Staffan Danielssons insändare om partipiskor och riksdagsledamöternas frihet gentemot resten av partigruppen har väckt en viss debatt, bland annat Per, Hanna och Staffan själv diskuterar frågan på sina bloggar. För ska en riksdagsledamot få rösta hur man vill? Här i Solna blir frågan extra tydlig med tanke på att Göran Thingwall, fd moderat, tydligt proklamerat att han på pin kiv kommer rösta mot regeringen och dessutom sin egen övertygelse i kärnkraftsfrågan. Kort sagt, man kan fundera på hur vuxna riksdagsledamöterna egentligen är.
Samtidigt, i andra änden, så är det mycket viktigt att vi har riksdagsledamöter som har ett eget mandat, och inte bara agerar som nickedockor åt partiledningen. I annat fall hade vi ju kunnat göra en hyfsad besparing genom att låta alla beslut fattas av partisekreterarna efter bearbetning av en politisk stab. I samvetsfrågor (dit FRA-cirkusen tydligt hör, exempelvis) så vore det mycket konstigt att tvinga på ställningstaganden uppifrån - har man tillåtit en person att ställa upp på listan bör man också rimligtvis tycka att denna person är lämplig som ledamot så småningom. Med tanke på att vi idag har personvalssystem kan vem som helst på listan göra en rejäl upphämtning, och det finns ett par fall då någon kryssat sig förbi ett avsevärt antal andra kandidater.
Vi kan också konstatera, att de allra, allra, flesta riksdagsledamöter som inte kryssats in, legat mycket högt på listorna. Undantagen torde främst finnas i min valkrets, som är den enda som har över 30 mandat. De flesta andra valkretsar har så få mandat, att det egentligen bara kommer att handla om ett par invalda per parti och valkrets som mest. Det är svårt att tro att dessa inte skulle vara ordentligt förankrade i partiet. Jag har svårt att se att man kan misslyckas helt med att genomdriva en viktig reform med mindre än att man har rejäla problem med interndemokratin alternativt en mycket kraftig kraftkamp i en principiell fråga. Och i det senare fallet skulle väl i varje fall en vettig partiledning konstatera att det är ett lämpligt läge att bida tiden tills partiet är enigare.
En sak som kanske har gjort att riksdagsledamöterna personligen har så lite påverkan i Sverige, är att vi har ett ganska stort parlament, och särskilt i jämförelse med befolkningens storlek.
Men - vad vet jag om att driva rikspolitik? Jag har aldrig suttit i någon partistyrelse. Jag har aldrig suttit i riksdagsgruppen. Jag vet bara att det skulle kännas mäkta dumt i det fall jag tydligt drivit något som är förenligt med Allianspartiernas ideologi och sakpolitik, för att sedan bli överkörd av partiledningen. På sätt och vis kan man se det som en fördel att kandidater tydligt deklamerar sin ståndpunkt redan innan valet - då vet även partiledningen vad som gäller klart och tydligt.
Uppdatering: Läs även Mathias Sundin i SvD.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar