaka och kan så smått känna att jag hinner med mer bloggande igen. En ursäkt till alla regelbundna läsare! Bloggen är nu på G igång igen. :-)
Nu är jag i alla fall tillbaka och kan så smått känna att jag hinner med mer bloggande igen. En ursäkt till alla regelbundna läsare! Bloggen är nu på G igång igen. :-)
19 september 2010
Din röst är viktig
Har du fortfarande inte bestämt vad du ska rösta på? Då kan du läsa mer om vad vi i Centerpartiet vill genomföra på centerpartiet.se. Nedan motiverar en lång rad personer varför de ska rösta på Centerpartiet:
Maud Olofsson:
Douglas Roos:
Lars Weinehall:
Magnus Andersson:
Algot Thorin:
Fredrick Federley
Petra Björk:
Läs även: Magnus, Johan.
Maud Olofsson:
Douglas Roos:
Lars Weinehall:
Magnus Andersson:
Algot Thorin:
Fredrick Federley
Petra Björk:
Läs även: Magnus, Johan.
Sjuka ska bli friska igen
Läs gärna nybakade centerpartisten Lottens inlägg om hur hennes föräldrar gått från sjukdom och deprimerat innehållslöst liv, till ett liv där man åter känner glädje.
Se även Erik Ullenhags film om sjukreglerna:
Se även Erik Ullenhags film om sjukreglerna:
18 september 2010
Att cykla i Solna
Att cykla i Solna kan ibland vara ganska irriterande. På mängder av platser är trafiklösningarna helt enkelt inte byggda för cyklister, och taskiga lösningar är vanliga. Centerpartiet i Solna vill jobba hårt den kommande mandatperioden med att ta hand om alla problem med cykelvägnätet. För att få något att jobba med är det dock viktigt att vi känner till alla problem som finns. Vi har därför under början på hösten påbörjat en inventering av alla dåliga cykeltrafiklösningar i Solna, som visas på kartan nedan. Tyvärr är listan inte komplett än. Känner du till fler? Kontakta mig, de bästa tipsen belönas med böcker!
16 september 2010
IPRED till Europadomstolen
Prövningen av det första IPRED-fallet har nu tagit sig till Europadomstolen. Bra att lagen får en ordentligt prejudicerande prövning! Låt oss hoppas att den personliga integritetet vinner denna domstolsprövning.
15 september 2010
Naturskyddsföreningens oseriösa tidningsanka om uranbrytning: skämmes!
Som medlem i Naturskyddsföeningen kan jag inte annat än reagera med bestörtning när den viktiga granskningen av de politiska partiernas miljöpolitik, som nu senast med uranbrytningen (1, 2, 3, 4, 5, 6 för att ta bara några exempel). Visst ska vi politiker granskas, och så även i miljöfrågorna, men borde inte kritiken vara saklig och korrekt? När Albin granskar det utspel som ledde till rubrikerna visar sig rubrikerna inte alls stämma, statistiken var kort sagt fabricerad. Som medlem förväntar jag mig betydligt högre kvalitet på "granskningen" än så här!
Nu finns det ju faktiskt en liten minoritet i Centerpartiet som faktiskt tycker att det inte är rimligt att tycka att vi, inom överskådlig tid, kommer att fortsätta driva de kärnkraftverk som finns, men ändå importera uran. Även om jag är negativ till kärnkraften kan jag inte annat än konstatera att det är något dubbelmoraliskt att säga nej till uranbrytning i Sverige, samtidigt som man förväntar sig att någon annan ska exportera till oss.
Läs gärna Andreas Carlgrens blogginlägg eller titta på Anders Flankings kommentar nedan:
Bloggat har även: Frank, Staffan, Johan.
Nu finns det ju faktiskt en liten minoritet i Centerpartiet som faktiskt tycker att det inte är rimligt att tycka att vi, inom överskådlig tid, kommer att fortsätta driva de kärnkraftverk som finns, men ändå importera uran. Även om jag är negativ till kärnkraften kan jag inte annat än konstatera att det är något dubbelmoraliskt att säga nej till uranbrytning i Sverige, samtidigt som man förväntar sig att någon annan ska exportera till oss.
Läs gärna Andreas Carlgrens blogginlägg eller titta på Anders Flankings kommentar nedan:
Bloggat har även: Frank, Staffan, Johan.
Även borgare borde kunna få fackliga rättigheter
Vad kul det är att se en debattartikel i SvD av någon man känner! Min mamma Majvor, och några till fackliga centerpartister, går öppet ut och kritiserar att LO väljer att stödja just Socialdemokraterna i valet snarare än att fokusera på att förbättra arbetssituationen för arbetarna.
Två vanliga invändningar finns mot deras tes:
Det är då det blir problematiskt att LO har en tajt koppling med ett politiskt parti. Den som inte vill stödja sossarna politiskt borde ju också ha rätt att få rätten att organisera sig fackligt. När våra regler uttryckligen är skrivna för att gynna de största fackförbunden, och man inte får sina rättigheter tillgodosedda om man väljer ett annat, då är det ett problem att det fackförbundet väljer att lägga sina resurser på att stödja ett politiskt parti istället för att kämpa för att förbättra för sina medlemmar.
Läs även: Germund, Majvor, Peter, Annika, Annie, Per, Frank, Mikael, Jonas, Rickard, Johan, centerpartiet.se.
Två vanliga invändningar finns mot deras tes:
- Det är frivilligt att vara med i facket
- LO har demokratiskt beslutat att stödja just (s).
Det är då det blir problematiskt att LO har en tajt koppling med ett politiskt parti. Den som inte vill stödja sossarna politiskt borde ju också ha rätt att få rätten att organisera sig fackligt. När våra regler uttryckligen är skrivna för att gynna de största fackförbunden, och man inte får sina rättigheter tillgodosedda om man väljer ett annat, då är det ett problem att det fackförbundet väljer att lägga sina resurser på att stödja ett politiskt parti istället för att kämpa för att förbättra för sina medlemmar.
Läs även: Germund, Majvor, Peter, Annika, Annie, Per, Frank, Mikael, Jonas, Rickard, Johan, centerpartiet.se.
C: 7,5% 8,6% och tredje störst!
13 september 2010
Integritetsvärnande centerpartister i riksdagsvalet
För den som värnar personliga integriteten, men ändå tycker något om övrig politik, är årets val inte så lätt. Antingen Piratpartiet som tydligt driver integritetsfrågan men nästan inget annat, eller ett av sju partier som inte visat sig jätteduktiga. Ett alternativ kan då vara att personkryssa en kandidat som mycket tydligare kommer driva de här frågorna!
I Centerpartiet kan jag personligen rekommendera nedanstående kandidater, som tidigare har valt att engagera sig i Centeruppropet, antingen genom att vara med på ursprungsuppropet, att integritetscertifiera sig eller på annat sätt (exempelvis inom någon av sidoorganisationerna CUF eller Centerstudenter) arbeta för mer personlig integritet internt inom partiet. De allra flesta har varit med på samtliga dessa. Dessutom har jag inkluderat alla som valt att säga tydligt nej till datalagringsdirektivet.
När jag har rekommenderat mer än en kandidat per valkrets har jag valt att markera de kandidater som allra tydligast inriktat sig på integritetsfrågorna tidigare med en stjärna. Denna gradering är helt subjektiv och bygger på enbart på min egen magkänsla.
Ingen av dem toppar sin lista, och har därför troligen inte särskilt stor chans att ta sig in på ett mandat för partiet utan behöver personröster, då Centerpartiet bara har mer än ett mandat i Stockholms stad (2 st) och Stockholms län (3 st). Flera av dem står dock bara en plats alldeles strax nedanför troligen valbara positioner och kan med en väl fungerande valrörelse kunna kryssa sig in. En del har debatterat frågorna utåt, och en del har mer lobbat inom partiet. Ingen satt heller i riksdagen den gångna mandatperioden (om jag inte alldeles misstagit mig någonstans).
Nästan samtliga känner jag slutligen personligen, några sedan tidigare och några lärde jag känna som del i engagemanget med Centeruppropet, och jag förväntar mig att de klarar att hålla samma linje som de tidigare gjort i diskussioner jag haft med dem, även om de skulle bli invalda som riksdagsledamöter.
Göteborgs kommun:
2. Rickard Nordin*
8. Anders Dahlberg*
13. Niklas Dahlgren
15. Daniel Runvik
Jämtland:
4. Hanna Wagenius
Kalmar:
14. Magnus Larsson
Kronoberg:
5. Isak Engqvist
Malmö kommun:
9. Erik Hultgren
Skåne läns norra och östra:
3. Niklas Larsson
21. Jonathan Lindborg
Skåne läns södra:
10. Erik Hultgren
Stockholms stad:
4. Abir Al-Sahlani
6. Johan Hedin
8. Oscar Fredriksson*
34. Per Ankersjö
Stockholms län:
4. Magnus Andersson*
11. Ingrid Lundqvist
22. Magnus Persson* (undertecknad)
Södermanland:
5. Dayana Jadarian
Uppsala:
2. Mattias Johansson*
5. Karin Ernlund
Värmland:
2. Marie Wickberg
Västerbotten:
4. Johan Kling
Västernorrland:
4. Emil Källström
8. Erik Hultin*
Västra Götalands västra:
16. Anders Dahlberg
Örebro:
2. Johan Pettersson
Östergötland:
17. Håkan Thornell
Observera att jag skrivit listan manuellt, och det därför mycket väl kan finnas ytterligare kandidater som är integritetsvänner på listorna som jag helt enkelt missat. Känner du att du själv eller någon annan saknas? Släng in en kommentar nedan!
Läs även: Markus Berglund, som var inspirationen till detta inlägg, och Johan Folin.
I Centerpartiet kan jag personligen rekommendera nedanstående kandidater, som tidigare har valt att engagera sig i Centeruppropet, antingen genom att vara med på ursprungsuppropet, att integritetscertifiera sig eller på annat sätt (exempelvis inom någon av sidoorganisationerna CUF eller Centerstudenter) arbeta för mer personlig integritet internt inom partiet. De allra flesta har varit med på samtliga dessa. Dessutom har jag inkluderat alla som valt att säga tydligt nej till datalagringsdirektivet.
När jag har rekommenderat mer än en kandidat per valkrets har jag valt att markera de kandidater som allra tydligast inriktat sig på integritetsfrågorna tidigare med en stjärna. Denna gradering är helt subjektiv och bygger på enbart på min egen magkänsla.
Ingen av dem toppar sin lista, och har därför troligen inte särskilt stor chans att ta sig in på ett mandat för partiet utan behöver personröster, då Centerpartiet bara har mer än ett mandat i Stockholms stad (2 st) och Stockholms län (3 st). Flera av dem står dock bara en plats alldeles strax nedanför troligen valbara positioner och kan med en väl fungerande valrörelse kunna kryssa sig in. En del har debatterat frågorna utåt, och en del har mer lobbat inom partiet. Ingen satt heller i riksdagen den gångna mandatperioden (om jag inte alldeles misstagit mig någonstans).
Nästan samtliga känner jag slutligen personligen, några sedan tidigare och några lärde jag känna som del i engagemanget med Centeruppropet, och jag förväntar mig att de klarar att hålla samma linje som de tidigare gjort i diskussioner jag haft med dem, även om de skulle bli invalda som riksdagsledamöter.
Göteborgs kommun:
2. Rickard Nordin*
8. Anders Dahlberg*
13. Niklas Dahlgren
15. Daniel Runvik
Jämtland:
4. Hanna Wagenius
Kalmar:
14. Magnus Larsson
Kronoberg:
5. Isak Engqvist
Malmö kommun:
9. Erik Hultgren
Skåne läns norra och östra:
3. Niklas Larsson
21. Jonathan Lindborg
Skåne läns södra:
10. Erik Hultgren
Stockholms stad:
4. Abir Al-Sahlani
6. Johan Hedin
8. Oscar Fredriksson*
34. Per Ankersjö
Stockholms län:
4. Magnus Andersson*
11. Ingrid Lundqvist
22. Magnus Persson* (undertecknad)
Södermanland:
5. Dayana Jadarian
Uppsala:
2. Mattias Johansson*
5. Karin Ernlund
Värmland:
2. Marie Wickberg
Västerbotten:
4. Johan Kling
Västernorrland:
4. Emil Källström
8. Erik Hultin*
Västra Götalands västra:
16. Anders Dahlberg
Örebro:
2. Johan Pettersson
Östergötland:
17. Håkan Thornell
Observera att jag skrivit listan manuellt, och det därför mycket väl kan finnas ytterligare kandidater som är integritetsvänner på listorna som jag helt enkelt missat. Känner du att du själv eller någon annan saknas? Släng in en kommentar nedan!
Läs även: Markus Berglund, som var inspirationen till detta inlägg, och Johan Folin.
Bodström river knappast upp Bodströmssamhället
Bodström säger i en intervju i SvD att han vill riva upp FRA-lagen. Men ärligt talat, just den mannen har väl inte direkt något förtroende kvar i frågan om personlig integritet? Det var Thomas Bodström personligen som var drivande bakom införandet av Datalagringsdirektivet i EU. Det var Socialdemokraterna som la det allra, allra första förslaget till en FRA-lag - det förslag som inte ens hade de plåster som Annie och Fredrick arbetade för att få tillagda (och som kritiserats av debattörer både från höger och vänster som otillräckliga).
Läs även: Mark
Uppdatering: en artikel i DN i frågan
Läs även: Mark
Uppdatering: en artikel i DN i frågan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)